Jag hade inte tänkt slända i dag utan fara på en dygnsretreat. Temat är ”Spiritualitet för vår tid”. Jag antar att det blir en introduktion, några förslag till övningar och så tystnad. Maten är alltid ett äventyr. Det kan bli miljöpartimat, men det kan också bli helt anständig kristen föda. Jag har lärt mig att stå ut med båda slagen, men jag vet vad jag föredrar. Och min själ, ensam seglare, vill dväljas ett dygn i helig hamn utan bekymmer över vad jag ska äta, dricka eller klä mig med.
Nu var det inte detta sländan skulle handla om utan om själva fyndet. Duon Anna Karin Hammar (fd medlem i Konservativ skolungdom i Hässleholm) och Daniel Tisell (fd Kyrkans ungdom och därefter Centerpartiet). De tu är verkligen ljushuvuden i advent. De förstärker lyskraften i argumentering, för de ska ge de biskopar på moppo som reagerat på det antisemitiska beslutet i kyrkomötet. Det gör de genom att fråga med vilken legitimitet biskopar driver en stark linje mot beslutet.
Vad ska biskoparna svara de två, som båda undergått initiationsriten till vigningstjänsten (som det väl nu ska heta)? De kunde svara: ”Av kärlek till sanningen!” De kunde också genmäla: ”Vi lever i ett på papperet fritt land.” Om de inte helt enkelt skulle svara: ”Vilka tror ni att ni är, som avkräver oss legitimitet för att få tala? Är ni våra politiska översåtar? ” De kunde lägga till: ”Vi fattar trots all vår intellektuella begränsning vad beslutet innebär och vi är emot det.” (Bonnier dock utan att säga ett ord i kyrkomötet!)
Kunde inte de två tjommarna lika väl fråga Judiska Centralrådet med vilken legitimitet rådet tar sig före att ta till orda mot kyrkomötesbeslutet. Judiska Centralrådet påstår, att det kyrkomötet åstadkommit påverkar den judiska gruppen negativt. För egen del kan jag då trösta mina mosaiska fränder och säga: ”De två behandlar er som de behandlar kv*nn*pr*stm*tst*nd*r* i den egna kyrkostrukturen. De är nog emot aposteln Paulus, en jude som ni vet. Och då är negativ påverkan en rätt naturlig och avsedd reaktion…”
De två tjommarna har kommit fram till att Svenska kyrkan oftast argumenterar folkrättsligt, inte teologiskt. Nu utför de en beställning från palestinska kristna. Frågan lyder i all sin debilitet: ”Kan vi som en av världens största lutherska kyrkor med en omfattande närvaro i Israel och Palestina ignorera detta”, dvs ropet om att ta den folkrättsliga situation, ”som benämnes apartheid”?
Två idiotiska argument upphäver inte utan förstärker varandra. Får sedan partipolitiska aktivister tag i det hela, kan man veta att det kommer att sluta illa. Detta, just detta, är väl vad biskoparna förnimmer? Vem litar på de där två tjommarna, AKH och DT? Hur många lutherska bekännare mönstrar egentligen Svenska kyrkan när den andliga pittmätningen ska till och storleken bedöms som medlemstal och inte som en bekännelsehållning (där storleken inte har någon betydelse)?
Varför skriva så om de två fina som gjort och gör så oegennyttiga insatser i den vigningstjänst de intierats till och som de lyft höga löner och många förmåner för? Därför att somliga av oss känner igen bondfångare och bluffmakare.
Få har väl så mycket som Anna Karin Hammar på vår bekostnad och med övergivande av drabbningsposten (lönearbetet) i Uppsala farit ut i världen på ett klimatskadligt sätt, så pass att när Kyrkostyrelsen skulle till Israel fattade hon, att hennes närvaro i landet var oönskad och riskerade gruppens hela besök. Ryktet gick, att när cheferna i Uppsala stift fattade hur mycket frifräsare hon var. som reste som en skottspole fast hon hade en tjänst att sköta, och minimerade hennes idoga resande, brast hon i gråt vid detta ovälkomna besked.
Jag skriver inte detta för att ni ska gripas av medlidande med henne, men ni bör få veta hur svårt hon haft det. Tisell går vi inte närmare in på. Han gör så gott han kan och är glad över om han får dväljas också i de ogudaktigas hyddor. Nämnde jag att han är centerpartist?
Nu kommer min fråga: Med vilken legitimitet skriver jag allt detta klarspråk? Svaret är i all sin enkelhet: Legitimiteteten vilar i att jag är docent. Detta är oemotsägligt. Komminister P fann detta argument vara helt avgörande, om jag förstod honom rätt. Annars var det så, att han själv hörde till de två tjommarnas svurna motståndare, dvs den sortens folk som genomskådar bondfångeri. politiskt kannstöperi och mera annat sådant. Man hade varit tacksam om fler i det så kallade kyrkomötet gjort det. När omröstningslistan kommer, är det upp till lokaljournalistiken att konfrontera våra nya antisemiter, en efter en. Det kan bara bli intressant. Gör räkenskap för er förvaltning!
Jag kan lägga till några rader från en utträdesanmälan: ”Hälsa kyrkomötesledamöterna AK Hammar, Krantz, Tisell & Tegby samt kyrkomötets flertal att här är i all enkelhet en stilla skörd av deras sådd.”
Detta kommer det aktuella pastoratet inte att bry sig om att hälsa. Jag ser till att hälsningen går fram. Ska Torsdagsdepressionen göra en insats och kräva besked på vad Kyrkostyrelsen tycker om detta? Den där medmotionären Krantz kunde det också vara av intresse att höra en kommentar från? Han tycks i dagsläget tystlåten. Vad har de fyras gäng egentligen åstadkommit? Det borde vi låta granska genom att lyfta frågan, som man säger.
Denna morgon har jag till min uppbyggelse läst Maria Ludvigssons svar till kyrkostyrelsens 1 och 2 vice ordförande.
Maria Ludvigsson noterar, att Riksbiskopen inte svarar och försvarar. Det gör politikerna s och c.
Då kan debatten om vad det är för skillnad mellan att ”låta granska” och att ”lyfta frågan” börja. Blir inte resultatet precis detsamma, nämligen just det som utskottet inte ville!? Vem lurade vem?
Politiker förolämpar oss ofta genom att i trängt mål ifrågasätta vår intelligens. Det är enligt min enkla mening bara dumt. Nog går det att fatta vad själva knepet gick ut på och vilka konsekvenser fiffigheten får.