Eländesforskning är forskning inte bara om enskilda eländen utan om eländenas sammanhang. De har ett sådant. Jag kan besväras av flugor, de utgör en irriterande företeelse. Men jag blir inte så irriterad att jag bara ägnar mig åt enskilda flugor. Jag funderar väl så mycket över Flugornas herre. Han finns. Hur eländet hör samman med Eländets furste, det är eländesforskningens uppgift.
I Människor och tro talade Antje, nu 66 år gammal. Avgång står inte på hennes agenda, förstod jag av programmet. Hon är alltså den första folkpensionären på ärkebiskopsstolen. Hon talade om dilemmat med hat, hot och lögner om tron, Svenska kyrkan och samhället, som utlöstes av hennes digitala aktiviteter. När Antje fick frågan om exempel ville hon egentligen inte berätta. Men några exempel gavs. ”Svenska kyrkan är inte kristen” (men det är väl en replik att diskutera/bemöta?) ”Bränn henne på bål” var det andra exemplet. Är detta ett uttryck för hat eller mest för dumhet?
Så blev det likväl personligt det där med kommentarer. Kommentarerna var giftpilar. Några kan man uthärda, men giftet finns i kroppen. Det går att förstå. Liksom skillnaden mellan gamla tiders brev som ärkebiskopar fick ta emot, men då fick skribenten skriva (för hand) och, som Antje sa, ”schtoppa i kuvert”. Men hur personliga är den här sortens hat-brev? Kom det ett brev där jag kallas ”prästjävel” – och det gjorde det – var det väl ändå inte personligt? Det var ett brev till en schablon, som inte var jag.
En ärkebiskop måste kunna höja sig över dvärgalåten. Och hat/hot/lögn är alltid informationsbärande. Varför kunde Antje och folket i Antjeborg inte hantera situationen? Är detta det egentliga eländet i en folkkyrka? Själva ofolkligheten. Har Antje hamnat i makthavarnas vanliga hållning, att de vill skaffa sig ett annat folk, välkammat, hyfsat, snällt? Och vad med att vara ärkebiskop ihop med martyrerna? Frågan måste ställas och uppenbarligen upprepas. Om Antjes twittrande och twitterstopp ska nog ett enda sägas: ”Har man tagit Fan i båten, får man ro honom i land.”
Ni får leta efter programmet själva!
Antje ska få till ursäkten till samerna. I Torsdagsdepressionen framgår att det är en ursäkt som initialt kostar Svenska kyrkan 40 miljoner. Till forna tider återgår min tanke än så gärna. Det var prästen i Luleå stift som förklarade, att en ren kom upp på vägen och blev påkörd. Strax därefter kom en lappgubbe (prästen sa så!) och skulle ha pengar för den dödade renen. Prästen förklarade: ”Det var en gammal ren, inte mycket att slakta och så löstes problemet när lappgubben (se parentesen ovan) slog till renen så att den vid lämpligt tillfälle sprang ut framför en bil.” En smålänning kan förstå logiken.
En smålänning tror att tillvägagångssättet att skapa kostnader på 40 miljoner är samma grundhållning och att nybyggarna i Norrland inte kan vara riktigt glada. Den mörka historien är inte vad jag tar ansvar för. Men åtaganden ska det bli och Samiska rådet ska vara med och besluta. Antjes springschas kan dock inte gå in på några detaljer om åtagandena. Vi smålänningar bör vägra betala. Vi hade nog med våra mödor i små hemman, i torp och backstugor och svenska staten har aldrig bett om ursäkt för behandlingen av svenskar under 200 år, räknat från Dackefejdens 1540-tal. Här skrevs soldater ut i övermått för den svenska krigföringens behov. Här som i Harlem när kriget fördes i Vietnam på 1960-talet och framåt. Nu är det sagt. Kyrkans roll i förtrycket av samer är egentligen statens och det mest kyrkliga ansvaret måste vara Ecklesiastikdepartementets. För min del gör det inte det minsta ont i mig att historien är mörk. Det är den ju i många sammanhang. Har ni inte läst Caesars Commentarii de Bello Gallico? Där finns skildringar som skulle kunna vara som hämtade från den svenskkyrkliga förvirringens värld.
https://www.kyrkanstidning.se/nyhet/officiell-ursakt-fran-svenska-kyrkan-till-det-samiska-folket
Återstår den arme Kenneth Norberg, som partiet lyfter bort från stiftsfullmäktige. Han kompenseras med en plats i kyrkomötet, tänker partiet sig. Jag undrar om det går eller om Norberg blir lurad. Jonas Eek vill, som så många andra, slå vakt om den tänkta episkopala ordningen. Men denna ordning är inte kodifierad utan import av anglikansk ämbetsteologi, skulle professor Gustaf Wingren ha sagt. Grundfelet ligger i att ämbetet dribblats bort. Det som gäller för präster befanns nu kunna gälla biskopar – om nämligen saken prövats arbetsrättsligt. Så blev det inte. Men biskopar är en del av vigningstjänsten och det som gäller vigningstjänsten ska gälla biskopar, förstås. Eller så måste kyrkoordningen skrivas om och prästerna ställas mycket friare i förhållande till de lokala beslutsfattarna. I sak: de ska inte vara lokalanställda utan anställda av stiftet.
Det var missionsförbundarna som varnade för den lösning Svenska kyrkan valde. Pastorn var anställd av församlingen och styrelsen kunde ha synpunkter på pastorns tjänst. Så var det inte i Svenska kyrkan, där prästen svarade inför domkapitlet. Men Svenska kyrkans beslutsfattare ville inte höra några varningens ord, inte från mig, inte från Lars Ekblad. Prästämbetet skulle nivelleras, bli ”vigningstjänst” och lokalanställt. Här ligger grundfelet. Men kan vi tala om saken? Då måste frågan om ämbets särskild upp och därmed riskeras en numera identitetsbärande reform från år
1958, en som antogs politiskt men som lämnats olöst teologiskt. Som de militärt grundutbildade vet, är det knepigt med minfält. Utan minröjning kommer vi dock inte vidare.
Eek kanske har fått korn på en höna när han om Kenneth Norbergs kandidatur skriver: att den innebär ”att det föreligger en konflikt mellan landets biskopsmöte och delar av kyrkans största nomineringsgrupp. Och om Norberg blir invald i kyrkomötet finns den konflikten mitt i kyrkans högsta beslutande organ.” Det var väl att ta i? Lite, alltså. Oavsett om Kenneth Norberg blir invald eller inte ligger konflikten där, uppenbart eller fördolt. Den och många andra. Skulle kyrkomötets (inte kyrkans!!!) största nomineringsgrupp ställas inför den kristna trons sakfrågor, skulle väl det förhållande Jesper Bengtsson beskrev i sin bok avslöjas brutalt. Det ”öppnar sig en avgrund” mellan Svenska kyrkans tidigare självförståelse (det där med Bibel och bekännelse) och den bild av Svenska kyrkan som socialdemokraterna gjort till sin. (Bengtsson, Reformismens väg, s 92)
https://www.kyrkanstidning.se/ledare/ledare-nu-maste-vi-sla-vakt-om-kyrkans-episkopala-ordning
Borde inte kyrkovalet vara ett val som ställer fram frågan vilken sida om avgrunden vi ska vara på om vi ska vara en del av Kristi Kyrka? Och borde vi inte tala mer om Flugornas herre än om enskilda, irriterande flugor? Undras.