Kanske har vi fått en nyckelreplik för den nya kyrkliga självförståelsen genom allas vår Francén i Borensberg, en replik att upprepa ofta? ”I rollen som kyrkorådets ordförande är det min plikt att fånga upp just din längtan efter universell kärlek, ge dig möjlighet att uttrycka den på ditt eget unika sätt genom den helt unika människa du är.” Uppenbarelsen, Kyrkans själva grej, är väck. Det är en sak. Värre är att den inte tycks saknad. Vad ersätts den av? Universell kärlek.
Universell kärlek är väl ledmotivet för kyrkoherde Möller i Värnamo, som skrev ett inlägg att en av ”mina afghanpojkar” fått uppehållstillstånd i Frankrike, vilket han aldrig fick i Sverige. Sverige borde skämmas förstod jag att slutsatsen var. Må vara. Men ”en av mina afghanpojkar”??? Jag kursiverade för att tydliggöra min häpnad. Och jag återvänder till det grundläggande. I den rättsordning vi hölls med i detta land, hade pojkarna efter prövningar om och om igen inga skäl att stanna. Därefter begynte cirkusen med gymnasielagar. Men skulle de kyrkliga vara trovärdiga, borde de kunna förete bevis på att de hela tiden varit emot det lagfästa asylsystem vi hade.
Modéus II har lämnat Covid 19-temat och är ute efter att återerövra öppenheten och riva murar. Det handlar om att underlätta integrationen. Det är som om klanväsendet inte finns, men det gör det. Liksom skjutningarna. ”Vi kan dela med oss så att fler får del av säkerhetens och rättvisans möjligheter”, skriver Modéus II. Är vad vi ser det gamla vanliga kyrkliga? En kristlig bubbla man lever i och inifrån denna bubbla utslungas goda ord, som för att besvärja verkligheten. Modéus II ”bönfaller” beslutsfattare att agera i barnens intresse.
Lite konstigt är detta. Lag och evangelium skulle kunna vara grundkategorier. Inom lagens område råder klokskap, tillvaron ska ordnas så som Gud vill ha den. Fred ska upprätthållas, med vapenmakt om så erfordras, så att barn kan växa upp i trygghet i de länder där de är födda. Där ska de få skolgång och där ska landet blomstra. Det kan inte rimligtvis hävdas vara Guds vilja att familjer ska leva på flykt. Här finns ett statligt och ett mellanstatligt ansvar att styra upp och komma åt människosmugglarna, som profiterar på andras olycka. Här ska lagen tala. Om SOM-undersökningar och EXPO beskriver hur svenska folket blivit alltmer främlingsfientliga, som Modéus II beskriver förhållandet, är det läge till allvarlig analys.
Folk är inga dumskallar och sannolikt rätt ovilliga att betala för att det välfärdssystem som byggts för inbyggarna ska användas för många, många fler. Det kan förstås inte hålla. Man behöver inte vara rasist eller obarmhärtig för att hantera en kulram. Jag tror att många verkligen inte vill ha araber och somalier här i landet. Jag tror, att små rännilar av kunskap om hur välfärdssystemet utnyttjas av bedragare, tar en skattebetalare uppgivet till sig i tanke att sanningen om bedrägerierna är mycket, mycket större än vi kan förstå. Statsrådet Shekarabi tycks antyda det.
Evangeliet talar befrielsens ord genom att tala sanning. Jesus är Herren. När evangeliet får bygga församling händer det märkliga, att araber och kretensare liksom greker och judar, smålänningar, samer och skåningar (andra att förtiga) utgör en gemenskap, där det inte finns några utlänningar eller migranter utan en ny mänsklighet. Alla är ett. Här gäller integration.
Var själva felet att ett stycke kristlighet återstår och manar till sådant Modéus II anför? Just det saknas, som skulle skapa den nya gemenskapen. Sådant talar inte de kristliga om på minsta sätt. Och förresten kanske våra församlingar är så svaga, att de inte kunnat integrera? Den omöjliga frågan är enkel och svår: Var bedriver Svenska kyrkan mission bland muslimer och hur går sådan mission till? Hur fångas muslimer och läggs under Kristi lydnad? – som vi gammalkyrkliga brukar fråga.
Det pastorat som skattar sig lyckligt över mitt betydande pekuniära bidrag för något jag alls inte utnyttjar, åstadkommer ett församlingsblad. Kommer det 4-5 gånger per år är det den dyraste publikation jag hålls med. Inte konstigt att jag läser noga.
Först ser jag, att det nu annonseras gudstjänster i pastoratet, dvs Moheda, Slätthög och Mistelås. Inte en mässa så långt ögat når – och ögat når augusti månad ut. Det var annorlunda på dr Braws tid. Då kunde man också vara trygg med nattvardselementen. Inget guarkärnmjöl och därtill vin, som gladde människans hjärta. Nu har dock Annso kommit.
Nej, Ann-so är inte sommargrisen utan komministern. Hon skriver betagande vackert och lagiskt. Inte ett ord om något uppenbarat, men vi får veta en hel del om hennes mormor och morfar, hennes stora förebilder, om en massa goda kakor, om blåbärspajen och mycket annat i genren. Slutligen får vi den obligatoriska etiska förmaningen. Gästfriheten är viktig och ni ska älska varandra. Jh 15:12 Detta är vad sockenborna får veta och därtill att hon gillar att bli hälsad på. (Mt 23:7, Mk 12:38) Svindlande är det att möta den gamla liberala teologin, som till sist bara blir vacker moralism. Jag trodde nog i min enfald att den var nedkämpad – men icke! När den dyker upp, blir det mindre roligt att vara syndare, det är det enda jag kan säga.
Jag får också veta att det kommer en pastorsadjunkt. Han önskar ”Frid och välsignelse tills vi ses!”. Det låter hotfullt. Hur blir det då när vi ses? Man undrar. Pastorsadjunkten håller på Helsingborgs IF. Han är alltså till börd och uppväxt skåning, men känner sig ”nästan som en smålänning”. Vad allt får man inte veta i det dyrbara församlingsbladet.
Det fanns en rad om kyrkovalet, standardformuleringen. ”Då kan du vara med och påverka Svenska kyrkans framtid.” Verkligen? Är den inte redan intecknad och har varit så länge? Jag talar inte om skriften på väggen. (Dan 5:27) Jag läser församlingsblad och kompletterar med Torsdagsdepressionen. Man får veta mycket. Om läget. Inte så mycket annat.
Därtill var det radiogudstjänst i går med tidigare komministern i pastoratet Heidi Sydmark och tre tjejer, som alla trodde – fast tydligen på olika religioner. Nu har vi väl lärt oss att skilja mellan fides qua, själva trosakten, och fides quae, det vi tror på. Jag tyckte inte den skillnaden kom till klart uttryck i radioinslaget på självaste nationaldagen. Berättelsen var grundkategori, inte Bibeln, inte Koranen, men berättelsen om Mose som (utan komplikationer), som återfinns i båda. Nå, genusvetaren i mig steg fram och frågade: ”Hur kommer det sig att det bara är kvinnor/tjejer som kommer till tals? Mitt sämre jag sa då skarpt ifrån: ”Tais toi!” Jag förstod. Men kanske inte eller kanske alltför väl?
Vi får anropa Francén!
”I rollen som kyrkorådets ordförande är det min plikt att fånga upp just din längtan efter universell kärlek, ge dig möjlighet att uttrycka den på ditt eget unika sätt genom den helt unika människa du är.”
Oss är en frälsare född?
Det kan sannerligen behövas en Frälsare i och för Svenska kyrkan. Och några som talar om honom och inte om en massa annat…