Hösten har sina möjligheter till glädje. Läsning till exempel. Jag bjöds till biskopssätet Östrabo för en tidig afton med författaren till Pär Lagerkvistsamfundets årsskrift 2021, professor Susanne Wigorts Yngvesson. Den kämpande humanisten heter boken. Jag frågade Modéus II om Lagerkvist någonsin varit i biskopshuset. Att Lagerkvist varit i gamla domprostgården, visste jag dock. Frågan förblev obesvarad -– men antagligen inte.
Modéus II samtalade med författaren och det blev ett trevligt samtal. Jag lyssnade inte bara. Jag såg mig omkring. Det var ett snitt av det kulturella men åldrade kulturlivet. Någon gammal skolkamrat, som undrade om jag inte var Dag Sandahl – och det var jag ju. Det var då jag anade, att de flesta av de närvarande var äldre än jag. Det finns likheter mellan kyrkoliv och kulturliv. Det blev tid för några frågor från auditoriet och sedan bjöd biskopshuset på paj. En vegetarisk och en laxpaj. Man kan alltså säga, att det blev en pajad tillställning.
Jag for hem för att läsa boken. Lyckan har sin jordmån i lidandet, menar Lagerkvist. ”Utan den dimensionen blir livet banalt.” (årsboken s 69) Det kanske skulle sägas lite oftare, tänker jag, och slås av insikten att jag inte på kanske 50 år läst Lagerkvist. Jag ska ånyo ta mig an Bödeln och Den knutna näven denna november. Men jag kom på nytt på, att om detta hade jag velat samtala med Jan Myrdal.
Eftersom det var en professor på Teologiska Högskolan som skrev boken, dök förstås Karl Barth upp. Vi kan som människor inte tala om Gud men ska som teologer göra det, menade Barth Här tror jag ortodoxa teologer är mer utmanande (läs: inbjudande) än Karl Barth. Det är klart att Treenigheten är det största mysteriet, det heter så i våra bekännelseskrifter. Men samtidigt är kristen tro ett avslöjande. Somligt kan också ett litet barn sakkunnigt säga om Gud. Tron ska inte överlämnas till religionsteologer, det är min enkla hållning. Då återstår bara deras konstruktion: en icke-existerande gud som insisterar. Lutheraner har lättare att hantera aposteln Paulus och beskedet om to mystärion euaggeliou, hemligheten i evangeliet. (Ef 6:19). Det är en avgörande skillnad mellan de evangeliska och de reformerta. Passa er! En evangelisk kan hia sig där en reformert måste iväg och fabla om det vi inte kan förstå och se skitviktig ut just för det.
Annars har jag roat mig med Kloster-Lasse, Laurentius Nicolai Norvegius, S.J. (1538-1622) En ny lära som aldrig tidigare hörts i Guds kyrka (Artos 2021). Tack vare Henrik Lindeskog är han möjlig att läsa, när han gör upp med de svenska reformatorerna. Pater Lars Nilsson från Tönsberg i Norge klipper till. Allt är fel och är allt i framställningen inte helt fel så är det fel ändå eftersom fel folk påstår det. Han är, kan man säga, en typisk grälsjuk norrman. Eller typiskt gammalkyrklig i gammal god västkustsk tappning. Eller en Tom G.A. Hardt redan på 1600-talet. Välj själva! När Kloster-Lasse går igenom Uppsala Mötes beslut 1593 liksom Confessio Augustana är det underhållande polemik. I den gamla studiegemeneskapen i Kalmar hade vi haft läsglädje av boken. Numera tilltror jag inte prästerskapet så mycket kännedom om Svenska kyrkans bekännelseskrifter att de kan läsa Kloster-Lasse, än mindre skratta åt honom eller fundera med honom. Rätta mig om jag har fel.
På min tid försökte jag muntra Svenska kyrkan med förlag och allt att ta ansvar för utgivning av de teologiska skrifterna från 1500-talet. Bo Ahlberg, Bertil Nilsson, Christer Pahlmblad, Per Erik Persson och Anders Piltz hade kunnat städslas. Men icke! Lite skrämmande…
Och så var det Halloween, vad nu detta egentligen är. Men jag kan bidra med en sann och skrämmande berättelse, som jag drog för yngsta barnbatnet, elev vid den skola som förekommer i berättelsen.
Det var på den nybyggda Tallhagskolan i Kalmar. Gång på gång hade brandlarmet utlösts, skolan utrymts och brandbilarna kört upp till skolan. Därefter hade det skickats räkning, förstås. Brandkårsutfärder är inte gratis. Lärarnas frustration över sabbade lektioner är inte heller att nonchalera. För att inte tala om de ambitiösa eleverna. Skolledningen tröttnade. Vaktmästarna fick order att tillverka en galge med rep och allt och ställa vid skolan.
När galgen ställts fram, samlade skolledningen samtliga elever och all personal i öppen fyrkant. Den i vanliga fall så vänlige rektorn meddelade, att när – när, inte om – falsklarmaren åker fast, är det galgen som gäller – utan dom eller rannsakan. ”Ni spelar med livet som insats, ni som falsklarmar!”, sa rektorn.
Stor förstämning utbröt på skolan. Eleverna var i känslig ålder och kommunen hade utlyst klimatnödläge och därmed förstärkt allt som är svårt och ångestskapande i puberteten. Läge för Lagerkvists poesi tror jag, Ångest, ångest är vår arvedel…
Det dröjde förstås inte förrän den påståeligaste mamman upprörd dök upp på rektorsexpeditionen. Hon klagade högljutt över den ångest som skolans elever nu fick kämpa med, när de varje dag fick se galgen framför skolan. Rektorn svarade att ångest behövde bara gärningspersonerna ha. Det hjälpte föga.
”Nå”, sa rektorn, ”det är ju, som du förstår, bara en attrapp.” Detta trodde inte den påståeligaste så hon och rektorn gick ut för att inspektera galgen. Det gick till så, att den påståeligaste stack huvudet i snaran och sa åt rektorn, att dra i spaken, som skulle öppna luckan (vilket förstås var omöjligt eftersom galgen var en attrapp). Rektorn drog i spaken, luckan öppnades och den påståeligaste fick nacken knäckt i fallet. ”Jaså”, sa rektorn, ”jag hade visst fel. Vaktmästarna fuskade inte undan jobbet. På vår skola har vi det alltså precis som i Hollywood, där ett låtsasvapen var riktigt och dräpte en filmfotograf. Shit happens både här och där.”
Rektor Andreas ordnade krans till begravningen.
På skolan sattes filmkameror upp.
”Blev det slut på falsklarmen då?”
”Det kan man säga. Vid nästa larm en natt tog räddningstjänsten lite mer tid på sig. Hela skolan brann ner och därmed var det också slut på falsklarmen. På servern såg man förresten att det var den påståeligas dotter i årskurs 7, som bränt ner hela skolan. Galgen klarade sig. Flygplatschefen i Kalmar undrade i går kväll om han inte kunde få ställa upp den framför stationsbyggnaden för att skrämma klimataktivister innan dessa hamnar i klistret. På landningsbanan, alltså..
Blev ni rädda nu?
Om inte, får ni skrämma upp er med klimatnödläget. För i Halloween-tider är det bara skräck som räknas. Där är romerska katoliker och reformerta duktigare än de mer blida evangeliska, det vill jag ha påpekat – eller ”pepåkat”, som min moster skulle sagt.