Tord Nordblom, Frimodig kyrka, fick med sig några medreservanter, och här är en välskriven text som fler än de närmast sörjande, dvs protokolläsarna, ska få kännedom om. Menar jag. Det motiverade en extraslända. Och det kan sägas finnas drygt 47 000 anledningar till den…
Undertecknad reserverar sig mot Församlingsutskottets förslag till beslut angående Kyrkostyrelsens planerade åtgärder i samband med Svenska kyrkans ursäkt till det samiska folket och yrkar att nedanstående text i stället bör bli Stiftsstyrelsens remissyttrande.
Remissvar angående förslag från kyrkostyrelsen om åtaganden i samband med Svenska kyrkans ursäkt till det samiska folket.
Kyrkostyrelsens arbete med en officiell ursäkt till det samiska folket, för kränkningar som även Svenska kyrkan var en del av under tidigare århundraden, fortgår planenligt. Beslutet att fullfölja den så kallade försoningsprocessen ligger på nationell nivå och stiftsstyrelsen har nu anmodats svara på en remiss kring tänkta åtaganden för framtiden.
Inledningsvis gör vi en annan bedömning kring behovet av en officiell ursäkt. Vi anser inte att Svenska kyrkan hade behövt framföra ytterligare ursäkt för händelser som ligger långt tillbaka i tiden, och som ingen nu ansvarig företrädare för Svenska kyrkan har varit delaktig i. Ändå är beslutet om detta alltså inte vårt.
Svenska kyrkan har i århundraden varit en del av enhetssamhället och förutsättningarna för att verka oberoende av statsmakten och samhället i övrigt var annorlunda än i dag. Vid en tillbakablick framstår många av enhetssamhällets beslut och handlingar som beklagansvärda, men det innebära inte att vi i dag behöver en utdragen försoningsprocess med en officiell ursäkt. Skall en sådan ändå framföras behöver den konkretiseras så att det blir tydligt vad som åsyftas, annars finns det uppenbar risk att grupper tolkar ursäkten som att Svenska kyrkan ångrar att man alls bedrev mission bland samer. Det borde räcka att vi beklagar dåtidens ovisa nit och de metoder som användes, med tillägget att vi med dagens kunskaper och värderingar skulle ha handlat annorlunda.
Dessutom har en hel del redan gjorts. I april 2016 utkom en vitbok i två delar om Svenska kyrkans förtryck av samerna. Vitbokens utgivning kan ses som ett kollektivt minne av de övergrepp som skedde, och förhoppningsvis bidra till att något liknande aldrig tillåts ske. Nyligen har också samiska kvarlevor återlämnats och blivit gravsatta under värdiga former. Det kan knappast vara meningsfullt att ytterligare uppmärksamma historiska oförrätter. Såren från det förgångna måste nu få möjlighet att läka.
Detta hindrar inte att vissa av de åtaganden som beskrivs i remissen ändå är fullt rimliga att bejaka. Det gäller framför allt den första punkten om att förkunna evangelium med respekt för samiska andliga traditioner, och vi tänker då bland annat på den laestadianska fromheten som har sitt ursprung bland samer. Stöd till bibelöversättningar och kyrkohandböcker på de samiska språken hör till det som enkelt kan motiveras. Däremot hör det inte till Svenska kyrkans uppdrag att revitalisera ett samiskt kulturliv i allmänhet, utan vår uppgift är att sprida evangeliet om Jesus Kristus som världens frälsare.
Praktiskt taget alla samer som bor i Sverige förstår och talar i dag svenska. Det finns på några platser särskilda sameskolor, vilket gör att en del yngre samer behärskar de samiska språken bättre än sina föräldrar. Enligt Skolverket deltog också 643 elever i hemspråksundervisning i något av de samiska språken läsåret 2018/2019. Det handlar alltså om att på olika sätt bevara språket och stödja den samiska identiteten. Detta är angeläget, men språkundervisningen syftar inte till att ge barnen stöd för att klara sig på enbart samiska i samhället. Ändå kan det vara viktigt för samisk identitet att ibland få läsa eller höra en bibeltext eller sjunga en sång på sitt ursprungsspråk, liksom att få klä sig i sin traditionella klädedräkt. Någon folkräkning på etnisk grund görs däremot inte i Sverige, och det är rimligt anta att det inte finns någon i Göteborgs stift som är i behov av kyrklig verksamhet på samiska för utvecklingen av sin kristna tro.
Däremot finns det andra språkliga minoriteter inom Göteborgs stift vars behov är betydligt mer angelägna för oss, framför allt teckenspråkiga och finska. Vi har även stora invandrargrupper med bristfälliga kunskaper i svenska som inte tillhör ett erkänt minoritetsspråk, men vars behov ändå är angelägna att tillmötesgå, särskilt inom vissa delar av Göteborg. Med begränsade och minskande resurser att tillgå är det orimligt att prioritera verksamhet bland samer i den här delen av landet, och stiftsstyrelsen bör inte ställa resurser till förfogande för detta ändamål annat än i ytterst begränsad omfattning, exempelvis för att uppmärksamma den samiska nationaldagen, men däremot inte för någon reguljär verksamhet.
I norra Sverige är situationen delvis annorlunda, men vi svarar här med utgångspunkt från situationen i Göteborgs stift.
Slutligen har vi, oberoende av remissen, noterat att konfirmandlägret för samiska ungdomar hade en budget på drygt 47000 kronor per deltagare (uppgiften avser 2017 års kostnader från den bidragsansökan som Göteborgs stift då tog emot). Detta kan inte på något sätt försvaras och lägret har också blivit ifrågasatt inom både Härnösands och Luleå stift, främst för kostnadernas skull, orsakade av dyra samiska fritidsaktiviteter i fjällnära miljöer för ungdomar med samiska rötter från hela vårt land.
Åtaganden som syftar till att stödja och möjliggöra samiskt kyrkoliv kan alltså väl motiveras, men nu behöver försoningsprocessen, som redan pågått länge och tagit stora resurser i anspråk, av båda parter snarast möjligt förklaras avslutad.
Tord Nordblom