Det är väl lika bra att passa på och alltså inte passa så här dan före dan.
Jag försökte på Facebook försvara Jesper Eneroth, som fick kritik för att han tagit upp bristen på kv*nnl*g* pr*st*r i sina hemförsamlingar. Ingen präst i dessa församlingar påstods heller viga enkönat. Jesper hade sagt ”anställd” och garderat med ett ”mig veterligt”. Det räckte för att trygga hans position samtidigt som han fick ut sitt budskap om hur förfärligt det är i några församlingar i Bohuslän. Jag gjorde alltså mitt yttersta för att tolka välvilligt i tanke att ingen varit just ”anställda” men tjänstgjort likväl, men jag högg i sten. Jesper Eneroth for med vilseledande uppgifter, bortsett från att han inte visste, dvs ”mig veterligt”. Detta vilseledande är klarlagt. Hur känns nu detta för mig, tror ni?
Tv4 kollade kristendomskunskapen hos de unga kyrkomöteskandidaterna. Den socialdemokratiska visste att Antje Jackelén var ärkebiskop, men inte vilka de fyra evangelisterna är, inte heller kyrkoårets färger. Hon tänkte sig att sådant får man lära sig, jo, lära sig, i kyrkomötet. Ska det feta arvodet alltså ses som lärpengar? Posk-kandidaten fick problem med färgerna och skulle rätteligen ha underkänts. Hade detta varit konfirmandförhör med s Kerstin i Kalmar hade poskaren inte kommit lätt undan. ”Mycket ska man höta innan örona trillar av, men nu sitter de allt bra löst”, hade s Kerstin sagt.
Jag säger numera inte så mycket om den uppenbara obildningen när det handlar om kristendomskunskap. Den behövs inte för tjänst i civilreligionens beslutsfattar-aula. Det upprörde när vi sa ”det så kallade kyrkomötet” om den nya folkkongressen. Rätteligen ska vi nog inte tala så mycket om ”kyrkomöte” som om ”religionskongress”. Då vet vi vad vi talar om. Och ingen behöver egentligen uppröras av kyrkomöteskandidaters okunskap. Bra för alla. Men illa för landet i framtiden om den härskande klassen inte har vassare knivar i lådan, kan jag dystert tänka. Jag begluttar ju statsråden och hesiterar redan nu. Värre ska det tydligen bli.
Mot slutet av kyrkovalsrörelsen brukar det bli alltmer uppenbart tokigt. Må vara att svensk socialdemokrati vet hur Gud vill ha det med det av Herren Kristus inrättade prästämbetet och må vara att de vill stå upp mot kvinnoprästmotstånd. Kring detta kan man förstås fråga, för motståndet är ju inte ett virus i luften utan en insikt som bärs av Kyrkan som kollektivperson (fram till september 1958 i Sverige och Svenska kyrkan). Motståndet är förstås också inkarnerat i människor. När det nu i Smålänningen skrevs klarspråk krävdes ”En kyrka som bekämpar homofobi och kvinnoprästmotståndare.” (17 sept s 5) Sålunda ställs av tre framstående s-partikvinnor i Ljungby kommun (kommunalpolitik och fack!) kravet, det som folk ska rösta för, att den kyrka där jag är döpt, har gått i söndagsskola, är konfirmerad i och prästvigd för och snart förmodas fira 50 år som präst, just denna kyrka ska bekämpa mig, som är definierad som kvinnoprästmotståndare. Homofobi, ett sjukdomstillstånd?, ska bekämpas. Men alltså också människor av kött och blod, de som begått den förbrytelsen, att de tänkt igenom frågan om Kyrkans ämbete. Ska läger byggas i Storsien? Ska någon, när kampen väl kämpats till seger, skriva en bok om saken, boken Min Kamp?
Jag ska inte fördjupa mig i mitt svarta själsliv, men jag hör till dem som ivrigt ville stå upp för Kungl. Maj:ts och riksdagens beslut 1957/58 (när kyrkomötet sagt nej till reformen). När jag läste på, begrep jag ett och annat. Därför har jag också i kristligt nit uttryckligen varnat Jesper Eneroth för att läsa på och samtidigt försökt beskriva frågan i hela dess komplexitet. Dessutom har jag idogt försökt tala för inomkyrklig ekumenik. Detta fick jag först skäll för. Ekumenik kan inte vara inomkyrklig. Några år senare skulle den tydligen kunna vara det. Men något resultat fick inte saken.
Jag kunde kanske fortsätta fundera kring det besynnerliga, att 97% av svenska folket sa ja till kv*nnl*g* pr*st*r, men alla i den 97%-iga majoriteten trodde inte på Gud, somliga inte på att han fanns, andra på att han fanns fast på något annat sätt än det vi får pejl på genom uppenbarelsen och åter andra att han fanns, men just om Kyrkans ämbete hade han inte anförtrott oss något. Jag kan bara upprepa: att vara intellektuell är att sitta nykter vid de berusades gille.
Vilka slutsatser ska jag nu dra om socialdemokraterna, som vill att kyrkan ska bekämpa en sådan som jag – enligt deras definition (definitionen är definitivt oklar, men kör i vind) – gör ett bra val och folkkyrkan alltså ska bekämpa mig på ett demokratiskt mandat? Hur ska jag bekämpas? Det säger de ännu inte. Jag ska leva under ett outtalat hot. Är det alltså i Storsien man hamnar? Men vad ska jag då göra nu? Ska jag lämna Svenska kyrkan och spara pengarna? Ska jag vänta på den starka reaktionen mot detta sekt-krav från Kyrkans väktare, betalda för att göra väktartjänst och skydda mig som goda herdar? Ska jag vänta på att anständiga sossar gör upp i de egna leden? Ska jag bara vänta på att vinden vänder, vilket den alltid gör? Eller ska budkavlen gå: Rid i natt! Det vill säga: vi tar inte mer nu.
Jag frågade kyrkoherden i Stenbrohult, socknen som Anton v Härder kommer ifrån och då och då besöker, om inte han kunde ordna en debattkväll med Härder och mig efter valet. Tanken är den, att valet avslöjat motsättningar, som inte fortsättningsvis ska gömmas undan utan tas upp i ljuset. Låt oss göra det just i Stenbrohult och just med Anton von Härder, han som 100 gånger per år träder fram som rasist och förstås kv*nn*pr*stm*tst*n*r*, när han gör sin lysande rolltolkning av Carl von Linné. Vore inte en sådan debatt något för barnen i himlen att få? Om Härder hesiterar att mötas man mot man kanske vi kan kalla in Gruppenführer Jesper Eneroth till hans bistånd. Eller Wanja Lundby Wedin. Han kan ta med sig någon av damerna från Ljungby också. Kontraktsprosten Lejon kan vara moderator. Temat kunde vara ”Så ska Svenska kyrkan bekämpa olämpliga medlemmar” eller ”Upp till kamp emot kv…!”
Nu har ni förstått min poäng. Kvalet inför valet ska inte läggas undan utan bevaras, förvaltas, förmeras, vårdas och växa. Det ska verkligen komma mer. Det nya normala är de djupa motsättningarnas kyrka, dessa ska blottställas och kyrkopolitiker svettas. Detta är egentligen viktigare än att notera att en del kyrkovalskandidater är brottsbelastade, som Smålandskomposten gör idag (pappersupplagan). Syndare kan vi stå ut med. Värre är det med dumheten. Mycket värre. Som vi säger, vi kyrkliga: ”Giv’em heaven!”