Jag skulle rätteligen skriva om Erik Eckerdals arbete om Svenska kyrkan. Han är Poskare och skriver för sin nomineringsgrupp, men i den gamla goda Posk-traditionen, den med vidare syftning. Denna gamla tradition var generös, inklusiv, svenskkyrklig. Den blev senare mer exkluderande, taktiserande på ett icke-svenskkyrkligt sätt. Det problem Poskarna aldrig varsnade, när de alltid stod mittast, var att hela skeppet flyttat sig och att de mittast stående plötsligt och utan att märka det stod någon annanstans. När man gjorde sig av med den kyrkliga barlasten tycktes Posk-skutan segla snabbare också.
Erik Eckerdal beskriver ett stycke folkkyrklighet. Han gör det med hjälp av mina forskningsresultat, utforskade under den tid jag gav POSK respektabilitet i det kyrkliga systemet, och han gör det utan att behöva nämna mitt namn. En Thomas Ekstrand, som läst min avhandling, får credit. Ni tror att jag tycker illa om det och illa om Erik? Alls inte. Vi vet alla hur det är. POSK har aldrig behövt dela ut någon hedersbetygelse till oss, som lyfte POSK till oanade höjder genom ambitiösa studiesatsningar och internationella kontakter och slitstarkt arbete. Det går till så här i världen. Det går till så i kyrkans värld.
Men också på Kyrklig dokumentation!
Problemet med Posk är dess kristlighet, den som inte bryr sig om eller förstår det i politiken grundläggande. Har en representant för gruppen tagit i hand på en överenskommelse, är det den som gäller. Men inte för Posk, som glatt bryter vad ett handslag bekräftat. Kristlighet trumfar! Det hindrar inte omdömet, att Erik Eckerdal gjort en habil insats för kyrkolivet med sin skrift. Han är dessvärre numera rätt ensam om det.
”Allt det senaste från kyrkans värld” stod det på ett kuvert jag fick. Det var en tidskrift som tydligen heter ”Kyrkans Tidning” som det hänvisades till. Torsdagsdepressionen alltså. Jag tillkallade min vän Einstein, som förklarade att detta var fyslkaliskt omöjligt. Det senaste skulle aldrig hinna hamna i en tryckt tidning, inte ens i en nätupplaga, för det utspelades i ett nu, som faktiskt inte finns. Efter den senaste nyheten finns alltid en senare, som kanske – men högst övergående – blir den senaste. ”Om du nu bara håller käften”, sa jag till min vän Einstein, ”så är det än mer teologiskt betänkligt att det talas om en kyrkans värld. Vilken värld skulle det kunna vara?” Kyrkan har väl ingen annan värld att relatera till än den värld Gud älskade så mycket, att han gav den sin ende Son? Kolla Jh 3:16!
Dumheten är egentligen inte begränsad till det kyrkliga.
Jag läste alltså professorn i nordisk litteratur /Helsingfors) och hedersdoktorn i medicin (Uppsala) Merete Mazzarella. Ingendera i Lund, vill jag be att få påpeka. Nu har hon gett sig på att skriva i en annan genre. Läs och lär!
”Om det eviga livet funnes skulle jag – i likhet med många andra – tycka att det vore tungt att sitta med bar stjärt på ett fuktigt moln, däremot skulle jag mycket gärna vilja kunna sjunga.”
Vill ni mot denna intellektuella pinsamhet ställa Folke T Olofssons 3-bandsverk Credo så inte mig emot. Om präster med sinna för polemik på söndag skulle vilja citera och sabla ner Mazzarella i predikan, kanske min puls skulle gå över 55 i ren förtjusning över ett sådant illdåd mot en fisförnäm ignorant. Det hon skriver är en förolämpning, inget mindre. Inte mot kristen tro, inte mot kulturlivet, men mot var och en praktiserande kyrkokristen personligen. Hon tror verkligen att vi tror så och är så korkade i vårt sätt att tänka om Guds rike. Vad realiserad eskatologi är, har hon ingen aning om och mindre än ingen aning, eftersom hon saknar personlig erfarenhet och inte ens fattat att hon saknar intellektuell gemenskap med Västerlandets stora tänkare.
Ska de som prenumererar på Svenska Dagbladet hänvända sig till tidningen för att begära reducerad prenumerationsavgift?
https://www.svd.se/styrkan-som-finns-i-den-svaga-gudens-religion
Kommer vi så till klimatet. I Barometern (26 juli) och Smålandskomposten (29 juli) återkom bakom betalvägg den av Elsa Widding platsade/tillplattadej Jan Lindsten. Det finns politiker som spelar ner behovet av drastiska utsläppsminskningar, skrev han ”Jag accepterar, om än motvilligt, deras rätt att ha denna uppfattning.” Läs den meningen en gång till! Här är alltså en journalist som offentligen erkänner att han motvilligt accepterar andras rätt att ha en uppfattning. Sanslöst. Finns ingen i ledningen som kan ta diskussionen, inte med Lindsten utan med läsekretsen, och förklara hur företagsledningen tänker, som låter vad gäller en yttrandefrihet motvillig Lindsten härja. Eller det citat Smålandskomposten toppade förstasidan med: ”Det borde inte vara tillåtet för politiker, vare sig vid makten eller i opposition, att bortse från att våra samhällen, omgående måste börja anpassas till uppvärmningens riskbilder.” Inte tillåtet? Vem ska förbjuda och i vilken form. Lindsten är en av de nya totalitära, den saken är klar. Och bråttom är det både för Lindsten och alla telefonförsäljare, som ni vet. Erbjudandet tar snart slut.
När det kom till EU och Polen och Ungern hörde jag EU-politiker tala. Moderaten Tobias Tobé hävdade ogenerat att ”money talks”. Därför skulle EU, i syfte att ändra nationella beslut, hålla inne pengar. Alice Bah Kunke tänkte detsamma. Jag famlade efter kamrat Lenins berömda arbete Imperialismen som kapitalismens högsta stadium. Här gäller nog för oss att slå vakt om det nationella oberoendet mot federalisterna, annars tar den politiska eliten hand om alltihop. Då blir det inte roligt for oss. Bara för dem.
Nog vet jag, att den ungerske författaren Péter Nádas gått i inre exil. En statligt orkestrerad kulturkamp kräver sina offer på samma sätt som den statligt orkestrerade kyrkokampen. Just därför måste vi slå vakt om ett antal grundläggande fri- och rättigheter, också rätten att ha fel och rätten att i offentligheten få framföra sina felaktiga uppfattningar – med risk att folk fattar hur korkad man egentligen är. Det blir trots allt bäst så. För oss alla.
Ska vi fortsätta på temat kollektiv ignorantia?
Det finns en fortsättning på visan om ekorrn i granen, en fortsättning som utlägger missuppfattningen. Det var inte Alice Tegnér som skrev denna vers och jag vet inte vem ignoranten eller ignorantian var:
Sprang han hem till mamma
på den gröna ängen
fick han med det samma
krypa ner i sängen.
Beska piller fick han då
plåster på sin lilla tå
och ett stort bandage om svansen.
Varje provinsialläkarbarn vet att detta är en felbehandling av en fullkomligt frisk ekorre. Den visar självmedicineringens vådor – också om det är mamma själv som medicinerar. Nå, om nu en stackars ekorre genom utbildningsväsendet ska utsättas för grundläggande missförstånd, hur tror ni inte att det då blir för Jesus? Värre, kan jag säga. Värre. Jag tycker mig återkommande ha påvisat just det. Dumheten i alla dess former blir besvärande.