I tidningen Barometern 9 juni nåddes jag av nyheten, att My från Emmaboda lämnat Stagneliusskolan – det vill säga tagit studenten. Den nybakade studenten presenterades med några fakta om vad hon gör. ”Social, omtänksam, mycket energi” löd omdömet, när hon skulle ge tre ord om sig själv. Bra, tänkte jag. ”Lyssnar på: Blandat.” Sen kom det: ”Läser: Nä, jag gillar inte böcker.”
Vad skulle jag säga nu? Jag var i beråd och vände mig till en luttrad gymnasielärare som sa: ”En 98-procentare alltså.” Så här tänkte alltså 98% av studenterna, förstod jag. Läraren kanske tog i. Men hur mycket? Var det alltså inte en personlig berättelse Barometern återgav utan ett fenomen som återgavs? Borde då inte skatten göras frivillig? De som vill, får betala ett skolväsende vars resultat blir att unga inte läser böcker. Vi andra kan använda de stora besparingar vi gör på att inte betala skatt till skolväsendet för att köpa böcker för egen del.
De där 10-12-åringarna som var i ”slukaråldern” och läste böcker sittande, liggande, gående och stående, finns de inte längre mer än som undantag? Det är en något åldrad man som frågar. Hur kunde det bli så här? Och vilka blir konsekvenserna? Är allt inte lite politiskt skämmigt, skamligt liksom?
Kyrkan utgör en bokkultur. Denna kultur praktiseras sittande och stående med bok i hand. Psalmboken var en folkbok ihop med almanackan och katekesen. Kan kristen tro vara lockande för den som säger ”Nä, jag gillar inte böcker” – ? Vad skulle anfäderna från 1800-talet säga, de som fått börja skolan, lärt sig läsa och fått kärlek till böcker?
Riktigt glad är jag alltså inte inför samtiden.
Inte ens att få höra Svenska kyrkans ursäkt till samerna. Här måste det väl ändå vara feltänkt? Vad särskilt ont har jag gjort samerna som skiljer sig från det onda jag utsatt exempelvis blekingar, skåningar och smålänningar för? För att inte nämna gutar och ölänningar! Genom min synd är jag skyldig till mer ont än jag själv förstår.
Aha, det är kollektivpersonen Svenska kyrkan som ber om ursäkt. Men vad är detta för kollektivperson? När jag döptes tvättades skulden bort och jag steg i samma ögonblick in i en kollektiv kyrklig skuld mot samer? Den skulden tar mig inte så hårt, måste jag erkänna. Jag känner den inte.
Men i vilken mening kunde Svenska kyrkan vara kollektivperson i en tid när hon var statskyrka och staten drev samepolitik och utnyttjade sina samlade resurser för dessa politiska syften – inte minst genom ecklesiastikdepartementet. Nomadskola är en sak. Mission bland samer en annan. Att det fanns en storsvensk traktan att få igång gruvnäring och att detta intresse betydde ingrepp, som återverkade på rennäringen, kan jag förstå. Samma sak med vattenkraften. I valet mellan orörda älvar och renskötsel valdes välstånd för Sverige. Det gamla fick vika. Så var det. Så var det för torpare och backstugusittare i Småland också. Det gamla hamnade som bäst i hembygdsparker och museer. Samisk silverslöjd genom lappmarksdoktorn på museum någonstans. I Lycksele? Eller Arjeplog? Ska vi be om ursäkt för provinsialläkaren Einar Wallquists ill- eller väl-gärningar? Jag är dock provinsialläkarson… Hur är det tänkt?
Om en kyrkoherde i verkligt och ovist nit inom det gamla statskyrkosystemet uppträder som statstjänsteman – vad angår det mig? Och vilken är den underliggande förklaringen till ursäkterna? En kyrklig vilja att integrera också samisk religion? Jag undrar. Jag undrar också om en ursäkt inte framfördes när KG Hammar var ärkebiskop. Vad var det för fel på den? Och har inte Antje varit just i Lappland, aj, Sápmi, och sagt något? Är det som nu spelas upp något annat än skådespel, vill jag gärna få veta. Vad säger de bofasta, de som inte är samevurmare men medlemmar i Svenska kyrkan?
Inte för att jag inte kan tänka mig att djup ropar till djup och att detta gäller samisk livshållning i relation till kristen tro. Jag är tämligen övertygad om att den tystnad som hör till nomadernas livsform ger insikt i andliga ting. Jag tror att den är en tillgång när kristen tro ska praktiseras. Jag har ju hört hur pastorsdiakonen i Saxnäs mötte denna kunskap, som somliga skulle kalla klärvoajant. Men detta har föga med officiella ursäktandet att göra. Detta är nämligen andligt liv.
Likt Lots hustru ser sig Antje tillbaka för att ursäkta något hon inte på något rimligt vis ska ses som en del av, menar jag. Det vore bättre att se framåt, berätta om hur människor kom på att den samiska religionen var erfarenheter av den tro som uppenbaras i Jesus och att han, när han förkunnades i Sápmi kom till sitt eget? Då som alltid. Är det inte mer tid för trosbekännelse än syndabekännelse?
Jag får koppla samman samerna och böckerna. Jag har lagt lappar vid viktiga sidor i böckerna: Svenska kyrkans rapportböcker. Boken Kan doktorn komma? Är Edgar Reuterskiölds 110 år gamla bok fortfarande aktuell? Jag har den å Lantegendomen bland missionslitteraturen: De nordiska lapparnas religion (1912) Ska det ursäktas kan jag nog inte ursäkta mig med att jag inta på nytt tagit fram den. Till det kommer Sölve Anderzéns kyrkohistoriska avhandling om kristendomsundervisningen i Jukkasjärvi från år 1992: ”Begrepp om salighetens grund, ordning och medel” – undervisningen i en lappmarksförsamling: Jukkasjärvi församling 1744-1820 Jag har boken, på samma ställe, Lantegendomen. Vad allt ställer inte ursäktandet till med.
Å andra sidan är jag för böcker. Jag lamenterar sålunda inte. Och det kan vara skönt att läsa annat än Torsdagsdepressionen. Som profeten Mika – uppbyggligt, men kanske inte så uppiggande. Mika sammanfattar ”ja, allting blir förvridet” (Mika 7:3). Är inte detta vår tid sammanfattad. Bokläsningen ger insikter genom att ge utsikter från fordom på nuet. Jag gillar böcker. Till det kommer församlingsblad. Jag är en kritisk församlingsbladsläsare och konsument, men jag fick via Postnord några värdefulla. Rydaholm och Barkåkra till exempel.
Antje svarar Kerstin Wimmer, som ville ha en vitbok om häxprocesserna.
Antje vill ”aktivt motverka dagens häxjakter. Ropet ”bränn henne på bål” hörs nu igen – på sociala medier. Patriarkala mönster, konspirationsteorier och drev får katastrofala följder även idag. Det börjar alltid med att demonisera andra, då som nu. Låt oss inte blunda för det utan se och agera!” Nu blev 1600-talet samtida, men bara en veritabel fähund skulle dra några impertinenta slutsatser av Antjes identifikationsobjekt och koppla samman detta med Antjes twittertystnad. Vem var utsatt för patriarkala mönster, konspirationsteorier och drev i en häxjakt? Antje?
https://www.kyrkanstidning.se/debatt/vi-har-en-gemensam-skyldighet-att-minnas-historien
Till allt annat hörde regionen av sig med en ursäkt. Jag hade betalat för sjukhusboende som egentligen var gratis. Nu gläds en smålänning. Och regionen skrev: ”Vi ber om ursäkt för de fel som uppstått.”
Är det skam- eller skuldkulturen som talar? Säkert skuldkulturen. Pengar ska komma. ”Kundtjänst Ekonomi” kan väl i egentlig mening inte känna skam…