I dag fyller min lillebror år. ”Jag har den äran att gratinera”, säger jag då. Vi brukar uttrycka saken på det viset och, vilket är värre, vi tycker att det är rätt roligt. Innan det blir någon gratinering, måste jag avbörda mig ett problem, som slog till i lördags morse.
Efter de nya relationerna är Svenska kyrkan inte en statskyrka, heter det. Det är ett konstigt påstående, eftersom Svenska kyrkans identitet fastställas i en lag, dvs statligt. Vore det inte enklare att säga, att Svenska kyrkan faktiskt fortfarande är statlig och att det därför alls inte är konstigt att politiska partier engagerar sig i kyrkoval? Det nya normala är just detta till skillnad från det gamla normala. Men i praktiken?
Vad var det som hände år 2000? Besannades ånyo ordet – och detta på den arma Svenska kyrkan – om att den som vill bevara sitt liv, ska mista det? Är nödutgången i detta läge att etablera sig som en del av civilsamhället och träda fram som civilsamhällets största organisation? I En politik för det civila samhället (prop. 2009:10/55) definieras det civila samhället som ”en arena, skild från staten, marknaden och det enskilda hushållet, där människor, grupper och organisationer agerar tillsammans för gemensamma intressen.” Men denna definition passar väl på intet sätt in på vad Kyrkan är, vad som än sägs i Antjeborg?
Skild från staten, marknaden och det enskilda hushållet? Lagfäst är Svenska kyrkan. Aktör på marknaden genom skogsinnehav och markinnehav och som folkkyrka alltid en familjekyrka. Hushållet alltså. Det är med avsikt termen ”civilsamhälle” ska pressas på Svenska kyrkan. Men vilken? Har inte Kyrkan i många tider uppfattats som något annat, något ociviliserat. Så i Jerusalem, så i Atén, så i Rom, så i upplysningstiden, så i revolutionstider av skilda slag?
Tarcisius var en pojke på 12 år som försökte smyga/smuggla in eukaristin till fängslade kristna. Det var förföljelsetider på 270-talets mitt. Han upptäcktes och avrättades som fiende till staten. Statsmakten är alltid snabb på att identifiera hoten mot makten. Det är därför den är statsmakt med våldskapital. I sin mer beskedliga form knyter statsmakten ideologiska apparater till sig och kallar dem ”civilsamhälle”, men det är inte mer civilt än att staten betalar funktionärer och på så sätt kan ideologiproduktionen både kontrolleras och föras in under statsintresset. Jag tänker att Kyrkan – likt Tarcisius – ska vårda själva den sakramentala illegaliteten. Och en illegal storhet kan inte vara en del av något civilsamhälle. Tanken på att något sådant skulle kunna fungera är absurd. Taecisius firas den 15 augusti och kanske främst i år som en eukaristisk motbild till gängse kyrkoherdar, sådana som undanhållit sina församlingar eukaristin på grund av ett förnummet hot och alls inte kan tänka sig själva i illegala sammanhang. Konstig kristendom, på min ära.
Frälsaren sa väl för övrigt inte heller till Petrus, att Kyrkan skulle bli den odödliga delen av civilsamhället (Mt 16:18)? Det måste finnas någon avsikt med att devalvera Kyrkan till civilsamhälleskomponent. Jag antar att det handlar om att kringskära varje hög- och låg-kyrklig åstundan till illegalitet…
I det romerska imperiet kunde de kristna definieras som ett tredje släkte, alltså inte judar eller greker. Vi kanske skulle driva den tanken? Kyrkan är något tredje som inte inryms i en stat – men inte heller i ett civilsamhälle. Den är ett utflöde av Guds rike (med alla de teologiska problem som i praktiken följer härav) och det är Guds rike som är å färde när människor församlas i Jesu namn. Då händer något grundläggande annorlunda än vad som sker i stat och civilsamhälle. Detta annorlunda ska dödsrikets portar aldrig få makt över. Markeringen är viktig. Både stat och civilsamhälle är dödsmärkta ordningar. Kyrkan är den levande Herrens kropp och i det kyrkliga livet pågår just Livet.
Var det förresten inte så, att statskyrkosystemet egentligen är ett system där kungamakten infogas i en kyrklig ram? Kungen är den främste döpte medlemmen i Kyrkan, men inte någon summus episcopus, högste biskop. Kungen står personligen till svars för vården om Kyrkan inför Gud själv. Så tänktes. När detta system överförs till riksdag och regering är ansvarslösheten grundläggande princip, för i denna kollektiva styrelseform (”knapptryckarkompaniet”) kan ingen ta personligt ansvar, som vi förstår.
Kyrkan är Herrens Kyrka. Inte konstigt om maktens herrar och manhaftiga fruntimmer vill ha koll på och kontroll över den. Makten kan aldrig riktigt lita på den sortens folk, som säger att en annan är Herre. Men då gäller det att ta makten över språket. Ekorrn stampade – oavsett vad svenska lärare försöker lura i oss om själva ekorr-ödet. Kyrkan är inte en del av civilsamhället utan något helt annat. Det vill säga: lika lite som Kyrkan egentligen var statsfunktion är hon en civilsamhällesfunktion. Den som försöker göra henne till civilsamhälle är ute efter att fortsatt legitimera Makt, inget annat. Detta spelar kyrkosystemet samman med, när själva röstningen skiljs från gudstjänstfirande!
Grundtanken var mycket enkel. Församlingen församlades till gudstjänst, därefter till kyrk-stämma för val och en del andra gemensamma angelägenheter. Sex-männen skulle väljas. Senare valde stämman kyrkoråd och där har ni ursprunget till det kommunala självstyret. Kyrkorådet hanterade skolfrågor och sociala frågor tillsammans med de andra kyrkliga. De andra – för alla frågor var kyrkliga! 1863 skildes kyrka och kommun. Då fick vi kommunala val. Det där med kyrkstämma blev förstås ohanterligt i de stora sammanhangen. Kyrkofullmäktige infördes och valdes en söndag, kopplingen till gudstjänsten bestod även om den i praktiken var en illusion. Kyrkofullmäktige blev alltmer ett politiskt organ. Vi fördjupar oss inte i detta. Vad som nu sker är två viktiga förändringar i valets syfte och valsätt.
- Syftet var att utskilja styresgåvor i det kyrkliga (1 Kor 12:28) och frågan som skulle hanteras var den lyhörda: Hur vill Herren ha det i sin Kyrka? Inför årets kyrkoval ställs en annan fråga: Hur vill du ha det, dvs den röstande!
- Det är rimligt att den som inte kan rösta på valdagen erbjuds någon annan möjlighet. Vad vi nu ser, är en (kostsam) valorganisation för val en mängd andra dagar än just valdagen. Kopplingen till gudstjänsten är sönderbruten. Alla fattar varför. Och kyrkovalet hämtar sin legitimitet inte från Herren utan från själva valdeltagandet. Det kan slås nya rekord, men på en nivå som i andra sammanhang skulle sägas vara pinsam. Steg för steg kan dock partierna mobilisera sig in och ta över den kyrkliga ideologiska arenan, dvs skaffa sig den ”kyrka” ”du” vill ha – lika oklart vad denna kyrka egentligen är som vad ”du” är. Du kan till och med vara en ny medlem, som gått med för att få rösta, och lämnar Svenska kyrkan före den 1 november för att slippa betala kyrkoavgift (vilket vi andra gör, betalar alltså, vi som ser detta Machtübernahme).
Det vill nog till att vi för fram grundfrågorna om en statskyrka som inte är statskyrka men likväl är det och som vill vara en del av civilsamhället och på så vis glansfullt sviker att kallelsen gällde, att gestalta något annat och något mera. Tarcisius, säger jag.