Rösten till mamman i badkaret: ”Du ska bli präst!” Eller domprost eller statsråd?

Komminister Jessica Fritzson intervjuades i Smålandskomposten (9/10). I reportaget Programledaren som blev präst (bakom betalvägg) fick vi ännu en berättelse om ”rösten” som hördes med beskedet: ”Du ska bli präst”. I Jessicas fall när hon låg i badkaret. Jag hör till vantrons människor och vägrar instinktivt att tro att kallelser går så till. Kallelser läggs snarare till rätta, prövas kritiskt. Jan Redin beskrev fenomenet vid 1965 års prästmöte i Växjö. När rösten hörs, ska andra konsulteras och första svaret är ”nej”.

Nu är jag inte särskilt neurotisk när det kommer till kallelser. De kan enkelt missförstås. ”Köp en liter mjölk” och så kommer jag hem med fel slags mjölk, laktosfri lättmjölk eller vanlig mellanmjölk lika. Kallelsen missuppfattad. Märkligare ting kan hända, när det blir tal om kallelser, men missförståndens möjligheter är till synes oändliga. Detta sagt måste tal om kallelser alltid granskas kritiskt. Om jag möter någon som säger sig vara Kejsaren av Portugallien eller att han hört en röst säga ”Du ska bli president” eller jag får ett meddelande att jag ska skicka bankuppgifter för att få ut millioner dollar, som en döende kristen kvinna i Afrika vill anförtro mig, då bör jag pröva. Men särskilt neurotisk är jag inte ens inför dessa kallelser. 

För egen del redovisar jag hur Nils Norlin kom med Sam Stadeners då 35 år gamla bok Vid kyrkans port. Nils hade skrivit in fem bibelord och sa: ”Är det inte präst du ska bli?” Eftersom jag redan då var en allvarlig ung man, läste jag på, bad och funderade samt for till stiftets prästrekryteringsmöte i Nässjö. Alla som var där, blev inte präster och av dem som blev, blev inte alla församlingspräster ens. Kallelserna prövades, därför att de togs på allvar. 

Nu kan jag ha fel, det medger jag om än under protest. Men om jag har fel och Gud på badkarskanten kallar till det heliga prästämbetet, hur beskrivs det då? Som ren diakoni! Det beskedet gläder varje av kvinna född kv*nn*pr*stm*tst’nd*r*. 

”Nöden bland människor är så oerhört stor. Det är svårt att ta med den det hem (sic!). Det är inte för intet som alkoholism och självmord är vanligare bland präster än många andra yrkesgrupper.” Jessica tycks glad ändå: ””Det är ett fantastiskt yrke och inte helt olikt mitt tidigare jobb. Jag blir insläppt i människors liv och tala (sic!) om djupt personliga saker.” Som journalist blev hon då lite cynisk.”Det blir man inte som präst.”

Jag frågade min vän PW om det där med de frekventa självmorden och han gav besked. Några uppgifter som skulle styrka beskedet i Smålandskomposten, gavs inte.

”Det är inte en grupp som nämns i den forskningsrapport som kom 2018.

Där talas om män med lägre utbildning såsom byggnadsarbetare och städare. Man nämner även yrken där man har tillgång till vapen eller läkemedel. Officer, polis, veterinär, sjukvårdspersonal.”

Vad får då pastor Fritzson att lämna denna konsumentupplysning till allmogen? Traktan att skapa uppmärksamhet kring ett val in på ett bokstavligt talat livsfarligt område, präst med livet som insats?

Vilken blir effekten? Det finns två möjligheter, tror jag: att folk håller sig undan det farliga kyrkolivet eller att folk (läs ”män” och ”modiga kvinnor” – men inga kärringar av någondera könet) just därför lockas till den kristna tron, som mest lovar lidande. Lärjungen får vara nöjd om det går honom som hans Mästare. Men jag är osäker på vad komminister Frtitzson var ute efter. Kontraktsprosten borde ringa och fråga.

Vi andra måste nog inte bara notera utan fundera över hur prästeriet beskrivs som diakoni. Låter sig prästeriet modellera efter läge så att det som sågs som just det prästerliga i praktiken blir något annat? Flyttat fokus alltså?

Ett ord till om kallelsen. Jessica jobbade 50-60 timmar förut i prästjobbet, men ”Idag lämnar jag jobbet på jobbet när jag går hem. Men jag är alltid präst. Fast först och främst är jag ändå mamma och fru.” I detta förstår vi en ämbetssyn, förstås. Men hur lämnar en präst jobbet på jobbet? Och vad gäller först och främst – är inte uppgifterna på ett bekymmersamt sätt likväl hoptvinnade?  

Efter denna klargörande intervju borde jag kanske inte ta upp domprosten Ström i Visby, som nu blivit tjänstebefriad. På Gotland finns pansarregementet P18. Det kunde då tyckas lämpligt med en domprost, som i någon tidigare församling gått under namnet ”Stridsvagnen”. Möjligtvis hade det varit bättre att domprosten inordnats i pansarregementet i stället för att fara runt som enskild vagn. Ni kan det taktiska och ser problemet. En ensam stridsvagn kan svårligen skydda sig själv. Det kan dyka upp någon med ett enkelt pansarskott och ställa till det eller så sitter två man med tillgång till den trådstyrda roboten Bamse, som i ett slag slår ut vagnen uppifrån. Fem vagnar ger bättre inbördes skydd. 

Hur ställde Ström till det i det arma Visby? I grunden därför att hon gick in och styrde och ställde på detaljnivå. Hon bar sitt nom de guerre med den hedern. Problemet var att gutarna inte hade en aning om vad hon kallades. De fick bara ampla lovord när hon rekryterades. Så kan det gå. Utför!

På tal om ord, nu diskuteras på fullt allvar vad ”brun” i begreppet ”blåbrun” innefattar. Jimmie Åkesson hade fattat vad statsrådet Bovlund avsåg och Bovlund stod i partiledardebatten med byxorna vid anklarna, det kunde man förstå också om man inte fick se det i bild. Han hämtade dock mod och framhärdade. Sånt går vi bildade inte på eftersom vi begåvade och mer musikaliskt bevandrade förstås kunnat sjunga om den bruna bataljonen i den älskade Horst Wessel-sången: 

Die Strasse frei den braunen Batallionen

Die Strasse frei dem Sturmabteilungsmann

Själva poängen är att miljoner tyskar står bakom SA-mannen. Den brune nazisten marscherar för dem. Och vi vet både hur det var och hur det blev. De som visste allra bäst, var de refraktära kristna i Bekännelsekyrkan. De insåg. För egen del undrar jag var man kan hitta en sådan påse nötter som partiledaruppställningen ådagalade, men svaret är väl det enkla: i riksdagshuset. Vilka processer deformerar dem som är skapade fina och värdefulla till det vi bevittnar. Sug på den! 

I största allmänhet är jag emot politiker som inte kan uttrycka komplexa sammanhang. Jag är emot den sortens kyrkoledare också. Jag var ju med prosten R på den slutna kyrkliga konferensen i Berlin mot populism. Vår svenska riksbiskop var i högform. Alla, samtliga, och alla sammanhang riskerar att bli karikatyrer av sig själva. 

Inför Förintelsekonferensen skrev Riksbiskopen brev till Statsministern. Det som skrivs är nog djupt känt, men inte riktigt djupsinnigt. Hur är det? Ska kv*nn*pr*stm*tst*nd*r*s religionsfrihet värnas och gäller det också om behandlingen av dem att det kan få förödande konsekvenser ”när okunskap samverkar med grumliga krafter”? Men varför var inte Antje inbjuden? Man undrar. Alltså fick hon skriva brev i stället. Ett ord dock: narcissism är inte nazism.

https://via.tt.se/pressmeddelande/arkebiskop-jackelen-i-oppet-brev-till-statsministern-infor-konferensen-for-hagkomst-av-forintelsen-och-bekampande-av-antisemitism?publisherId=1344892&releaseId=3308243