Resiliensen igen! Tracy tas in i Koijs avhandling. Tracy från Chicago. Nej, inte Dick Tracy från Chicago utan David från Chicago. Man kan gilla Tracy. Han menar att traditionen bär på kraften till motstånd mot destruktiva och illa fungerande tolkningar. Det är just besked av detta slag kv*nn*pr*stm*tst*nd*rn* älskar. Nu anar de morgonluft. Riktigt varför Tracy blivit så populär, kan vi gärna analysera. Han slog igenom bland missionskyrkans teologer öärhemma i Sverige,, om jag minns rätt. Men han är romersk-katolsk teolog. Koij vill para honom med resilient teologi och se vad frukten av detta blir. (avhandlingen s 110) Det är denna frukt som Koij plockar in som avhandlingens poäng: själva formbarheten. Ni fattar.
Sabina Koij tar sig så uppgiften an, att ge förslag till en resilient samtidsteologi för Svenska kyrkan. (avhandlingen s 127). Hennes grundtanke är ”att systemet kristen tradition behöver förändras för att kunna fungera och klara av målsättningen – för fortsatt kontinuitet”. Resonemanget framstår som dunkelt, även om syftet står klart för läsaren. Poängen är att traditionen tål ständig omtolkning, förutsätter den för att kunna överleva med fortsatt kontinuitet och meningsfullhet.” (avhandlingen s 129)
Den nåd och befrielse som förmedlas genom de bibliska berättelserna om Jesus som Kristus är det grundläggande. Det är ”en berättelse som handlar om vittnenas erfarenhet av att Gud på något sätt ger sig till känna genom den uppståndne och därigenom erfar ett hopp om att förnyelse och befrielse är möjligt (sic!) (avhandlingen s 131)
Jag kan anmäla tveksamhet inför denna centrala minimalism. Vart tog Kyrkan, sakramenten och apostlarna vägen? Och hur ska vi se på talet om uppståndelse? ”Liksom Hammar menar jag här att en symbolisk tolkning av evangeliets uppståndelseberättelse öppnar upp för att ge den en djupare och trovärdigare innebörd…” Det står klart hur det tänks: ”Öppenheten fö en symbolisk tolkning av uppståndelsen är därför nödvändig för en resilient teologi.” (avhandlingen s 132) De enfaldiga första kristna tycks ha uppfattat något annat; en omtumlande verklighet som måste berättas hur överraskande den än ter sig. Credo quia absurdum hette det i fornkyrkan. Jag tror därför att den kristna berättelsen är så korkad, att den knappast kan tänkas ha tänkts ut. Apostlarna menade nog, att berättelsen om den tomma graven och mötet med den uppståndne var basfakta oavsett åhörarnas bakgrund. Jag menar, vi må vara parter, meder, elamiter osv (Apg 2:9-13). Vad är det jag inte förstår?
Det Koij erbjuder Svenska kyrkan är en resiliens som ”handlar om att ibland aktivt bryta upp och utan att veta vad morgondagen erbjuder.” (avhandlingen s 135) Är det inte just här som den resilienta teologin borde varit pneumatologi, dvs sagt något om Anden som kommer vår svaghet till hjälp teminstingens?
Hade Paulus hållit med om att grundberättelsen om Jesus som Kristus ”endast” är ”ett fragment som försöker ge konturer åt det som aldrig helt kan förstås”. Lite mer invecklat tänkte väl aposteln? Skulle han mena, att vittnesmålen om Guds kärlek kan människan bara ta emot på prov? Men vittnesmålet är likväl något som kristna är kallade att omsätta praktiskt i det lokala. Hade inte aposteln känt doften av lagiskhet och vaknat till? Undrar jag fåkunnige. (avhandlingen s 142) Inte blir det stort enklare när jag får veta, att ”Guds kärlek är alltså något som möjliggörs genom våra etiska handlingar och överväganden.”(avhandlingen s 145) Blir man inte lika förfärad som trött vid det beskedet?
Något som upplevs som ”sant” befriande inom oss är den resilienta teologins syfte, ”tillräckligt hållbar för att klara av ständig förändring”. (avhandlingen s 148) Jag tvekar inför upplevelseaspekten, förstås. Upplevs sanning eller är den sann i sig? Odisputabel. Alätheia liksom.
Tillbaka till traditionen eller Traditionen. Hur är det med mina medkristna, de som kanske firat gudstjänst i Källa gamla kyrka för 6-700 år sedan. Blir jag helt obegriplig för dem eller bär liturgin och psalmer oss vidare? Är Psaltaren gemensam resurs liksom sakramenten, när prästen döper i den medeltida dopfunten eller bär den medeltida kalken? Detta är kategorier som Koij inte gett något utrymme för i sin avhandling och som fakulteten i Åbo eller den Teologiska Högskolan inte tycks ha uppmärksammat. Det hade nog Tracy menat att man skulle göra, han och hans lärofader Bernhard Lonergan.
Ni tror att jag är mindre belåten med Koijs avhandling? Alls icke. Den lärde mig hur det blir, när Guds gode Ande inte får plats, men inte heller Kyrkan, sakramenten, kyrkfolket och kyrkohistorien. Jag fattade också Koijs individuella. Det är tänkta människor, modellerade efter den resilienta teologins mönster, förkunnelsen ska gälla. Inte Kyrkan. Individen – men inte kollektivpersonen, Gudfolket. Då blir det som det blir, och det som blir borde inte locka någon normalbegåvad ifrågasättare till tro. Endast russinskitare kan glädjas, de som klämmer och klämmer och ut kommer något litet. Det är inte jag som är ofin nu, det är Karl Marx.
Hur var det i ur- och fornkyrkan, den tid när de kristna riskerade livet för sin tro? De sa uppenbarligen något mer utmanande än att uppståndelsen var en berättelse att tolka symboliskt.
Vi måste nog skilja mellan ”det som kallas” och ”det som är”. Något kan kallas ”kristen tro” utan att vara det. Nu tar jag till reformatorernas kritiska läsning av kyrkosystemet. Vi borde tillbaka till de kritiska studier, som låter oss kalla en spade för spade och undviker att kalla en skitstövel för skodon. Jag tror min poäng gick fram.
Jag har inte framfört några synpunkter på de generösa villkor som gäller för somliga doktorander.
”Tänk att jag klarade att doktorera!” skriver Koij (avhandlingen s 154). Noga taget vet man väl inte det, när avhandlingen skrivs. Det vet man först när den ventilerats och godkänts. Men det kanske är annorlunda för dem som fått skriva avhandling på betald arbetstid? Nu menar jag att fler forskarskolor borde ordnas. Lunds universitet och Linnéuniversitetet i samverkan – hur vore det?
Varför är jag så entusiiastisk? Därför att Koijs avhandling fäster vår uppmärksamhet på sådant som måste varsnas. Hon gör det inte själv, men själva lakunen blir användbar för alla som övat sig att tänka kritiskt kristet eller kristet kritiskt.
Nej, jag tror inte på Sabina Koijs vetenskapligt framlagda framtidsprogram för Svenska kyrkan. Men jag uppfattar att hon gafflar in ett problemområde som utmanar den kyrkliga förnyelsen till nya ansatser och nya insatser. Hur ser en resilient kyrkligt förnyad teologi ut och hur knyter den an till Kyrkans erfarenhet och Kyrkans medlemmar tiderna igenom? Hur markerar en sådan teologi sitt totala beroende av Anden, som Herren sänt oss?
För egen del säger jag: Graven var tom, linnebindlarna låg prydligt hopvikta och Jesus hade gått genom den hårda stenen. Ängeln, en konkret ängel, rullade bort stenen för att vi skulle så se hur det var och utmanas att fortsatt fundera över hur allt detta kunde komma sig och vilka konsekvenser det får. Detta är hållbart, resilient, i sig. Jag säger bara: det har hållit i 2000 år! Och har en lång historia före vår tideräkning. Gud valde ett folk, gav folket en lag, sände profeter, sände sin Son och fortsätter sitt verk i Kristi Kyrka. Här står jag – och är påståelig.
Jag tror det får bli en fortsatt slända i ämnet på fredag…