Jag förstår min egen upprördhet. Mors Dag nalkades, Antje är utsatt för hat och hot, vi sitter i vår skrämmande tystnad och får hantera livet som det går och så utsätts Antje för ett frontalangrepp:
Tysk jättekran snart på plats vid Uppsala domkyrka.
Men inte ska väl Antjes näsa vid betraktande anses som jättestor? Och tyska har ju upphört att vara, hon är lika svensk som vi andra. Men ska hon utsättas för hat och hot kanske sakligheten inte är bärande princip. När jag kollade storyn en gång till, handlade den inte om Antjes jättestora tyska näsa. Men med en släggas kraft slog insikten, att Antje nog kunnat tolka saken så. Hon har det inte lätt. Men hon har själv angett tolkningsramarna. Vi ser hat och hot så fprt vi tänker på Antje. Jag tycker vi borde samla oss med Asterix och enas om att Kleopatras näsa är vacker. Och om Antje kunnat ta oss till nåder igen och börjat twittra sina budskap till oss, skulle vi kanske i mindre utsträckning behöva slåss med tankens monster
https://www.kyrkanstidning.se/nyhet/tysk-jattekran-snart-pa-plats-vid-uppsala-domkyrka
Amanda Lind har i alla fall svarat på generalsekreterare Junges brev från Geneve till stöd för Antje.Statsrådet beklagar. Det är som på den gamla goda krigstiden år 1970, då ägg hade kastats (den politiska finessen var att ”bomba” kallades ”drop an egg”) mot ambassadören Jerome Holland i Glanshammar och Tage beklagade.
”Vad säger Tage?”
”Tage beklagar.”
Skillnaden är kanske den, att äggen – om det nu inte egentligen var bordtennis- eller tennisbollar –
inte brast i konkretion, för det riktigt konkreta vi nu fått kläm på är att Antje kallats ”kärring”. Mången martyr kanske hade tyckt att detta varit uthärdligare än en neslig kamp med lejon inför en blodtörstig publik på Circus Maximus i Rom.
Amanda Lind, som Junge adresserade, så kärleksfullt: ”Respected Minister, dear Ms Lind” blev uppenbart berörd och tackade för understödet till stackars Antje: ”I also wish to send my warmest thanks for your support to the Church of Sweden and the Archbishop of Uppsala, Rev. Antje Jackelén.”
Jag ska förstås inte fastna i felen, varför skulle jag? Men Antje ska väl, i vart fal för de troende, kallas Most Rev. En biskop är Right Rev. En domprost och kontraktsprost och dekan är Very Rev och en slät präst är i varje fall Rev. Är det en del av hat- och hotkampanjen att förminska Antje till en Guds komminister?
Lite uppseendeväckande är det förstås att det respekterade statsrådet menar, att Antje och Svenska kyrkan ska identifieras. Det tror jag alls inte. Det finns en ”Svenska kyrkan”, som Antje alls ingen del har i och det finns en Antje-Welt, som alls inte är Svenska kyrkans. Svenska kyrkan är mer än sina samtider och mer än sina hövdingar. Men varje erfaren själasörjare vet hur mycket det kan fuskas här och hur fina biskoparna blivit, alls inte det ”avskum” som aposteln beskriver som själva livsformen för det apostoliska. 1 Kor 4:13
Nu fastnade min tanke i Uppsala, för där hör väl Ebba Busch hemma. Jag tänkte att hon med sin envetna kamp för att skrivna avtal ska hållas, hade varit en utmärkt statsminister om nationen utsatts för hot från främmande makt. Då gäller det att tänka principiellt och agera därefter. Då gäller också att kalla en skurk för skurk. Får jag inte berätta om gamla brottslingar? Det tycker jag verkar märkligt. Jag är dömd för uppvigling och förargelseväckande beteende, ska det inte få nämnas. Min bror har suttit i justitieutskottet och på fångvårdsanstalt, det gör honom unik. Skulle detta unika inte få anges på facebook, då blir han ju som alla andra gamla riksdagsledamöter. Om min bror i något sammanhang skulle träda fram för någon min sak och hans vandel dras i tvivelsmål därför att han suttit på anstalt, skulle jag inte finna detta vara grovt förtal. Inte ens förtal. Det var så. Och jag fick många poäng i himlaboken, för jag besökte honom när han satt i fängelse. Denna omständighet kunde, vad mig anbelangar, också gärna nämnas på facebook utifrån Frälsarens ord: All reklam är god reklam. Mt 39:18
Innan jag förde fram Ebba som den heta statsministern för kristider, lugnade jag mig något. Är det egentligen så att vi nu har ett antal partiledare som kör egna race? Är det därför centerpartisterna är så vilsna? Det handlar inte längre om idéernas kamp som på Erlanders och Ohlins tid. Nu positionerar sig partiledarna utifrån väljaropinioner som utforskats via institut, dvs med kryssformulär, och på detta underlag kryssas fram i politiken. Det är då det blir intressant för partiledarna att tänka på det egna fortsatta livet, och det brukar ju ordna sig väl för dem. Numera. Men är det inte något som gått förlorat? Själva demokratin, själva det demokratiska samtalet, det samtal, som erövrar ny kunskap åt oss?
Det kanske är så att den ansvarsfulla hållningen är att i varje läge misstro partiledarna? Då kallas detta populism. Men vad är det för fel på populismen egentligen? Om alternativet är värdelösa och tanklösa partiledare, som går på opinionsinstitutens stimuli och rädsla för vad media kan torgföra.
Ni tror att jag inte är biblisk? Det är jag. Det blir konstigt ibland: ”som när någon flyr för ett lejon och möter en björn, kommer hem, tar stöd mot väggen och blir biten av en orm.” (Amos 5:19) Vi lever i en galenskapernas tid och det beror på att världen är fallen, ett förhållande vi gör vårt bästa för att inte bekymra oss över eller ens vardagsvis låtsas om. Vi flyr för ett lejon och möter en björn, kommer hem, tar stöd mot väggen och blir biten av en orm. I det perspektivet kanske den tyska kranen i jätteformat inte är så mycket att bry sig om.
Antje har näsa för vad som ligger i tiden. Svenska kyrkans omätliga skuld till samerna, förstås. Och naturens rättigheter i ett land, som inte förmår se naturen som något, dvs kreatur, och därför ersättare kallelsen till förvaltarskap med skrivna program och manifest. Till temat kanske vi skulle återkomma. Berth Löndahl har skrivit en värdefull reservation i kyrkostyrelsens, sägs det.