När tiden krymper

Jag läser Svante Nordins nyaste bok Tanke och dröm. Svensk idéhistoria från 1900, Timbro förlag, Stockholm 2021 Han har gjort, skriver han ”ett försök att skriva den moderna tidens svenska idéhistoria”. Det är en sympatisk hållning , som inbjuder läsaren att själv försöka förstå, dvs söka andra eller mer vittgående förklaringar. Utan professor Nordins insatser, hade det aldrig blivit något av något, om ni förstår hur jag menar. Försedd med Nordins stimulantia funderar jag vidare, beredd till gensägelse om så erfordras.

Motsägelser, följdfrågor och invändningar är vetenskap. Vi ser mycket av den motsatta hållningen, dvs instämmanden med flocken, inga frågor alls och inte heller några invändningar. Det monolitiska draget i samtidskulturen kunde bli en intressant avhandling, om någon ger sig på ämnet och utforskar hur det kan komma sig, att så många älskar att sjunga i kör under ledning av demondirigenten själv. Eftersom detta är världens förhållningssätt, är det närmast lika självklart  numera det kyrkliga förhållningssättet. Så var eller är det inte inte i martyrernas tid eller i deras sammanhang.

Jag behöver kanske inte just nu fördjupa mig i klimatets framgångar i Glasgow. Men  iurradioapparatens djup noterade jag, att reportern intervjuade en klimat-mupp, men inte hittat någon som förnekade klimatet. Enahanda var budskapet. Det hade väl rent intellektuellt varit väl så spännande med lite klimatförnekelse? I alla sammanhang måste nämligen tillgången på invändningar säkras. Dock inte i klimatfrågan. Vi minns Riksbiskopens maning till oss att inte läsa vad som skrivs på sociala medier… Detta sagt kan jag fundera över tillståndet i det kyrkliga.

Jag har nämligen lyssnat på vad som fanns i etern! 

Först var det helgsmål.

https://sverigesradio.se/avsnitt/helgsmal–8

Redan den dystra inledningsmusiken fick mig på gott humör. Här kunde nog bli något som passar inte med min tro utan väl med mina fördomar. Jodå. När pastor Dahl läst om de tio jungfrurna och meddelade att läsningen gav en kärv eftersmak, piggade jag ytterligare på mig. Pastor hade uppfattat att det helt enkelt för var för sent – ” och jag står nästan inte ut med de orden”.

Evangeliet kallades här ”berättelsen” och den blev till en stängd dörr, för pastorn fann det svårt att tro på en Gud som delar upp på människor. Alltså blev pastorn ”stående utanför med mina frågor”. Det tyckte jag var insiktsfullt. Antingen förstå eller stå kvar utanför är tydliga kristna alternativ.

Nu blev det tid för planeten. När det gäller den, är det tydligen bokstavligen snart för sent. Detta sagt kom pastorn att ägna sig åt det terapeutiska med frågan om var mitt ansvar börjar och slutar – men också insikten att vi behöver gränser.

Frågan om det finns gränser för Guds kärlek tyckte jag inte besvarades med psaltarpsalm 139. Men nu fick jag slutligen besked att problemet inte var att fem saknade olja. De insåg inte möjligheten att möta sin älskade trots slocknade facklor. Jag hajade till. För så var det väl inte? Bruden själv väntade inte på sin brudgum med fackla. Det var uppvaktningens uppgift. Det terapeutiska gav nog en falsk teologi. Rätt teologi återfinns i Jesper Svedbergs psalm, sv ps 633. Den nynnar jag  mig igenom.

Sedan blev det söndag.

https://sverigesradio.se/avsnitt/i-vantan-pa-domen

Kantorn predikade. Jag vart häpen själver. Komministern i pastoratet var ”gudstjänstledare” men inte predikant. Jaja. Förr i världen ledde en präst sin församling genom att förkunna.

Budskapets korta mening återgavs:

Vi lever i den yttersta tiden, den sjätte massutrotningen, den långsamma apokalypsen.

En tid då var och en borde rannsaka sig.I väntan på domen. 

Och hur kommer domen att se ut över mänskligheten när den en gång faller? 

Om detta handlar  predikan av Sofia Devall som också frågar sig:

Hur vi förbereder oss för en framtid vi inte vet någonting om? 

Och vill vi vänta på miraklet eller vill vi vara miraklet?

Något som kallades ”text” utlades. Det var detta som i det föregående inlägget gällde som ”berättelsen”. När det glada budskapet, den goda nyheten, själva evangeliet blir text, är det tid att hålla i hatten. Evangeliet sågs tidigare som viva vox, den levande rösten som når in i mitt liv (genom öronen) och skapar nytt (i hjärta, hjärna och njurar…). Evangeliet är faktiskt mer än text. En text kan man förhålla sig textkritiskt till. Kan man det med det levande ordet? Måste det inte antingen avfärdas eller vinna tro? Utanför eller innanför?

Den filosofiska frågan om den framtid vi inte vet något om, gled jag rätt snabbt förbi i tanke att ingen någonsin vetat så värst mycket om framtiden. Mer än att vi ska dö, förstås. Vid denna insikt piggar jag på mig. Om framtiden vet jag ingenting, men om evigheten går det att veta något, för det har i lämplig portionsförpackning avslöjats för mig: Guds tanke är att jag ska vara med på festen.

Naturligtvis blev det en okritisk vers om klimatnödläget. Jag gick min vana trogen ut i den kalla och kulna novembersöndagen. Det var inget klimatnödläge vad jag kunde se utan lika eländigt som det brukar vara i november. Småhuttrande funderade jag om lite småhuttande skulle hjälpa mig. Glühwein kan väl aldrig vara fel, allra minst om den får en skjuts på väg ner i magen? 

Nej, jag ska inte fördjupa mig i klimatnödläget. Men är det någon mer än jag som är bekymrad över att det i det kyrkliga inte ges några andra perspektiv än de jag förses med överallt annars om jag inte trotsar Riksbiskopen och letar själv? Om jag minns hur det var med översteprästerna när det begav sig, skulle den slutsatsen kunna komma att dras, att det är en klok hållning att ifrågasätta det religiösa ledarskapet. Om det var så då, vad har förändrats så, att det inte är så nu?

Jag tycker det är svårt att bilda sig en uppfattning om hur det gick med COP 26 i Glasgow. Inte för att jag inte får besked, det får jag. Men de är motstridiga. Var det blablabla eller var det skarpa fördömanden av fossilerna? 100 pr-konsulter i ett tjog länder har engagerat sig för att jag ska fatta hur det är. Då fattar jag att budskapet jag ska nås av är rätt enahanda. Dr Goebbels själv hade gillat detta läge. Jag gör det inte. Tänk er en pr-organisation som hjälper journalister med nyheter som önskas förmedlade till mig. Och jag vet inte vem som viskar till vem i vems intressen? Det är 1 april i nyhetsförmedlingen i det mesta, känns det som. Skicka mig en terapeut eller vilken insiktsfull person som helst. Jag är i beråd. 

Men hoppet har inte övergett mig. Elsa Widding, Gösta Pettersson och Lennart Bengtsson kan tillsammans med Ingemar Nordin skynda till min hjälp. De är sådana som Riksbiskopen uppenbarligen vill varna mig för. Men jag njuter av den förbjudna kunskapens frukt, trogen min fallna natur! Gör det ni också – för tiden krymper. (1 Kor 7:29)