Sabina Koij har vid Åbo Akademi lagt fram avhandlingen Resiliensteologi, som arbetats fram i samarbete med Teologiska Högskolan, belägen i en stockholmsförort. Avhandlingen kan man komma åt elektroniskt, men Sabina var vänlig och skickade den i bokform när jag tiggde. Detta är ”En studie av den kristna traditionens hållbara förändring”. Eftersom det är akademiskt, skulle man kanske också vilja få exempel på vad som skulle kunna vara den kristna trons ohållbara förändring.
https://www.doria.fi/bitstream/handle/10024/181665/koij_sabina.pdf?sequence=1&isAllowed=y
Jag blev så stimulerad av avhandlingen, att jag redogör för den både med skrivplats i Stockholm, denna slända, och I Åbo på onsdag (hoppas jag). Då har jag i alla fall geografiskt gjort avhandlingen rättvisa.
”Resiliens är kapaciteten hos ett system, vare sig det är en skog, en stad eller en ekonomi, att
hantera förändringar och fortsätta att utvecklas. det handlar alltså om både motståndskraft
och anpassningsförmåga samt om förmågan att vända chocker och störningar, som en finanskris eller klimatförändringar, till möjligheter till förnyelse och innovativt tänkande. Resilienstänkande omfattar lärande, mångfald och framför allt insikten att människor och natur är så pass starkt kopplade att de bör uppfattas som ett helt sammanvävt social- ekologiskt system.” Jag kollade Stockholm Resilience Center så definitionen är nog täckande. Och användbar för Koijs analys av diskontinuiteten i Stockholms Storkyrka. (se också förstås avhandlingen s 94 ff)
Den som hörde Olavus Petri predika ”fick höra ett helt annat budskap än åhöraren 400 år senare – ändå gör de anspråk på att förkunna den kristna tron och betraktar sig med självklarhet som kristna.” (avhandlingen s 22) Rätt fyndigt ger Koij sig ut på en tidsresa i kyrkohistorien. Vi får ett baklängesperspektiv från nu till då, dvs från Ludvig Jönsson bort till Olavus Petri. Då passerar också häxbränning, som något kaplanen Eric Noraeus tog upp i förkunnelsen på 1670-talet. Han kom inte med teologiska invändningar utan juridiska. Men Koij ger egentligen inga exempel som stöder påståendet att förkunnelsen gav stöd för häxbränning. Det är ”fullständigt absurt” att i våra dagar tänka sig en förkunnelse som stöd för häxbränning, den saken kan vi förstå. (avhandlingen s 17-18).
Då kunde kanske frågan formulerats om. Vilka häxor bränner vi idag – och hur? Alldeles bortsett från att det kan vara rätt klokt att bränna häxor för att värna livet, om en häxa sätter din enda ko i sin så att dina barn måste svälta och dö – vad vill du då göra åt problemet om inte bränna häxan? Fundera. Exemplet har C.S. Lewis gett.
Koijs fråga är klok: I all denna diskontinuitet – vilken är den hållbara förändringen i kristen tradition? Då aktualiseras frågan om vem har ansvar för läran. Koij svarar att traditionen är ”en produkt av mänsklig kreativitet” (avhandlingen s 38). Om traditionen inte används och förs vidare kan den därför förtvina och i vissa fall behöva dö ut och kollapsa, av vilka skäl det än må vara.” (s 37)
Kanska det. Men borde vi inte skilja Tradition med stort ”T”, den som är döda människors levande tankar, från tradition med litet ”t”, levande människors döda tankar? Vad är det aposteln gör när han traderar vad han hört? (1 Kor 15:1-11) Här lägger han en solid kunskapsbas för de kristna och den kristna tron. Detta är ett fält där Koij inte rör sig. Återkommer till den saken.
Lite skum blir jag också inför utsikten att allt kyrkligt misslyckande, ”man-made”, kan ursäktas med att det hela behövde dö. Jag har hört den sortens propåer och uppfattar dem i första hand som ursäkt för ren prästerlig lättja.
Vem har makt över traditionen? I Koijs svenskkyrkliga studie menar hon ”att företrädare och ämbetsbärare har särskild auktoritet och ett ansvar för hur kristen tro förs vidare i egenskap av de roller de innehar och tilldelats. Roller och positioner som givetvis kan förändras över tid beroende på många olika faktorer såsom kön, etnicitet och bakgrund.” (avhandlingen s 39) Vart tog nu 1. Kyrkan som kollektivperson genom alla tider vägen? 2. lekfolket, den gudstjänstfirande församlingen? och 3. den Helige Ande, sanningens ande som lovats Kyrkan för att leda? Jag hesiterar inför tanken att ”företrädare och ämbetsbärare” genom sina roller skulle ha särskilt ansvar. Företrädare är väl rimligtvis de valda kyrkopolitikerna? Ämbetsbärarna främst prästerna. Jag är emot den kyrkosyn som avtecknar sig – inte minst som präster visar sig vara svaga teologer och till och med klena religionsvetare. Risken att mången ville spela Allan eller leka Tarzan i det andliga, när man får klä upp sig och stå i centrum för uppmärksamheten är stor. Särskilt i en Storkyrka, kanske.
Den fråga Sabina Koij förtjänstfullt fokuserar (men kanske inte besvarar) är frågan hur mycket förändring kristen tradition tål utan att förvandlas till något annat och förlora ”det som det hela centreras kring”. ”Den centrala kristna berättelsen om påsken är en berättelse om ständiga uppbrott som möjlighet till förnyelse och till något ännu okänt.” (aa s 138)
Andra skulle med aposteln Paulus säga att det centrala är insikten att just Jesus är Kristus, den levande Herren, och han som ska förkunnas till tidens slut just som sådan.
Koijs definition är sympatiskt öppen. Hon fokuserar nämligen på två kategorier och ser Svenska kyrkan i ett klämt läge mellan dem som uppfattar kyrkan som alltför dogmatisk och konservativ å ena sidan och de andra, som ser kyrkan som urvattnad och menlös. (”Båda dessa här grovt skissade positioner, menar jag, bottnar i en föreställning om kristen tro som något redan fastställt och för alltid befäst, när det i själva verket tycks vara tvärtom:” (avhandlingen s 24). Finns det inget bestående i kristendomen? undrar de vetgiriga då. Hur är det då med Judas brev och talet om den tro som en gång för alla anförtrotts de heliga?
Nu finns ”emellertid också de som säger sig uppskatta kyrkans låga trösklar, höga tak och att dagens präster verkar frisinnade och kyrkan inte så sträng och moralistisk. De kanske jämför med sin barndoms kyrka med allvarliga predikanter som tolkade bibeltexterna bokstavligt och därför gläds åt en tolerant kyrka där man kan vara öppen med sitt tvivel och när ett behov av att lås upp bilden av kristen tro som något orubbligt.” (aa s 24) Här saknas möjligtvis några vetenskapliga referenser och en ansats till kritisk diskussion?
Den fråga Koij elegant glider förbi, trots att hon läst Gadamers bok Wahrheit und Methode (fast på svenska, Sanning och metod, utgiven på Daidalos) är förstås just sanningsfrågan. Hur ska vi veta vad som är redlig kristendom i den diskontinuitet som redovisas? Stockholms Storkyrka kanske är en alltför liten arena för att hantera den sortens sanningsfrågor. Jag funderar på båten till Åbo; öppna horisonter och rogivande skärgård med utsikt över gamla KA1.
Redan 1988 var jag förresten fundersam kring Stockholms Storkyrka och föreslog den som lämplig rikshelgedom, en plats för andlighet av olika slag. Kyrkomötesmotionen satte andarna i rörelse. Kerstin LIndqvist (med instämmande av Caroline Krook, Stefan Martinsson, Sven G Månsson m fl skönandar) menade, att jag gick ”gycklande och raljerande på helig mark”. Christina Odenberg menade, att Storkyrkan går före och var tacksam för det. (Kyrkomötesprotokollet nr 6, s 83-88, motion 4 i bihang 4, ”Om inrättande av Storkyrkan i Stockholm som rikshelgedom”)
”Dom är beredda att mörda dig för den motionen”, sades. Saken ville ingen mer än jag diskutera. Kampen för den rätta läran utkämpades inte. Saken borde ha diskuteras för ett kvarts sekel sedan.
Håll ut till onsdag!