Tal i och om vädret igen!

Jag är kristen på goda grunder. Det jag fått ta emot, har jag inte satt i mig utan eftertanke. När kyrkoherde Sundberg predikade om en stor fest i templet, där frukter bars fram, bland dem apelsiner, visste jag att han hade fel. Till exempel. Apelsinerna kom på medeltiden till Europa från Kina. En mängd annat hitte-på har jag under årens lopp genomskådat. Jag har också undervisats i konsten att bedriva vetenskap och harvat argument och motargument fram och tillbaka. Ibland har jag med kollegor skrattat gott åt forna tiders vetenskapliga sanningar, de som visat sig vara ren bluff. Andra gånger har jag fascinerats av bondfångarna, de som uppträder också under vetenskaplig täckmantel. Jag antar att allt detta ska sammanfattas med begreppet misstänksamhetens hermeneutik. Jag har skolats till att inte gå på allt som sägs.

Kommer vi så till väder, översvämningar och klimat i en osalig blandning. Det dröjer ännu någon vecka, men sedan kommer resultatet: 1000 sidor klimatrapport har blivit 20 förhandlade sidor från iPCC. Metoden får mig att baxna. Det är inte längre vetenskapliga rapporter som kommer mig till del utan något som är politiskt framförhandlat, kompromissat, avvägt mellan intressen. Är det 195 nationer som på 20 sidor enats om vad som ska föras fram från 1000 sidor? Är det bara jag som förnimmer galenskapen i detta? Misstänksamheten slår till. Politiska dokument har oftast föga med vetenskap att göra – för intresset ljuger alltid. 

Ta nu översvämningarna. Jag har ju turistat i Europa och sett markeringarna på husväggar om tidigare översvämningar under århundradens lopp. När det talas om 100-årsintervall blir jag frågande. Blir det extremväder vart hundrade år alldeles oavsett fossila koldioxidutsläpp? Och hur kommer det sig att väder nu plötsligt blivit klimat? Det brinner i värmen  kring Medelhavet. Det rapporteras. När jag gick till ICA-Grytan för att köpa de utannonserade färska turkiska kräftorna till en liten aftonvard i måndags, fick jag veta att det inte kommer några kräftor denna vecka. Det har varit för kallt i Turkiet. Att det brinner, påverkar mig mindre – men om detta informeras jag. Att det varit kallt, hade jag inte kläm på. Kräftorna ersatte jag med hamburgare och sparade kronärtskockorna.

Översvämningarna i Europa har beskrivits som ”ett hundraårsfenomen”, det blir så här vart 100:e år. Det aktuella, nåja, hotet är ett Birger Jarlsgatan i Stockholm förvandlas till en flod. Det har en modell visat. Då måste det få kosta pengar. Nu. För det fattar ju alla, de omfattande klimatförändringarna, själva klimatkatastrofen, betyder att väldiga regnmängder kommer att falla över Birger Jarlsgatan. 

Eller ta talet om värmebölja. Den är verklig. Den där varma vinden, som gör folk helt galna, beskrivs på olika språk. Mistral och scirocco, östanvind eller föhnvind har jag läst om i böcker i varje fall. Detta väderfenomen har varit känt i århundraden. Väderfenomenet presenteras dock alltmer frekvent som ett klimatfenomen. Jag går inte riktigt på det. Värmerekorden från 1930- och 40-talen i Sverige måste då förklaras som utslag av flygande och bilkörande… 

The Daily Telegraphs Matt Ridley lugnade mig den 30 juli. Nyheterna om utdöende arter är fake news. Det är inga 40% som håller på att dö ut. Kanske är det 0.004% och de flesta på öar där invasiva arter tagit kål på dem. De flesta arter som rapporterats döda dog ut för ett århundrade sedan, sex efter 1945, den senaste 1975. Men var alla arter som rapporterades verkligen arter eller bara individer? Vet vi? Går det att veta? Ridley’s insekt från Singapore år 1907, var den egentligen en art? Vet ni? Jag vet inte för jag saknar insikter! Men det gör ni också…

Vädret då? Det kan bara upprepas: även i relativt närliggande tid, exempelvis under 1930-talet,  har vi haft lika höga globala temperaturer som nu utan möjlig påverkan av fossil koldioxid. Borde vi bättre försöka förstå oss på (det levande) mysteriet jordklotet och dess plats i universum?

Själv försöker jag förstå den livgivande gasen koldioxid. Det är inte lätt. Att den gör nytta, fattar jag. Att växterna behöver koldioxid, har jag fattat. Men är det sant att halten av koldioxid utan skadeverkan varit högre under tidens lopp och att havet lagrar koldioxid samt avger mer vid högre vattentemperaturer till gagn för växter? 

Jag förstår de alarmistiska budskapen också: ”Det kommer att bli värre – så betala nu!” Visst. Men, undrar jag, beror själva upphetsningen på sekulariseringen? 

När människa själv ska vara gud, finns det ingen att förlita sig på. Då måste allt fixas av människan själv. Det blir oftast både dyrt och dåligt. Den som ränner i kyrkan vareviga söndag och ber om Guds förbarmande, har kanske kommit på något om Skaparen, som envisas med livsuppehållande åtgärder? Finns det en god kristen kvietism, dvs en hållning där vi faller på knä, men också bekvämt kan luta oss tillbaka och lita på Guds försyn, när vi står inför storheter i skapelsen – allt vad synligt och osynligt är? 

I Dagens Nyheter, Sveriges malligaste morgontidning, undrades vad jag gjorde ”denna sommar av eld och översvämningar”. Svaret är att jag inte gjorde något särskilt. Jag körde min miljövänliga bil till högmässan, jag läste lite böcker och tidningar, kollade nätet, skrev lite för nöjes skull. Jag praktiserade mina drycksvanor, dvs jag åt, drack och var glad i vetskap om att livet på denna jord är tidsbegränsat. ”Ingen plats är säker”, ropar alarmisterna. Det visste jag redan. Själva livet är en samling osäkerheter. Jag hanterar dessa osäkerheter efter hand, men grundläggande genom bön och gudstjänst. Jag vet ju att Gud, som skapat allt och håller nere kaoset (som finns och är verkligt), är min käre himmelske Fader. Den skräckinjagande nyhetsförmedlingen ändrar inte detta grundläggande. Direkt lättskrämd är jag inte. Jag har inte ens vett att skämmas över att jag inte är rädd.

Jo, lite rädd är jag nog. Inte för klimatet eller dårskapen i denna värld men för hur Svenska kyrkan fungerar. Jag möter charmerande människor och inser, att de inte har en susning om vad kristen tro innebär men inte heller någon önskan att få veta. Jag ser ett valhänt kyrkoliv och läser hur ärkebiskopar nu säger det vi sa för 25-30 år sedan (även om Wejryd inte kan bestämma sig…)

Hur vore det om Svenska kyrkan kunde tala mångsidigt: Vi ska ta hand om skapelsen – för det är människans gudomliga uppdrag – och sköta den på förvaltarvis, så länge detta provisorium består. Vi ska avslöja skumrask, lögn och bedrägeri (fromsint och illvilligt! lika!). Vi ska pröva vilka som är att lita på. Vi ska profetiskt kunna se igenom tidens villervalla. Vi ska i alla lägen hålla huvudet kallt (hur varmt vädret än är). Vi ska ge skäl för vår tro, dvs den prövade övertygelsen att Jesus verkligen är Herren. Vi ska också leende säga, att jordens slits ut som en klädnad och att en ny jord och en ny himmel är att vänta. Han har ju sagt det själv: ”Se, jag gör allting nytt!”

Jag är kristen på goda grunder och på goda grunder väntar jag Honom som ska komma. Då vill jag ha goda grunder när det handlar om väder och klimat också.