Synonymer till begreppet enfald är ”dumhet, inskränkthet, oförstånd, okunnighet, stollighet, godtrogenhet, naivitet, lättrogenhet; enkelhet, oskuld, menlöshet”. Jag säger inte emot, men jag saknar det för enfald grundläggande: perspektivet är ett, ett enda och enahanda. Så är det i denna i synd fallna värld. Kyrkan skulle här kunna vara en betydande motkraft. Evangeliet är ett, men evangelisterna är fyra. Så fungerar det som inte är enfald och blir skapande ord, dvs kreativa ord.
Väckelser fungerar inte kyrkligt på detta sätt. De blir enfaldiga. I kyrkohistorien ser vi det, men där kan det lyckligtvis vara så, att den kyrkliga strukturen är stabil. Den kan integrera väckelsen – som en klosterorden eller ett stråk av uppiggande fromhet in i kyrkolivet. Pietism t ex. Den mycket samtida väckelsen med nyväckta, woke-folket, fungerar inte så.
Woke är ett selotiskt fenomen och seloterna var lika ivriga som vilken woke-väckt som helst. Seloter var talibaner. Talibaner fungerar revolutionärt. Det hade inte behövt bli problematiskt, givet att tillräckligt många röster stabiliserat samtalen. Det mänskliga flockbeteendet i vår nya totalitära tid blir dock direkt farligt. Massan besitter en väldig kraft och kraften kan släppas lös i en woke-kultur. Då blir det aldrig roligt för dem som inte har vett att hålla med om enfaldigt oförnuft.
Jag är fortfarande tagen av hur något som i fredags ”indirekt” relaterade till klimatet på söndagen hade blivit just klimat och ”forskarna” menade detta, meddelade klimatreportern – utan att definiera eller förklara. Att just definitioner och förklaringar inte behövdes, säger det mesta. Det talas envägs från en predikstol. Till skillnad från andra predikstolar står denna inte inställd i en lokal gemenskap med möjlighet till fortsatta samtal på kyrkbacken eller i veckan. Här är det förkunnelse av väckelseslag – med moraliska maningar till oss. Utan tröst. Men med enfald.
Godmorgon, världen! i söndags var allmänbildande alltså. Jag såg och hörde resonemang skruvas. Resonemang skruvas alltid i någons intresse. När sedan frågan om klimatet fördjupades, fattade jag mera. Det inses (slug passivform!), att folk snart tröttnar på klimattjat. Nu ska därför klimatfrågan marineras i andra frågor, sådana som folk tycker är angelägna.
Med en släggas kraft slog insikten att klimatfrågan blivit parasitär. Den kan inte leva av egen kraft. Den måste leva som parasit. Alltså kunde jag se hur det är tänkt med Act Svenska kyrkan. Den kyrkliga namninsamlingen och det som utgör en pilgrimspromenad för klimatet samt kravlistan, som vi förväntas underteckna (och som går ut på att vi måste betala mer: ”öka, avsevärt och omedelbart”…), är just detta parasitära. Det står alls inget i den lilla broschyr jag fick, Agera nu för klimaträttvisa!, som har någon annan koppling till Kyrka och teologi än att ”Act Svenska kyrkan vill lyfta in det globala rättviseperspektivet i klimatdebatten”. Det är woke så det smäller om det:
”Vi måste ompröva vårt sätt att tänka kring livsstil, välfärd, hållbarhet och rättvisa.” Jag tror ni kan hämta broschyren i kyrkor och församlingshem och själva konstatera att Svenska kyrkan ställer upp som klimatrörelsens agent. Detta är fin fromhet utan någon synlig koppling till kristen tro och dess ärende. Det är som om Gud inte skapat professor Gösta Pettersson och civilingenjör Elsa Widding och gett dem kallelser utifrån begåvning, om man säger så.
Enfalden är beundransvärd som enfald betraktad. Men kristen tro förmår hantera olika perspektiv. Det kan bero på att Kyrkans frågor alltid måste vara sanningsfrågor – till skillnad från kyrkliga frågor och många andra frågor, som blir lämplighetsfrågor.
Lite trött blir jag allt på all aktivism. Samerna, nu detta och mer kommer. Alltid är det dysterhetsperspektivet som avgör. Det gör också all skämtan olämplig. Prästen som sa: ”Ni får inte säga lappjävel. Det heter samejävel” hade i denna tid fått en tillsägelse och kanske en anmälan till domkapitlet i Karlstad. Nu gäller att Svenska kyrkan ska be samerna om ursäkt två gånger om och dessutom pröjsa 40 miljoner. Fatmomakke är annars exempel på en kyrkstad där samer och nybyggare samsades. Jag minns inte om detta goda integrationsexempel togs upp i vitböckerna. Allt tycks inte ha varit dysterhet.
https://www.svd.se/har-har-manniskor-motts-sen-urminnes-tider
Att livet är skit för samer, skåningar, smålänningar, stockholmare och alla andra som lever efter syndafallet och att ecklesiastikdepartementets tjänstemän och beslutsfattare var ungefär så enfaldiga, som sådant folk plägar vara, kanske inte skulle föranleda Svenska kyrkan att betala 40 miljoner?
Näpet är det inte när små barn skjuts, inte i Syrien, inte i Afghanistan, inte i Flemingsberg. Då skälls på politiker. Oss emellan, de har ingen förmåga att ta i katastrofer av detta slag. De har drillats av experter att formulera floskler och detta är vad vi serveras. De omges av folk som drillats på samma sätt – andra göre sig icke besvär. Hade aposteln Paulus fått tag i ateisten, den gudlöse Morgan Johansson, hade bedömningen varit kristallklar: ”Han håller sanningen fången i orättfärdighet”. (Rm 1:18) Paulus var inte mycket för att uppföra sig i de fina salongerna. Inte ens i de kyrkliga. För om Paulus förstått vad det återkommande budskapet vid katastrofer är, budskapet att vi lyssnar och inte blir budbärare om något, hade han blivit – uppbragt. ”Jag vart häpen själver” och då är jag bara en pensionerad präst, inte ens emeritus.
Hur kommer det sig att de fina prästerna inte säger: Vi ber om Guds förbarmande i böner från morgon till kväll i kyrkan (öppen för alla!), vi ber att Fadern, all trösts Gud, ska sända all tröst till oss, vi använder oss av den stora trösteboken Psaltaren, då och då spelar kantorn och återkommande ger prästerna i den lokala och öppna kyrkan instruktioner om hur vi hanterar situationen, när livet gör oss illa. Några svar har vi att komma med. Vi sitter alla i skiten, men somliga av oss tittar upp mot stjärnorna – om det inte ska sägas att Sonen kom till oss just för att vi sitter i skiten och valde att sitta där med oss.
Det finns lägen när vi ska sitta tysta tillsammans. Men den publika sorgen ska hanteras på ett mer konstruktivt sätt än dymedelst användande av stearinljus och svårmodig tystnad.
I dag ska jag minnas biskop Gottfrid Billing, som visiterade ett pastorat och skulle hälsas av en betrodd odalman, som inför högvördigheten dock fick tunghäfta och inte fick ur sig ett enda ord. I kvällningen var det middag, vi talar Lunds stift och Skåne (som mäts i centilitrar). Odalmannen kom sig efter några glas och talade högljutt. Biskopen sa: ”Dä va allt en marrklig kar. Når han ska tala, tier han, och når han ska tia, talar han.” Var inte odalmannen en föregångsman när det gäller samtidens kyrklighet, som tiger om sitt ärende och talar om allt annat?
Det sammanfattande ordet för denna tid är enfald; dumhet, inskränkthet, oförstånd, okunnighet, stollighet, godtrogenhet, naivitet, lättrogenhet; enkelhet, oskuld, menlöshet. Och bakom allt detta döljer sig den skrattande själafienden. Tänker jag. Tralala.