Göran Greider har utlöst stor munterhet i Frimodig kyrkas led. Han höjde ett varningens finger för Frimodig kyrka, en konservativ kraft som inte bör få inflytande. Som exempel nämner han att Jesus dyker upp så fort man kommer in på deras hemsida.
Roligt eller oroligt? Jag ogillar det återkommande dogmatiska talet om att förhindra inflytande. Min egen hållning är i teorin en annan. Man ska lyssna och ta debatterna. Och så ska man tänka efter, för motsidan har alltid någon liten poäng. Det är mitt ansvar att ta vara på den poängen.
Nu tänker jag att Göran Greider inte ska avfärdas enkelt. Han är en produkt. Naturligtvis en produkt av det mediesamhälle vi har, där han förekommer i de flesta upptänkliga och otänkbara sammanhang med synpunkter på det mesta. Figuranterna i medierna är få, men flitigt förekommande. Jag är dock osäker på om jag kan föreställa mig Greider i ett lekprogram. Kan ni?
Det är dock inte medieprodukten jag funderar mest över utan det förhållandet, att Göran Greider –som så många andra – är en produkt av det avkristningsprogram, som så effektivt genomförts att Jesus blivit ointressant både i det sekulära och det nyreligiösa. De sekulära avfärdar honom helt a-intellektuellt. De religiösa tar lite tankegods och citerar tankar efter egenintresse, dvs som moralistisk teistisk deism, MTD-religion. Inte Herre utan Tam-gud.
”Följ med och se!” var grundhållningen en gång i tiden. Skulle man säga så till Greider och lita på att han skulle få syn på något i en vanlig församling? Antagligen inte. I Två systrars församling i Kalmar och på norra Öland hade det funkat under min tid. Jag uttalar mig tvärsäkert men utan bevis. Lika tvärsäkert som att Greider där och då inte uppfattat några konservativa krafter utan miljöer för tro och tanke. Talade vi om Jesus? Säkert. Jesus är Kristus och Kristus håller sig med Kyrkan. Kyrkomission är att gestalta detta och inte att frikyrkligt snacka Jesus. Ni vet. Den skarpsynte tecknaren Hans Lindström beskrev annars:
– Jag mötte Jesus förra veckan.
– Jaha. Och hur har han det nuförtiden?
Med fördel kan man läsa Lukas 1:1-4 för där finns hela den antika historieskrivningens program och Lukas följer det minutiöst. Lukas driver resonemang för att visa att han kollat storyn och funnit att den håller. Dessa verser hör ni sällan präster utlägga, för de återfinns inte i evangelieboken. Man kan läsa själv med stödfrågorna 1. vad har Lukas missförstått och 2. på vilket sätt försöker han lura mig nu? Tänk om han redovisar Fynd?
Kom ihåg att den kristendomsundervisning, som somliga av oss fått, var tillrättalagd etisk liberalteologi. Vi satt med obegripliga texter i årskurs 4 och skulle tröska dessa obegripligheter. Obegripliga? Ja, för evangeliet bortom/utanför Kyrkan blir obegripligt och moralistiskt. Skolan kan inte förkunna att Jesus är Herren. Inte blev det bättre när svenska folket skulle bibringas religionskunskap på högstadiet. Yngsta dotterns lärare tyckte att detta var så svårt, att klassen fick ägna sig åt Marilyn Monroes liv och leverne i stället. Grupparbete tar tid och minimalt med lärarkraft kanske? Marilyn var lättare än Jesus, det kunde alla förstå. Och uppståndelse var det i båda fallen – men på olika sätt, om man säger så.
När jag ändå har ämnet ”döttrar” uppe, så var det (jag har berättat den goda historien tidigare) lektion på gymnasiet och läraren hävdade, att Maria egentligen var en tempelprositituerad i Jerusalem. Översteprästen hade lägrat Maria och hon hade blivit med barn. Hur kunde man veta detta? Jesus ville vara där hans far var! Vilket skulle bevisas. Nu skulle prästbarnet utmanas.
– Vad säger du om det, Jenny?
Det fromma livet talade och sade:
– Du är ta mig Fan inte riktigt klok.
Det var ett litet vågspel att ta Själafienden till intäkt för bedömningen av lärarens mentala status, men risken var nog liten. Jag delar dotterns analys och var lite stolt över henne. Men hur ska tron bli trolig i ett land där den intellektuella födan för svensk ungdom varit denna? Och hur har Svenska kyrkan kunnat nedrusta ansvaret att ge intellektuella redskap för tron? Vi har inte ens intellektuellt anständiga kristna gymnasist- och studentrörelser längre runtom på gymnasierna längre. Då nämner jag inte intervjun med flickan som tar studenten i dag och glatt meddelar, att hon inte gillar böcker. Mycket ska en åldrad präst höra!
Nu finns det motbilder. Den åldrade diakonissan ringde och berättade om hur hon mött en gammal konfirmand, som smickrande påstått att diakonissan (nu 75 bast!) såg ut som hon alltid gjort och talade om konfirmandtiden. ”Det var så roligt.” Eller konfirmandmamman, som fick hem sonen efter ett läger, och fick hantera den kritiska frågan varför man inte bett bordsbön hemma.
Greider ska betraktas som bortlurad, bedragen. ”Kom det en som ljög och pratade i vädret: ’Vin och öl predikar jag för dig’ – det vore en profet för detta folk.” (Mika 2:11) Men det finns profeter som kan skilja sanning från lögn och sådana profeter har bundsförvanter. Några i alla fall. Och kan få fler.
Själva greidergrejen vore att den gudstjänstfirande församlingen hade inte bara pejl på vem Jesus är utan vad han gjort och gör genom sin Kyrka. Jesus svävar inte fritt. Han är inkarnerad också under tusen år i detta land och som en grundläggande struktur (Logos-strukturen) i hela skapelsen. Han kom verkligen till sitt eget och de första kristna var upptäckarglada för att se Jesus överallt. Det kunde de vara. De hade förstått själva avslöjandet och levt i avslöjandets livsform; gudstjänsten.
Själva greidergrejen kunde också vara det partiella kulturkriget. Vem tog bort Frälsaren, var har de lagt honom och vilken avsikt hade det med detta? Kan Antje börja twittra och dra i härnad i kulturkriget nu?
Klart att Svenska kyrkan utmanas att vara Kyrka. Hur gestaltas kyrkolivet, hur bedrivs den apologi för tron, som utvecklar oss, hur erövrar vi vår kyrkohistoria så att den låter oss se och förstå framtid (och nutid!) och hur blir församlingen en gränslös gemenskap och inte bara en fabrik som framställer fromhetsfloskler för de mindre vetande? Nu är det sagt och frågat. Det är en fråga som borde drabba Frimodig kyrka också.
Någonstans står för övrigt anfäderna och undrar över oss. Med Horkheimer och Adorno säger de om oss: ”Duktigare men dummare”. Hur känns det egentligen?