”Rösta för en kyrka som välkomnar alla människor”, skrev Centerpartiet i Västernorrland på Instagram.
Det följde en trosbekännelse med budskapet:
”Vi tror på varje människas förmåga att själv forma sin framtid, oavsett var du bor och varifrån du kommer.
Vi vill att kyrkan ska vara en kraft för tolerans och en plats för gemenskap. Rösta för en öppen folkkyrka, tillgänglig för alla.
Rösta på Centerpartiet.”
Detta är självfallet ett helt skamlöst budskap. Det har ingenting, säger ingenting, med Kyrkans tro, liv eller bekännelse att göra. Budskapet är därtill en sublim oförskämdhet inte bara mot kyrkoarbetare, som dagligdags stått upp för en öppen kyrka, slagits för att det skulle byggas kyrkor i nya stadsdelar MOT centerpolitiker och betongsossar samt reaktionära moderater och illvilliga folkpartister, men också en oförskämdhet mot de gudstjänstfirande församlingarna, som många gånger varit välkomnande miljöer. (Dock inte Moheda för att vara tydlig. Den kvinnliga prästen och hennes bihang insåg efter några söndagar, att i den församlingen passade de inte in – men deras kyrkoavgift går likväl dit.)
Då blir frågan mycket enkel. Hur i allsinadagar ska en röst i kyrkovalet ändra på detta förhållande?
Det gör det förstås inte. Eller?
Jag drar fram ett säkert kort för att pröva orden: En kraft för tolerans! Vi prövar resonemanget på fenomenet kv*nn*pr*stm*tst*nd*r*. På vilket sätt vill centerpartiet vara en kraft för tolerans i förhållande till just kv*nn*pr*stm*tst*nd*r*? Ska de få utrymme att bli lyssnade till och argumenten behandlade i sak? Ska sådana få vigas till präst eller diakon? Ska biskopsval inte styras av den frågan? Ska de som ingår i kategorin få nya tjänster efter kompetens? Eller för att göra det enklare: Ska de få teologiska svar på sina teologiska frågor och invändningar? Av centerpartiet? Verkligen? Dra den om Rödluvan också!
Ta det andra skitargumentet, när vi ändå håller på. ”En plats för gemenskap” – vad är det? Handen på hjärtat, hur uppstår 1. en gemenskap i största allmänhet – på kommando? och 2. en kristen gemenskap? Gemenskap är något mycket finare än vad ett politiskt parti kan skapa med slagord och tillrättalagda besvärjelser. Och avses verkligen gemenskap med Gud, apostar, helgon, martyrer, alla heliga?
Vad betyder, missa inte min intellektuellt fotade uppbragthet, ”tillgänglig för alla”? I socknen där Lantegendomen är belägen firas inga högmässor och under sommaren kanske två gudstjänster. I princip är kyrkan inte tillgänglig för gudstjänstfirning. I hur många kyrkor landet runt är det så? I 30% av kyrkobeståndet? Så vad då med ”tillgängligheten”. Men det är klart att för den som ”tror på varje människas förmåga att själv forma sin framtid, oavsett var du bor och varifrån du kommer” kanske söndagens gudstjänst inte behövs i någon större utsträckning? Vi andra som tänker att Guds gode Ande formar, känner bara avsmak inför den förödelsens styggelse som partipolitiserade val i en kyrka är.
Jag har märkt, att det numera finns de som är arga på sedermera professorn CH Grenholm. Hans ättelägg från Fria Pingst försvarade honom. Det var inte så enkelt. Grenholm hade ju i tidningen Broderskap kommenterat meningen ”Palestinierna önskar utplåna Israel som stat, vill helt krossa Israel.” Till detta hade Grenholm ett att säga:
”Detta är helt riktigt – och det är en målsättning vi bör stödja.” Bara de politiskt obegåvade kunde få ur sig något sådant. Israel var och är en sionistisk statsbildning. Den omöjliga ekvationen är att en sådan stat inte i en handvändning ersätts av en sekulariserad statsbildning. Och för den delen är inte detta vad islamisterna vill – eller ens palestinierna. Målsättningen är att få väck judarna. Det fanns ett gäng vid Teologiska fakulteten i Uppsala, som satt vid sina kaffebord och tänkte stort, men tillyxat. Nu svarar Grenholm på invändningarna att han aldrig försvarat antisemitism. Nä, men antisionismen därför att den inte respekterar palestiniernas rättigheter. Naturligtvis är staten Israel ett kolonialt projekt signerat Balfour. Och under antisionism kan antisemitism dölja sig… Grenholm är inte principiellt emot utrotningar, jag återkommer strax till det temat.
Nu har det gått 58 år sedan 6-dagarskriget. Då, som 1948 och 1956, var det arabiska krigsmakter som hotade/gav sig på Israel. Det tog 75 år innan de östdanska områden, som Sverige tagit, i praktiken blev svenska. Min vän komminister Per Rune Svensson gav en kortföreläsning om alla turerna, när jag frågade honom i fredags. Skillnaden är den, att en sionistisk stat är oförmögen att lösa de problem som löstes i de tidigare danska områdena när de ockuperade områdena försvenskades. Detta kan vi inte göra så mycket åt, inte svenskarna i varje fall. Inte danskarna heller. Jag förfaller till dysterhet.
Det gör jag när jag tänker på CH Grenholm också. Han är en riktig Messerschmitt och hör till sådana kreatur som arbetarrörelsen bort skaka ur sin fana. Det finns etiker att misstro och andra etiker att lita på och stimuleras intellektuellt av.
Kolla nu vad utrotningsprofessor Grenholm ägnat sig åt i Svenska kyrkan. Han har i litet format gjort det som var den målsättning han fann det riktigt att stödja när det gällde Israel. Han ville verkligen utplåna och krossa kv*nn*pr*stm*st*n*t både lokalt i den uppsaliensiska kyrkopolitiken och sedan i det s k kyrkomötet och centralstyrelsen. Han gjorde drängtjänst åt Partiet och bistod i arbetet att förfäa det. Utrotnings-Grenholm är alls ingen sympatisk figur, inte ens när han ler (och det har hänt att han gjort det). Men varför genomskådas inte teologiska marodörer? Varför är folk så lättlurade?
Jag hävdar fortfarande, att Svenska kyrkan är en behändig liten låda, som man kan tita in i och därigenom få kunskap om det svenska samhället, mekanismerna i det och naturligtvis det politiska livet i nationen, själva maktutövandet. Hade några journalister kollat Grenholm och publicerat kritiska undersökningsresultat, hade det blivit fart på speleverket redan när det begav sig och inte nu långt senare. För egen del är jag rätt trött på det kyrkligt institutionaliserade lögnväsendet.
”Vad blev det av de där inställsamma men obegåvade och otrevliga typerna i skolan, de som alltid höll med lärarna?”
???
”De blev våra chefer…”
Det är därför den kyrkliga normalkulturen är en välanpassad lögnkultur, där orden läggs rätt fast de är felaktiga och falska. Krossa denna skändlighet.