Somligt ska man läsa liggande i sängen. Då slår man sig inte om man håller på att svimma av vad man får till sig. Ett sjätte sinne larmar när det är tid för sängläge, men – det säger jag med eftertryck – förliten eder icke till känslolivet. Känslorna kan leda fel.
Läste jag alltså fortsatt om samerna i sängläge? Obetingat. Inte samer i sängläge, men jag!! Det var mest det där med att ”Förkunna evangelium på samiska och på ett för samer kulturellt relevant sätt med respekt för samisk andlig och kyrklig tradition och att synliggöra samisk andlighet, teologi och kyrklig tradition inom Svenska kyrkan”, som tog mig. ”Vad är det?” undrade jag som fordom 1878 års katekesutveckling. Till sängs med dr Edgar Reuterskiöld och Nathan Söderblom alltså.
Jag startade (efter att ha lagt kuddarna i sängen på ett läsvänligt sätt) med Reuterskiöld, De nordiska lapparnas religion, Populära Etnologiska skrifter, Norstedt & Söner, Stockholm 1912. Boken är alltså skriven på den tid en lapp var en lapp och inte hängde läpp för det. Lapparnas gudalära bär tydliga spår av hedniska religioner på dekis och ”kristna föreställningar har så osmälta kunnat blandas med de rent hedniska elementen, när det gällde gudomligheterna och deras förrättningar”. (s 87)
Reuterskiöld tar upp akkorna och finner att detta är sådana väsen som söderut kallas bovättar. De har sin boning under kåtan eller huset. Detta småfolk kunde man slå ut lite brännvin på golvet till. Sarakka var kvinnornas speciella gudinna men Uxakka ska väl inte föraktas. Hon skulle se till att det lilla barnet, som tog sina första steg, inte skulle falla och slå sig (aa s 91) Rota är en gudinna på vanligt sätt (”på det gemena viset” som man offrar till för att råda bot på en smittsam sjukdom, en som kunde ödelägga renhjorden och göra också en välbärgad man till en fattiglapp (aa s 99) Nå, seden att offra en häst genom att gräva ner den är känd också från Jönköpings län så sent som 1843 – och då var det en levande häst som grävdes ner. (aa a 101, källa Hyltén-Cavallius, Wärend och wirdarne). Andra gudar att tillbe är Jisenolmai (rimfrostmannen) och Bieggolmai (vindmannen) liksom Ailekesolmai (helgdagsmännen) (aa s 109 och 111)
Inte mig emot om Antje nu (för försoningsarbetets skull) går att offra vid Ärkebiskopsgårdens stenfot för att hålla sig väl med småfolket (och samerna). Men är samisk andlighet så där utan vidare kompatibel med kristen tro? Det skulle Edgar Reuterskiöld nog inte tänka. Och han blev biskop i Växjö stift… Kanske hade han sagt ”Vidunderligt!”
Reuterskiöld är nog inte så lite skeptisk till det där med kyrklig tradition i samisk tillämpning, tycks det. Frågan om nattvarden eller efterbildandet av den t ex:
”Den betydelse [våra författare] tillmäta denna företeelse beror naturligtvis mera på den vedervilja de måste känna inför denna djävulens parodi på det heligaste inom den kristna religionen, än på den roll som den spelar inom lapparnas egen föreställningsvärld. Själfva uppkomsten däraf har, djupast sedt, sin rot i lappens fredliga lynne. Då han af statsmakten tvingades, liksom öfriga medborgare, att åtminstone en gång om året gå till skrift, gjorde han det också därför, att han icke ville stöta sig med den kristne guden. Men å andra sidan ville han försäkra sina egna gudar, att han önskade stå väl med dem.” (aa s 131).
Satt inte spiken rätt nu? Statsmakterna! Samt övriga medborgare! Men Svenska kyrkan ska åbäka sig och be om ursäkt… Somlig andlighet är alls inte kristen, ska det vara så svårt att fatta? Fast andlighet är den förstås. Men inte kompatibel med kristen tro.
En erfaren präst påpekade, att samiskan saknar ord för kristna nyckelbegrepp. Därför är predikan på svenska eller finska att föredra, tycker fromt folk.
Så långt kommen i Reuterskiöld sträckte jag ut armen efter Segerstedts avhandling Till frågan om polyteismens uppkomst (diss), Ivar Haeggströms boktryckeri A.B. Stockholm, 1903). ”Naturens makter ha tilltvingat sig människans dyrkan.” (aa s 122) Det religiösa behovet skapar ”funktionsgudar” som ersätter ”ögonblicksgudar” och till sist blir personliga gudsväsenden (aa s 122-124). Polyteismen tänker sig en mångfald gudaväsen.(aa s 124) Det blir liksom ett himla liv av alltihop. Så vilka i detta himla liv ska kristen tro knyta an till och respektera enligt Antje? Är det inte egentligen så, att om kristen tro uppfattas vara ”religion” går allt bra, medan vi som uppfattar att kristen tro i sin lära beskriver verkligheten som den verkligen är – och därför inte blir religiösa utan kristna – hamnar vid sidan om alla finesser och piruetter.
Vid sidan om hamnar jag också när jag inser, att det finns godtroget folk av modell Deutsche Christen i Svenska kyrkan. Deutsche Christen, DC, var de tysk-kristna nazisterna. DC:s svenska motsvarigheter tänker att eftersom riksdagen år 1958 genom ett beslut rätt uttrycker kristen tro, får vi inte stå i opposition med de kyrkopolitiskt selekterade biskoparna, som är apostlarnas rätta efterföljare. Vikten av en ”grundläggande lojalitet mot kyrkans episkopala struktur” är vad som efterfrågas. Självfallet med markeringen att man likväl får vara kritisk.
De Hitlertrogna i Deutsche Christen kunde inte sagt det annorlunda. 70% hade röstat på dem i kyrkovalet 1934. Och vad som efterfrågades var just ”lojalitet”.Tänk er själva: En lojal kristen blir aldrig martyr eller helgon! Varför inte? Soliditeten brister. En kyrkokristen är solidarisk mot sin Herre. Det är det hela. Lojal? Mot den gällande ordningen laglydig medborgare – vem vill egentligen vara det? Jo, alla goda nazister under en tolvårsperiod. Det var det hela. Fast alltså inte riktigt. Samma hållning pläderas för i den moderna Svenska kyrkan av idag.
Tänka sig att man numera måste läsa Svensk Pastoraltidskrift liggande i sängen! Aktstycket, för att inte säga idiotstycket, det som undviker att ställa djupsinniga frågor, har docenten Thomas Ekstrand åstadkommit (SPT nr 13, 2 juli 2021). Han har visat sig lojal mot Svenska kyrkan och därför lämnat en bönegemenskap, som tydligen är mer åt det solidariska hållet. Exakt varför just en renegat ska anmäla en bok och en artikel av en annan renegat om SSB i SPT övergår mitt förstånd. Är det en högkyrklig traktan efter flagellanttåg som illustreras?
Docenten Ekstrand kanske skulle utmanas? Inte att hjälpa Antje utfordra småfolket vid Ärkebiskopsgårdens stenfot (även om jag tror att han lojalt skulle hjälpa till…), men förklara för oss andra, att själva den kyrkliga kollaps vi bevittnar alls inte har med 1958 års ämbetsreform att göra. Medge att det intellektuellt sett är en spännande uppgift att ta sig an. Särskilt som en del av oss alltmer tydligt tänker, att puddingen bevisas genom ätandet. Var det, som biskop Nygren sa, ”främmande spår” Svenska kyrkan växlade in på, gnostikers och svärmandars? Och varför skulle vi då frivilligt åka med på det spåret rakt ut i det okända eller rakt ut i den gnosticism som måste bli följden av beslutet? Givet att Nygren har rätt och att det är detta vi ser efter alla dessa år.
Själv hesiterar jag inför tanken att medelmåttiga riksdagsledamöter ska slå fast Kyrkans lära om t ex dop, nattvard och ämbete. Jag hesiterar numera till och med inför tanken att de ska ägna sig åt – politik! Luttrad har man ju blivit.