Stefan Sträng, Father String som vi säger i det internationella, predikade i Rydaholms kyrka 1 söndagen i Advent. Jag ska inte redovisa predikan, jag fördes in i ett sammanhang att fundera över redan i predikans början, och då hade nog predikan gjort vad Anden menade att den skulle göra med mig.
Den enkla frågan var hur det skulle varit om Jesus inte ridit in i Jerusalem och hälsats av folket, förstod jag. Jag kom på mig själv med att ha tänkt endels. ”När tiden var inne sände Gud sin son…” och jag har sett tiden som en lång väntan på att han skulle komma. Det där med lagen och profeterna, ni vet. Men tiden var inne också på andra hållet, slog det mig. Kyrkan kom till, fick utkämpa strider kring sin egen identitet, som vi kan se i Apostlagärningarna och i de apostoliska breven, fick stå i kampen mot världens makter (helgon och martyrer gjorde vad de skulle)) och fick bereda sig på de kristologiska striderna (300-tal). Samtidigt gick det romerska imperiet mot sin upplösning. När detta välde föll samman, stod Kyrkan där och kunde bygga Europa med förvaltning, kultur, fromhet – bokstavligen på ruinerna av imperiet.
Om Jesus inte ridit in och detta stora kulturbygge aldrig ägt rum, var hade vi varit då? I de germanska stamkrigens fortsatta tid med blodshämnd och hedersmord klanerna emellan. Det var med kristen tro som ättardråpen fick ett slut och kungamakt/stater kunde administreras. Ingen säger att allt detta var en tebjudning – men jag funderade över alternativen. Och över den kristna blygsamhet som inte stiger fram och säger: ”Vi byggde landet. Vi, dvs trons folk. Och detta går inte att tänka bort.”
Jag vidhåller att tron får problem när den blir ideologi och stora problem när den ska hanteras som statsideologi – för stater kan inte ha någon tro på Herren Kristus. Staten är ju herre själv. Det finns i alla tider ett trons främlingskap. Herrar i alla tider har vetat, att de som säger, att Jesus är Herren, till sist inte riktigt är att lita på, när den politiska makten utövas. Så ska det vara. Tron är farlig. F,ör alla.
Församlingsbladet kom. Det är den dyraste publikation jag håller mig med – men dessvärre får också den som inte betalat en spänn i kyrkoavgift bladet, som ska uppfattas vara ”samhällsinformation”. Det kan jag kanske leva med. Men det blir värre. Alla är välkomna. Det frågas inte efter tro. Nå, det har jag aldrig trott. Kyrkklockorna kallar på alla, sa söndagsskolfröken. Så var det tydligen inte i kyrkoherdens frikyrkliga förflutna. Men nu är det advent. ”En fin och gemytlig tid”. Jag får veta mer: ”Efter advent kommer jul och vi firar att Jesus föddes.” Han är ”ett litet barn som behöver ljus, värme och omsorg.” Är inte detta ett mysterium?
Jag menar nu inte inkarnationens mysterium utan mysteriet hur julen kommer efter advent när adventstiden signalerar just ankomsten av Frälsaren. Huvudordet är ”jul”. Men kyrkoherden ger sig inte. Det är inte Jesus som i första hand kommer av omsorg om mig med ljus i mitt livs mörker och värme när jag fryser. Det är han som behöver min omsorg!
Kyrkoherden ger sig alls inte: ”I församlingen finner människor gemenskap, glädje, ljus och värme”. Detta är rakt av inte sant. Men kyrkoherden ger sig sannerligen inte: ”Vem du än är, vad du än heter: Välkommen till goda möten, gemenskap, samtal och gudstjänst!” Låt oss nu tala allvar. Man kan inte välkomnas till en gemenskap. En gemenskap uppstår i möte. Ibland. Inte alltid. Man kan komma till en församling och nödgas säga: ”Dom tycker inte om oss!” De kloka fattar när det är så, och drar sig stillsamt tillbaka.
Hur kan det bli osannfärdiga slagord i det kyrkliga? Varför drar en kyrkoherde till med stororden? Hur tänker han eller hon, (ni minns reformen där Svenska kyrkan sades växla in på gnostikers och svärmandars spår). Jag tror förklaringen är enkel. Den fanns anslagen utanför Slätthögs kyrka (som ingår i pastoratet): ”Välkommen till oss på söndag!” Så tänker man. Vi är ett vi som välkomnar andra, som skulle vilja umgås med oss. På våra premisser, förstås. ”Kom till oss och bli som vi!” Det är den gamla frikyrkliga hållningen, den med knut i nacke, nu lite annorlunda gestaltad – men samma!
Den hållning som präglade Urkyrkan var en annan, den där de kristna helgar sig för världens skull och firar mässan för att världen ska kunna leva. ”Vad själen är i kroppen är de kristna i världen”, tänkte de och sa. Där tron tas på allvar, tas också världens och dess bekymmer på allvar. Detta är radikal kristen tro till skillnad från den borgerliga religion med dess billiga nåd, som bjuds oss på så många platser.
Denna billiga nåd kan gestaltas liturgiskt fulländat, med smells and bells och många och mycket vackra liturgiska plagg. Den kan också gestaltas som påkostat skådespel, som när Uppsala domkyrka, Rikshelgedomen, skulle förvandlas till en kåta där folk satt kring elden och väntade på ursäkten. Finsmakarna noterade två ting. Platsen där förlåtelse praktiseras blev nu ursäkternas torg – men det är skillnad på en bön om förlåtelse och en ursäkt! – och det fanns en poäng att ursäkten inte skulle godtas. Nähä. Men då så. Sura samer fortsätter tjura för att de inte får som de vill… Men Riksbiskopen var entusiastisk, som ni minns. 22 twitterinlägg och 8 från kommunikatörerna. Ni vet. Och när ni vet, vad tänker ni då?
Ska ursäkten gälla att Kyrkan missionerar så kanske den borde utsträckas till germanska stammar, klaner och ätter, urbefolkningar som berövades sin tro.? ”Ursäkta oss för att Bonifatius högg ner den heliga eken i Geismar!och knäckte er tros yppersta uttryck” kanske är en bra ursäkt? ”Den jäkeln byggde tydligen en kristen kyrka av virket från eken och det är bara bra som ett uttryck för cirkulär ekonomi, men vi kristna beklagar och ber om ursäkt.” Dyrkan av guden Donar (Tor) hade varit att föredra –? Han dånar fortfarande och jag fick offra pengar för hans skull när han slagit ut kretskorten till bergvärmen i somras, så trots Bonifatius finns lite kraft kvar i Tor. Detta har inte stärkt hans anseende. Vite Krist skulle aldrig får för sig att slå ut mina kretskort. Han står över sådant – alldeles bortsett från att han älskar mig och – till skillnad från Tor och hans gelikar – inte vill ställa till det för mig.
Missionärer som hädar avgudar, det är kristen tro i praktiken, en tro med yxa försedd för att destruera vantrons helgedomar. Det var mer ”passa er” än ”välkomna till oss”. Det är en hållning som saknas i vår tid. Vilka heliga ekar borde Riksbiskopen egentligen ge sig på? Och kyrkoherdarna? Vilka skulle lockas mer till denna nedbrytande och kulturbyggande tro än till kyrkoherdens ljus, glädje och värme i den mysiga adventstiden? ”Vi behöver inga kvinnliga präster”, hette det på 1950-talet. ”Det finns så många präster som är kärringar redan.” En del tycker att sådana förskräckliga repliker från min tid i söndagsskolan är roande. Jag tar självklart avstånd från sådant tal. Men jag säger inte att det inte ligger något i det heller. Jag håller mig väl med alla… Någon ursäktsorgie organiserar jag dock inte!