Höll verkligen Winston Churchill ett olyckligt valtal i BBC den 4 juni 1945 när han pläderade för den fria debatten, ”free, sharp, or violently-worded expressions of public discontent”. Om inte detta tillåts, måste regeringen ”fall back on some form of Gestapo, no doubt very humanely directed in the first instance”. Förståsigpåarna menar, att Churchill föll tillbaka till en krigsretorik, som folk i fredstid inte ville ha längre. Alltså förlorade han parlamentsvalet. Men tänk om Churchill varsnade något som faktiskt blir villkor för oss?
Jag läste alltså Richard Toye, The Roar of the Lion, Oxford University Press 2015, s 199. Jag hör nog till den lilla intellektuella minoritet som inser, att det finns en logik i de totalitära ideologierna och att allt detta kan styra över i godhetsdiktatur. Jag vill inte avfärda fascismens och nazismens idéer, som något för vår västerländska kultur artfrämmande, för det var de inte. Jag vill se sambandet och jag fruktar att vi kan styra in i en annan totalitär tid. Same same but different.
Det är somliga kristnas kallelse att se och förstå. Naturligtvis kan det behövas politisk diakoni och inte bara en diakoni som sopar upp efter de stora systembyggarna. Främst måste diakonin vara biblisk, dvs profetisk. Markera var gränsen mellan sanning och lögn går. Jag har suckat över samtiden tidigare.
Jag skattefinansierar etermedia, som förser mig med intryck för öga och öra – men vid ett skrivbord har en för mig okänd person bestämt vad jag ska få veta och vika insikter jag saklöst inte behöver bekymra min lilla ärthjärna med. Denna person, en medvandrare på livets stig, vars kunskaper, förmåga till kringsyn och komplicerande jag alltså inte kan bedöma. Ligger det då i tangentens riktning att jag med lock och pock ska domesticeras? Är det då inte rätt rimligt, att misstänka att den personen antagligen ser sin uppgift som en mission att förenkla. Med nyhetsförmedlingen följer en världsbild. Gapa, tugga, svälj!
Så vad ska översåtarna göra om folk konstrar och inte vill vara så goda som översåtarna vill att de ska vara?
Den milda varianten är att göra som Antje, tystna, dra sig tillbaka och låta de olydiga barnen bli de olyckliga barnen. Mild och mild? Vi sitter skrämda och skäms och undrar när den arga ska bli glad igen och bry sig om oss, twittra och le. Tystnaden är skrämmande. Och lika skrämmande att så få försöker beveka Antje att börja twittra igen så att vi kan återgå till det normala. Det nya normala blir då, att Antje inte ska kritiseras. Händer det, slår hon tillbaka med en skrämmande tyst iskyla, en tystnad av det slag, som för tankarna till hemska händelser i Mumindalen.
En värre variant är givetvis att skambelägga. Om vi inte stämmer in i körsången blir sången riktad mot oss: ”Fy skam, fy skam, ingen ville ha ’nom.” ”Nom” är vi, som inte anpassar oss. Ta ämbetsfrågan eller frågan om partipolitiseringen – andra kyrkliga frågor att förtiga. Eller varför göra det?
Det nya normala är ju att vi ska besjunga biskoparna, som är så visa. Bara direkta fähundar får för sig att avslöja hela spektaklet när biskopar väljs. Genom att det är valda har de blivit fina. Frågor om ärkebiskopen rätt kan viga de nya biskoparna, kan inte ställas. Lika lite som vi kan ifrågasätta vigningen av kv*nnl*g* pr*st*r. Varför det? För att det skulle saknas bärkraftiga argument för ifrågasättande? Nej, för att konsekvenserna om vi kommer fram till att riksdagsbesluten 1958 inte var vad Gud ville blir förödande. Det får inte ske. Då är det alltså bäst att dra ner mössan över öronen.
Men skulle man inte kunna föra ett teologiskt samtal om beslutets bärkraft, alltså kritiska studier. Nej, det finns frågor som inte får eller kan ställas, för då ställer de till det. Alla vet, en betydande majoritet frågar inte och de fähundar som envisas med att fråga och påpeka att vi inget förmår mot sanningen, ska skambeläggas. Det är här man kör fram andra frågor än de som handlar om ämbetet. Här visas i stället några fober, sexualneurotiker och annat klandervärt. upp för att begabbas. De är, det har vi bestämt, sådana som inte vill ha rättvisa, jämställdhet.
V kan förstås illustrera med HBTQI+++-frågorna också, och får samma utfall. Alla ska få älska och själva grundhållningen gäller alla människors lika värde. Till detta nådigt kända ändamål ställs barn upp i ordnade led. Ifrågasätt och du skamstämplas. Det finns verkligen inget underliggande budskap hur konstiga nyheter vi än får när det gäller RFSL-mannen. Fälldes han? Borde vi vara förvånade?
Den värsta varianten är att straffa. Man kan säga att den används genom ett Berufsverbot; brevbäraren i Västtyskland, som kan misstänkas vara röd, får inte vara brevbärare. Yrkesförbudet slår till. Här är Svenska kyrkan en föregångare. Det har i kyrkoordningen upprepade gånger förts in bestämmelser, som ska skaka lössen ur Svenska kyrkans fana. Jag ska inte tjata om löftesbrotten och den politik som bedrivits – med lögnen som vapen och sveket som verktyg.
Ni tycker kanske att jag upprepar mig? Det gör jag. De oefterrättliga förhållandena består! Vad blir konsekvensen? Jag vet inte. Vad säger ni själva? Vem drabbar till sist ett lögnsystem? Oss alla? Eller bara de beljugna?
Hade Churchill egentligen rätt och beskrev han vad som är den logiska följden? Hur ser Gestapo ut nuförtiden?
Har jag nu – på äldre herrars sätt – gått i mina egna fotspår? Tjatat ett väl inövat tema, alltså. Kanske. Då får vi uppfatta att detta är Folkhälsomyndighetens fel. Jag fick min andra spruta i förrgår och slogs ut. Det blir inte så mycket tankearbete utfört, när kroppen försvarar mig mot det statligt organiserade Covid-19-anfallet .