Upplysningsvis

Det kom en rapport ”från hästens mun”, som det heter. Jag tror att jag blev upplyst, Själva glyttigheten är informationsbärande. Jag kan inte fatta att detta ska tas på allvar i en tid av klimatnödläge. Men det är jag det. Nu ska man inte jagas för klen fattningsförmåga, så jag bör gå fri. Men ni andra?

Så vad gjorde Riksbiskopen under tre dagar egentligen? Gjorde och gjorde, det fick vi höra. Men vad uträttade Riksbiskopen i Guds rikes tjänst? Och vad gjorde vi själva under motsvarande tid, bortsett från att de flesta av oss inte flög i luften?

Enkel logik. Jag stod vid boklådorna utanför antikvariat Röda Rummet i Uppsala och kollade utbudet. Docenten H kom förbi, gjorde en snabb okulärbesiktning och sa: ”Det finns ingenting!”. Docenten gick vidare i livet. Då tänkte jag: ”Docent H är genuint korkad. Säger han att ingenting finns där, måste det finnas något.” Jag kastade mig över lådan,  plockade bland böckerna och gjorde bland tiokronorsböckerna ett riktigt fynd. Jag gick alltså på magkänslan. Om docenten H säger något, ska man nog göra tvärtemot. 

Riksbiskopen manade oss att inte läsa klimatskeptikerna på nätet. Professorn i teoretisk filosofi skriver alltså sådant jag inte bör läsa, menar hon. Är detta inte ett läge som vid boklådorna: agere contra? Alltså läste jag professor Ingemar Nordin: ”Det går inte att komma ifrån: IPCC använder sig av modeller, scenarier och datakällor på ett synnerligen ansvarslöst och omdömeslöst sätt. Så när politiker och media trumpetar ut att vi nu helt säkert vet att den globala uppvärmningen och extremvädren enbart beror på koldioxiden så vilar detta på två cirkelbevis. Dvs, de har noll bevisvärde. Det är kanske något som COP26-gänget borde känna till innan de fattar beslut på de grunder som IPCC tillhandahållit?”

Två cirkelbevis! Det är en van granskare av vetenskaplighet som skriver detta och mer meriterad än Riksbiskopen i ämnet. Säg oss, varför ska vi undvika att läsa professor Ingemar Nordin, eller civilingenjören Elsa Widding?

Jag medger. Jag är ovillig att bli lurad. 

Jag har dessutom en naturlig fallenhet för att ana lurendrejeri, eller är detta en nådegåva?

När Centerpartiet och Miljöpartiet var för sig redovisar framgångar med frågan om strandskyddet och jag försöker förstå, ser jag bara bluffen. Strandskyddet avskaffas för diken, bäckar och grävda dammar samt gölar, det som kallas ’ sjöar mindre än en fotbollsplan’ – ! Själva vanvettet var förstås att strandskydd skulle gälla om någon grävt ett dike eller en bevattningsdamm. Nå, med tanke på hur vattnet stiger metervis, är frågan om strandskydd kanske snart bortspolad? 

Men hur är det med frågan om tillgänglighet för allmänheten? Allemansrätten begränsas på så vis att jag inte behöver ha folk traskande på min privata mark inom syn- och hörhåll från mitt hus, väl? Grannen till Lantegendomen såg en bil på hans tomt och ett gäng som satt på hans utemöbler och badade från hans brygga. När han hade synpunkter, möttes han av svaret ”Allemansrecht”. Men det finns väl sådant som är ”privat”, berövat offentligheten? Så vad innefattar överenskommelsen och vem är det som luras och lurar vem? Strandskyddet på Öland är 300 meter, alltså en rejäl yta där det inte får byggas t ex en gäststuga. Men det går en allmän väg mellan huset och vattnet, som folk utan problem kan ta sig ner till. 300-metersregeln kan bara motiveras av rent dogmatiska skäl. Eller partitaktiska? Har Riksbiskopen och kansliet i Antjeborg några synpunkter på detta? Frågan borde ha så svag bäring på det kyrkliga problemkomplexet, att vi kunde förvänta oss utförliga besked av förståsigpåarna. Jag menar, frågan har bäring på klimatet!

Annars är det krisen i Svenska kyrkan som gäller. Först ut var Yngve Kalin, som i SPT ville ha en kriskommission. Det var det här som borde gjorts kring år 2005. 

Torsdagsdepressionens ledarskribent Jonas Eek ville tydligen inte vara sämre. Han närde tanken att präster och diakoner lägger sin tid på annat än Svenska kyrkans grundläggande uppgift, som han såg vara ”mission”, en tankefigur som bryts ner i gudstjänst, undervisning och diakoni. 

https://www.kyrkanstidning.se/ledare/ledare-det-ar-nagot-som-skaver-med-svenska-kyrkans-kris

Siffrorna talar för dem som inte är dyskalkyliker: Sedan 2020 har antalet gudstjänstbesök minskat med 23%, dop och konfirmation med 22%, vigslar med 30% och begravningar med 16%. Antalet prästtjänster har minskat me 18% och diakontjänsterna med 16%. Vad säger Riksbiskopen? Det vet vi inte riktigt. Vi vet inte hur hon förklarar tappen, men inte heller vilket hennes åtgärdsprogram är. Varför inte? Hon har på grund av nödläget tvingats prioritera klimatet.

När jag var en något yngre präst, och lite mindre förhärdad när det handlade om framtidsfrågor, övade vi genom att fundera och resonera kring följande: ”Du är den första missionären här. Glöm tusen år av kristen närvaro, detta är ren hednabygd. Och du är den förste att komma med evangeliet. Så vad gör du konkret? Var hittar du dina bundsförvanter? Var hittar du en plats att förkunna – och vad säger du för att locka till tro. Hur besvarar du åhörarnas välmotiverade fråga: –What’s in it for me? När vi väl kommit förbi inövade fromma floskler, blev samtalen rätt roliga och utmanande. Hemligheten i en kristen strategi är nog att både stå på betraktaravstånd till samtiden och samtidigt stå mitt i den. Föda för tänkandet om detta hämtar vi i Apostlagärningarna och de apostoliska breven. Paulus är den store missionären!

Där har ni förresten ännu ett bokprojekt jag misslyckades att sälja in. Ett år med aposteln Paulus och en rejäl lunta om aposteln liv och arbete. Sådana kom på tyska, engelska och danska. Översätt den på engelska, tyckte jag och organisera ett studiearbete i stiften men också, faktiskt, i Equmeniakyrkan. Locka prästerna att läsa samma kvalificerade teolog med folket i församlingarna. Då kan vi trycka 10 000 ex av boken med motsvarande gynnsamma prissättning. Icke, sa Nicke. Jag säger: I haven icke velat! Och velade var just vad de gjorde, för de ville egentligen ingenting. Varför inte? De kyrkliga ledarna utsågs just för sin brist på handlingskraft, brist på idéer och brist på erfarenheter av pastoralt arbete och en genomtänkt pastoraleologi på basplanet, dvs som församlingspräster.

Nu kan ni läsa både Kalin och Eek. Välorganiserat mot idéflöden som det s k kyrkomötet är, finns inte längre någon allmän debatt och inget frågeinstitut. Där kommer alltså inget att hända. Det var inte heller meningen.