När kyrkopolitrukerna står på vakt…

Cecilia Svärd skrev ledartext i Svenska Dagbladet den 10 juni och drog upp rågångarna. ”Det borde inte vara kontroversiellt att anse att bara de som är kristna bör rösta i kyrkovalet. Vad har man i kyrkan att göra, om man inte bekänner sig till den tro som utgör kyrkan? Vad skall kyrkan vara, om inte en plats för kristna?”

https://www.svd.se/ledare

Det problem som alls inte är litet är detta: Den som är döpt och vill inträda i Svenska kyrkan kan utan vidare spisning träda in. Lite annorlunda kanske det är för den som inte är döpt. Förr skulle ”allvarliga religiös skäl” ges. Nu är dopet vägen in. Men hur dopförberedelse och dop går till, är lite dunkelt. Vad hinner vi med innan de som är sugna på inträde ska rösta i valet den 19 september? Kyrkogång och undervisning – men prästerna ska ha semester och för en kyrkoherde ”är det nåt mest vareviga da”, som det heter. Eller ”ett jädra pyssel” som någon sammanfattade en kyrkoherdes trägna möda.

Herr Prosten talte, von Döbeln är en hedning

Förtappad är han evigt om han dör

Runeberg visste ge besked i Fänrik Ståls sägner.

Gäller inte samma omdöme om greve Carl B Hamilton och många som gör honom sällskap tillbaka in i kyrkan för att kunna motverka vad det än är? Medverkar gör de inte. Hedningar är de. Beskrivningen är saklig. De lever på heden, utanför (den kristna) gemenskapen. Nog blir det underligt när dessa utomstående hedningar ska rösta i frågor som är gemenskapens utan att deras röster ska höras i gudstjänsterna.

Är inte dessa hedningar döpta? Sannolikt. Det gör dem än mer främmande. Trots att de i dopet blivit Guds barn och har medborgarrätt med de heliga i ljuset, väljer de att dväljas i mörkret – utom vart fjärde år, då de ska fram i kyrkoval och några av dem ses som ”förtroendevalda”. Vems  förtroende har de? Partiets!

Ödmjukheten lämnas nu. Här framträder de ”förtroendevalda” som herrar i Herrens hus – och vi ska sitta som staffage och betrakta vad som utspelar sig. Vad är det som utspelar sig? En styggelse. I 20 är har vi kunnat läsa de tomma slagorden om en kyrka som ”blir en kyrka med mening och humanitärt innehåll”. Thage G. Peterson visste att ge besked i Smålandskomposten och hans eticerande religion stod fram. Det går inte att skrämma människor med att de ska brinna i helvetet, hade Thage G. kommit på. ”Det är nog i stället kärleksbudskapet som kan få människor att skilja på vad som är rätt och fel.” De som läser innantill ser, att Thage G. inte nämner Frälsaren. Men: ”Det är de politiska partiernas uppgift att hjälpa till att skydda denna folkkyrka från att tas över av antidemokratiska och rasistiska krafter och av bakåtsträvande präster i kyrkans egna led.” (Smålandposten 28 aug 2001, Kyrkan får inte lämnas vind för våg.

”Är karln verkligen så enfaldig?” undrar den kritiske informationskonsumenten. Svaret är ett bleklagt ”ja!”. Naturligtvis blir jag, som snart ska ”fira” 50 år som präst uppbragt, för präster av mitt slag är vad Den Enfaldige kallar ”bakåtsträvande”. Thage G. har inte fattat vad Einstein konstaterade, att fysiskt sett finns bara dåtid och framtid, inte nutid. Det vi kallar ”nu” blir omedelbart ett ”då”. Men också i annan mening var det jag, som i 30 år var präst i en församling i ett miljonprogramsområde. Jag övertygades inte om att 1958 års riksdagsbeslut var de enda gudomliga som riksdagen någonsin fattat. Är det bakåtsträvande att begära besked för en så uppseendeväckande reform, där Sveriges riksdag beslutar vad Gud tycker om det ämbete som r rHerrens ämbete. Skulle inte en tidigare talman kunna ge besked? För den delen tror jag, att jag släpat fler fyllon än vad socionomen Thage G. gjort. Märker ni hur uppbragt jag är? 

Herr prosten talte, Thage G. är en hedning

Förtappad är han evigt om han dör.

Thage G. har nämligen i decennier försummat sin söndagliga kyrkogång.

Han har struntat i att kyrkornas helga maningsljud kallat syndare till Gud och stannat hemma.

Att Kyrkan verkligen är ett hem för dem som gått vilse i livet, talar han om. Men han ser inte att han själv är en av dem, fin som han blivit.

Nu kommer ett nytt kyrkoval med lika slitna klichéer som Thage G.:s 20 år gamla. Då tar jag fram professor Gustaf Wingrens lilla bok Demokrati i folkyrkan, Gleerups 1963. Gustaf hör till den samling teologer som lever i en egen bubbla. I egna bubblor lever också ett antal ”högkyrkliga”, jag nämner saken så ingen ska tro att jag tycker lika ila om Gustaf, som han tyckte om mig. Men i en bubbla levde han. Idealistiskt beskrev han den verklighet han tänkte sig vara, inte den som verkligen var. Gustaf tänkte sig att det var ”de vanliga, yrkesarbetande människornas besinning på evangeliet som kommer att avgöra den svenska kyrkans väg” (aa s 18). Kolla nu vilka kyrkopolitiska program som avspeglar denna hållning! Gustaf tänker sig att den nya demokratiska folkkyrkotanken bekräftar Einar Billings gamla (aa s 24) Likväl måste detta nya tänkas igenom (aa s 30)

Gustaf ser också en den andra folkkyrkotanken, den han avvisar. Varför det? Den går inte igenom och utlägger bibeltexter. (aa s 44). I Gustaf Wingrens folkkyrkoteologi växer den demokratiska ordningen fram lokalt ur gudstjänstgemenskapen ”baserad på församlingar, pastorat samfälligheter. Ur dessa lokala enheter växer i sin tur den demokratiska ordningen i stiftet och i rikskyrkan fram.” (aa s 59. Och inte ett ord, inte ett enda, om partier! Partipolitiseringen uppfattade aldrig Gustaf Wingren. Han såg inte fenomenet och varsnade aldrig faran. Han hade ju högkyrkligheten att göra upp med. 

Men om man ser krisen, vad säger Gustaf då? Men glömmer ”att man själv också är något, en stum och lam som nu kallas ut ur sitt gömsle.” (aa s 55) Inte illa, kan jag tycka. 

En kyrkokristen behöver inte tiga när hedningar ska se till att ”kyrkan inte lämnas vind för våg”. Den saken brukar Kyrkans Herre sköta om – och var fanns Thage G. när Jesus var på Gennesarets sjö? Mt 8:23-27 

Bra då att ha sin gemenskap med honom och slippa vara ute på heden.