Jag kollade deltagarlistan. Närmare 40 000 anmälda deltagare fylkas i Glasgow. Svenska kyrkans delegation består av Ms. Maria Löfgren Gernes, H.E. Ms. Antje Jackelén, Ms. Annika Gottberg, Ms. Margareta Koltai, Mr. Christopher Marcus Alastair Roy, Ms. Joanna Lilja, Ms. Tova Lindqvist. Här är det nya normala när det gäller den inklusiva kyrkostrukturen, en klar kvinnodominans. Är det detta som Riksbiskopen kallar ”gender justice”?
Vilka äro de och varifrån komma de? De kommer tydligen från Antjeborg, där de är tjänstepersoner, mest i Act Svenska kyrkan. Vem har utsett dem? Var finns det demokratiska inslaget, dvs förtroendevalda? Enligt svensk lag är ju Svenska kyrkan en demokratisk folkkyrka och då skulle väl det främsta demokratiska organet både välja och vara representerat? Eller är Antjeborg ett självförsörjande system, så generöst att tjänstepersoner kan lägga fyra traktamentsfyllda arbetsdagar på att ta sig fram och tillbaka Uppsala–Edinburgh–Glasgow?
Det finns ett hopp som hör ihop med döden, fick jag förresten veta. ”Det hoppet är att vi är födda till något större än ett jordiskt liv, vi är födda till ett himmelskt, evigt liv, en samhörighet med Gud som går bortom det som den här världen kan tillfoga oss.”
Syndafallet är eliminerat, dopet utan betydelse. Jag kan inte uppfatta att hemsidans budskap är kristet och att det självfallet inte lockar till praktiserad tro – för vad ska man tro och vad ska praktiseras? Aj då. Gender justice och klimatnödläge räcker väl långt!
”Kyrkans delegation”, dvs Svenska kyrkans, bor tydligen i Edinburgh och sitter lika tydligt fast på tåget, en resa som jag vill minnas ska ta 48 minuter. Margareta Koltai, som är policyrådgivare för klimaträttvisa för Act Svenska kyrkan, ska kämpa med dansstegen för klimatförhandlingarna liknas vid tango. Två steg fram och ett tillbaka. Riksbiskopen har ”redan vänt hemåt”. Flyg, båt, tåg? Hade hon sällskap av Svenska kyrkans unga och Ageravolontärerna? Bevisa att jag har fel, men jag uppfattar att man dribblar med mig. Vad är sant och vad är sken, dvs sådant som ska ge sken av att vara sanning? Jag vet inte. Jag kan i egentlig mening inte veta. Jag får inte veta. Eller fick jag? ”Äb har hunnit få frågan ”gick flygresan bra?” ett par gånger, och svarar ”de åtta resorna med tåg som jag gjorde i samband med COP26 gick betydligt bättre än de två med flyg”. Tågresor gällde mellan Edinburgh och Glasgow förstås och så kanske tåg London–Edinburgh fram och tillbaka…
När jag såg Riksbiskopen i all ståt i John Knox gamla reformerta The Kirk insåg jag, att det nog var fel mundering för sammanhanget. John Knox hade alls inte uppskattat ståten, som ni vet. Han hörde till de riktigt sura reformerta. Hans anlete i sten i Geneve, där de reformerta hövdingarna verkligen huggits i sten, kan en mörk kväll skrämma de flesta av oss. Nu kom Riksbiskopen som den bäst klädda av de kyrkliga ledarna, med mössa, biskopsluffua, och allt. Att hon skulle klä upp sig så pass när hon tydligen mest hade ansvar för ett avsnitt i kyrkobönen, kan jag inte riktigt förstå. Hade inte röklin räckt?
När jag sedan försökte förstå, såg jag att Riksbiskopen satt i en korridor med Mattias Frumerie, den svenska chefsförhandlaren. De talade tydligen om viktiga saker. Överlade de? Visade Riksbiskopen att Svenska kyrkan är skarpare än den svenska staten? Jag skämtar inte. Så vill de kyrkliga se sig.
Nu verkar tveksamheterna anmäla sig. ”Det finns ingen tydlig styrning” av klimatkonferensen, säger Margareta Koltai. Hon är uppenbart chockad av att klimatfinansieringen inte går dit där den behövs mest. De samhällen som behöver detta stöd är inte de som orsakat klimatkrisen… Alltså ska vi betala. Jag blir alltmer tveksam. Tänk om allt är feltänkt. När pandemin tvingade oss att stänga flyg och transporter i en betydande omfattning, steg koldioxidutsläppen likväl. Det kan jag inte förstå. Skulle det kunna bero på naturliga utsläpp, som jag egentligen inte har något ansvar för utan främst ska höras till det aposteln kallar Guds mysterier? Och så verkar de bli arga på Greta Thunberg för att hon sprider hopplöshet till de unga. Ingen mäter hur mycket koldioxid mina träd lagrar. Med ”mina” menar jag våra gemensamma, statens, Svenska kyrkans (för oss som är medlemmar…) och de privata träden och växterna. Tänk om det skulle visa sig att vi träd- och växtinehavare är klimatsyndfria? Man vill veta. Då får flagellanttågen gå mig förutan!
Yngsta barnbarnet hade inte heller drabbats av klimatångest. Jag frågade. Varför har hon inte vett att vara ångestriden? Det ska ju alla unga vara och jag ska vara driven av klimatoro och skuld för vad jag ställt till med. Ångest, ångest är vår arvedel. Skammen är vår börda. Skicka pengar, skicka pengar!
Jag tog mig till Ormesberga kyrka/kyrkogård för lite dyrkan av förfädernas andar. Grinden hade gått i baklås. Jag uppfattade symboliken. Det ska nog gå så ,när själva kyrkan sällan eller aldrig används till gudstjänst. Ett gudstjänstrum i ett läge som detta är lika oegentligt som en brevbärare som inte delar ut brev… Och samtidigt är detta ett förfallstecken. Ingen tycks egentligen se vad alla såg av skavanker när kyrkolivet fungerade som det var tänkt.
Jag såg en uppgift att 1127 frikyrkoförsamlingar har lagts ner på 20 år. Det är mer än en församling i veckan. Räkna efter, ni som kan, men betyder inte detta att 38,5 %, av alla församlingar som fanns år 2000 nu har lagts ner. Detta vittnar om dramatiska förändringar i det frikyrkliga landskapet, men kanske än mer om det totala sönderfallet. Sverige är inte ett kristet land. Har det någonsin varit? Jo, i lagstiftning och mentaliteter, men just detta skulle bort och trosskiftet har skötts systematiskt och framgångsrikt allt medan kyrkoledarna bedrivit låtsasverksamhet och utfört beundransvärda illusionsnummer på temat ”allt står väl till, allt står väl till!” Utom när det gäller klimatet, förstås.
Om det skulle handlat om kyrkokristendomens överlevnad hade Riksbiskopen nog behövt omprioritera från klimatnödläge till troskollaps, det som rätteligen är det problem hon och alla i Antjeborg har betalt för att hantera. Jag roar mig sannerligen inte med frikyrklighetens motgångar. Däremot tänker jag på hur de tänkte i sin begynnelse. Det som Svenska kyrkan misslyckats med skulle den frikyrkliga väckelsen fixa. Det blev på inget sätt så. Frikyrkligheten ödelade församlingslivet i många socknar. Och den politiska makten drev den politiskt lämpliga sekulariseringen.
Är det så illa att vi blivit lurade av makthavarna? Först skulle folket berövas det kristna hoppet. Och nu ska folket berikas med klimatskräck. På inget sätt tycks kyrkosystemet kunna stå på vår sida. Riksbiskopen låter som vilken klimataktivist som helst och i hennes följe dväljs just klimataktivisterna. Lite konstigt är det. Skeptiker har ju annars en framskjuten plats i det kyrkliga. Aposteln Paulus t ex, en skeptiker som kallades att vara apostel och aktivist. Han gjorde skillnad på riktigt. Aposteln Tomas är ett annat exempel…