Sommar på ett stiftskansli kan betyda avslappning men också möjligheter till reflektion. I Växjö satt Jens Linder och Peter Wickström och tänkte vidare på ett tema som aktualiserats i ett utskott, vars namn jag just nu glömt. Frågan var hur man rätt skulle kunna bedöma överlevnadspotentialen för en församling och detta som en fråga som gick utöver frågan om pengar. Där i den somriga behagsamheten skissade de två en modell för att ta fram ett mångsidigt underlag för förnuftiga samtal. Nu vet alla att innovationer av detta slag kan begravas i tysthet när folk flyttar och nya faraoner tillträder, sådana som inte känner Josef. Icke så i detta fall. Erik Keijser har fortsatt reflektera och nu tagit fram ännu ett underlag. Han insåg därtill behovet av en slagkraftig rubrik på dokumentet. Det blev Pyspunka. Så sammanfattas vad som sker i Svenska kyrkan. Pyspunka.
Ingen högljudd och skrämmande explosion alltså. En stilla susning, det är det hela. När de fromsinta hör talet om denna stilla susning, tänker de att Anden är å färde. Några av oss andra fattar. Det är därmed inte sagt att vi är mindre andliga för det. De flesta lägger dagar till dagar. Inget dramatiskt händer ju. Biskopen konstaterar att kyrksamheten minskat med en procentenhet. Kan man leva med, tänker prästerna. Utom de som fattar att en procentenhet i det aktuella fallet betyder 33%. Vem lurar vem? Svaret är: vardagligheten luras. Vanans normerande makt gör dem blinda och döva och oförmögna som rätteligen skulle se och höra och göra. Ni minns de tre aporna. De skulle likaväl kunna gestaltas av tre kyrkoherdar. Ingenting se, ingenting höra, ingenting säga.
Ni tror att jag är kritisk? Snarare uppgiven. Vi kan tala om 1000 år eller mer av kristen historia i detta land. Den mer förfärande sanningen är att denna historia slutar med tre generationer. Den första generationen slutar i all stillhet att tro men fortsätter gå i kyrkan, den andra generationen går i kyrkan lite då och då, barnen döps och konfirmeras. Den tredje generationen slutar med alltihop och drar omsider slutsatsen, att den kyrka de inte i någon rimlig mening tillhör, inte är värd 5-6 eller 7000:- i kyrkoavgift. Det hjälps inte att jag får en rejäl motivering för mitt medlemskap:
”Som medlem i Svenska kyrkan tar vi tillsammans ansvar för en värld där människovärde, kärlek och hållbar livskvalitet får stå i fokus.
I det arbetet är varje medlem viktig. Inte minst du!
I Svenska kyrkan delar vi många av livets skeenden (sic!) med varandra. Vi möts vid dop och konfirmation, vigsel och begravning, i barngrupper och gudstjänster, på konserter och i körövningar, i samtal och föredrag
Varje medlem är också med och bidrar till ett rikt kulturliv, till att bevara vårt kulturarv och till det internationella bistånds- och utvecklingsarbetet.”
(Lunds domkyrkoförsamling nr 3 2021, s 31)
Nog är det fattbart vilken plats gudstjänsten har i detta utbud. Det är en verksamhet bland verksamheter, parallellställd med barngrupper. Bondfångartonfallet missar jag inte. Men vad är detta egentligen värt för mig sett till frågan om reda pengar? Aj, nu svor jag i kyrkan och jag som är så emot svordomar – men för ett mångfacetterat tal…
Kom nu ihåg ordet ”pyspunka” när ni ser allt detta. Vem pös iväg i allt utbudet? Stilla och så oförmärkt försvann Jesus och nu står han någonstans bland skuggorna. Det borde kanske vara Jesus, han som är Herren i bestämd form, som vi skullle tala om när tiden krymper (1 Kor 7:29) och när vi har tidsåldrarnas slut inpå oss (1 Kor 10:11) Aposteln Paulus skriver till förnuftiga människor! (1 Kor 10:15)
Chou En Lai fick frågan hur man ska se på franska revolutionen. ”Det är nästan väl tidigt att ha en bestämd mening om det”, svarade han om en händelse som då låg minst 150 år tillbaka i tiden. Den kinesiske kommunisten brukar citeras under visst fniss men fnissandet följs av en stunds eftertänksamhet. Vad är tiden och vad i tiden har styrt det vi blivit? Kanske trots allt inte omvälvande händelser så mycket som en stilla pyspunka. Det är små val som avgör vad som sker i stort – eller?
Erik Keijser har inte haft tid att göra den stora analysen av hur samverkan (stordrift) påverkat ”närhet” (medlemsengagemang), men en liten studie finns med i rapporten. Atlaskvoten (indikatorn för medlemsengagemang) har sjunkit mellan år 2004 och 2019. I gruppen där församlingar lagts samman från 2,16 till 0,89. I småförsamlingarna sjönk 2,69 till 1,98. Motsvarande siffra för Svenska kyrkan i stort är 0.57 och för Växjö stift 0.93, bara så ni vet.
Arbetslaget producerar i Svenska kyrkan . Medlemsengagemanget utmanas tydligen föga. Kunder/konsumenter kan köpa och konsumera alltså. Arbetslaget producerar. Jag tror jag förstår det tack som Lunds domkyrkoförsamling utbrast i på två sidor i sitt blad. ”TACK för att du är medlem. Du gör det möjligt för oss att ha”– och så en massa verksamheter,19 stycken. Bland dem lite kryptiskt: ”Gudstjänster, för alla i livets glädjeämnen och sorger, förtvivlan och hopp”.
Som ung präst skrev och talade jag om det faktiska pastorala läget. Det upprörde inte minst prästfruar m/ä. De kunde inte tänka sig att bara 28% av de födda i Huskvarna skulle döpas eller att 27 församlingar/pastorat redovisar dopfrekvens under 50%. 10% av 15-åringarna i Värnamo konfirmeras. 53 församlingar/pastorat samlar mindre än 50% av 15-åringarna. Tre enheter kommer över de femtio procenten och når som bäst 63%. Det är stiftsbäst och det är landsbygd. Jag medger utan omsvep, att jag gärna hade sett de prästfruar, forntidsandarna, se denna verklighet och gärna hört vad de sagt som svar på mitt triumferande: ”Vad var det jag sa!”
Problemet vet ni. Det finns alltid någon som sagt vad sant är när lämmeltåget dragit iväg på dårskapens vägar. Det gäller politiken, kyrkopolitiken och alla stora samtidsfrågor, där vi ska agera på kommando. Jag skrev inte klimatnödläget för att inte hetsa upp någon. Men jag vill räknas till de förnuftiga och förtiger därför inte att jag funderar över om vår tid inte visar att biskop Anders Nygren hade rätt. Svenska kyrkan växlade verkligen in på främmande spår. Den folkväckelse som förutspådde blev till ingenting.
Tänk om allt på något underligt men helt logiskt hänger ihop? Det skulle nog aposteln Paulus ha menat. Han hade sannolikt inte sagt ”pyspunka”, men det beror på att aposteln Paulus aldrig var ute och cyklade och fick just en pyspunka på däcket. I sak hade han fattat vad vi talar om. Eller inte talar om!