I grunden är Modéus II, trots mobbingen i skolan (hur det nu var med den), tacksam för sin kristna uppväxt. Han firade gudstjänst i den kyrka (då kapell) där jag döptes. Detta i frälsningshistorien så viktiga faktum nämner han alls inte i boken En kyrka värd namnet. Hade inte en sådan upplysning gjort boken, säg, stunsigare? (s 9) På denna sida får vi dock veta att han städat ut något i tron. Man skulle gärna få veta vad. En renstädad tro – är det inte i egentlig, dvs teologisk, mening ett rent helvete?
Varför blir jag så likgiltig inför de vackra ord Modéus II anför? Det kan bero på en (medfödd) skepsis mot fagert tal. Det kan också bero på att jag hört detta fagra tal tidigare. Det kan bero på att det som ska framstå som dialog, egentligen är predikan från en predikstol. Jag sliter med frågan, men riktigt gripen blir jag inte. Det kan alltså bero på att jag begriper.
Jag begriper kanske inte omedelbart varför Modéus II så här lång tid efter tillträdet utkommer med ett herdabrev. Om det inte är så illa att jag begriper och känner igen en speciminering.
Det gör ont i Modéus II när han konstaterar att det ”på sina håll” inte är många som församlas. (s 70). På sina håll? Hur många kyrkor står gudstjänstlösa också när det inte är pandemitider? Han sätter sitt hopp till att en kyrka som tror på nåden aldrig slutar försöka. (s 71) Tja. Jag hade väntat mer av Modéus II. Försöka? Då hoppar han över till temat om den svenska ensamheten och längtar efter ”en framtid då våra identitetsbärande kyrkorum på nytt kan binda samman människor på en plats”. (s 77)
Har vi själva skapat den situation vi står i, undrar han? ”Mitt första svar är nej… Mitt andra svar är ja.” (s 88) Det var bra att vi får klart besked. Det leder ut i ett resonemang att ”den lilla medarbetaren, du och jag, trött av vardagens slit och personliga motgångar får vila ut i den stora nådens famn” (s 89) Varför kan Modéus II Inte formulera en modell för kallelseGLÄDJE? Den frågan sliter jag med. Frälsaren själv talade om fälten som vitnar och behövde skördearbetare, bråttom var det. Sådant tal hörs alltmer sällan. Tycker jag.
Detta sagt, styr Modéus II över till tystnaden och från tystnaden till trosbekännelsen, som för Modéus II är ett sätt att säga ”jag vill”. Det var väl, oss emellan, inte riktigt att göra det teologiska ämnet ”symbolik” riktig rättvis och vad hade Athanasius sagt om han hört det?. Är det inte vettigare att säga att trosbekännelsen är den flagga Kyrkan hissar med besked, att här får du stå, – på samma sätt som det svenska fanskapets dag 6 juni kan firas utan att alla behöver kunna den svenska historien?
Modéus II är nöjd med hamnlivet: ”Som kristen är jag lagd för ankar i kyrkans hamn, innanför piren inom vågbrytarna:” (s 98) Lite mer utmanande kanske livet är? Min bror och jag seglade vår J 10, en båt byggd med polsk ek. Vi var kända för att inte banga för hårt väder. En gång var Birgitta och Henrik Svenungsson med. Henrik konstaterade att han nu visste vad ”svartingar” var och tyckte vi skulle segla tillbaka. Det gjorde vi. Svartingar är inte våra kristna bröder söderifrån, sådana som Symeon Niger (Apg 13:1), utan vind över vågor. Somliga kristna vill ligga i hamn. Andra seglar. Läs antikens bästa sjöskildring! Apg 27. Dra slutsatserna sedan.
”Får jag vara med?” frågar Modéus på bästa von-oben-prediko-manér. (s 99) Hade han sagt ”nej”, hade alla trott att han skämtat, grovt och opassande. Modéus II svarar ett rungande ”ja”. Bra för en kv*nn*pr*stm*st*nd*r* att få veta – men vad betyder detta hans ”ja”? Ställ små kollfrågor till stororden så punkteras somliga. Say no more!
En kyrka värd namnet, namnet Modéus II? Jag vet inte. Han kan aldrig säga vad Kyrkan lär, som mest vad ”de stora teologiska traditionerna” samstämmigt menar (s 52) och ”i teologin” betonas det ena och det andra (s 40). De i ämnet intresserade vill förstås veta hur långt in i boken man måste komma för att HBTQ+-frågan ska nämnas. Rätt svar: s 20. Men vad betyder det plus som ersätter vad då? Det är onekligen något frimureriskt över HBTQXYZ-rörelsen, något för de invigda.
”Vem tar ledartröjan?” frågar Modéus II på ett sätt som kanske ska uppfattas vara avslöjande? (s 113) Rätt svar att det ska ”Svenska kyrkan” göra… Det handlar mest om attityden (s 115) och om att följa sin inre kompass (s 117), vilket inte med nödvändighet är det av Guds ord upplysta samvetet. Men vi kanske får grepp om vad den kyrka som är värd namnet handlar om när Modéus II redovisar sin längtan? Det är ett avsnitt som staplar de fromma orden på varandra och ställer fromsintheten på led. Predikospråk, tröttande predikospråk, med bristande konkretion. (s 128-129) Sedan ska Modéus II avlida: ”En dag står jag vid gränsen. En dag har pilgrimsvandringen nått sitt mål. Då faller jag in i den öppna famnen.” (s 131) Jag funderar. Mirum est si sacerdos salvetur, det är ett under om en präst blir frälst och ett ännu större under om en biskop blir det. Den dubbla utgången ser vi inte särskilt mycket av hos Modéus II, vilket en gammalkyrklig präst i Växjö stift kvickt hade kunnat konstatera – med en morrande kommentar därtill: ”Jönköping!” Modéus II vill i varje fall vara ärlig. Döendet är han ”ärligt talat” rädd för. (s 131)
Detta sagt levereras en sista samtalsfråga: ”Hur ser din drömbild av kyrkans framtid ut?” (s 131) Ska vi inte vara lite försiktiga nu? Blir det en drömbild av en kyrka som tar på sig ledartröjan och blir inflytelserik, aktad, respekterad? Det är en dröm som ligger i tangentens riktning. Men vad om den stora vedermödan står för dörren?
Vad ska biskopsmötet säga när den gulbleka hästen kommer och människor en masse dödas med svärd, svält, pest och genom vilda djur (Uppb 6:8) eller den andra ängeln blåser i basun och en tredjedel av alla fartyg går under. (Uppb 8:9) Då blir det problem med import och export. Hur dyster Modéus II än är i sin bok finns det en del framtidsperspektiv – både de oroande och de roande – som saknas och själva den kyrkliga existensformen blir samtalsgruppens. Det måste bli så när det egentliga budskapet är MTD-religionens. Moralistisk Terapeutisk Deism. I en sådan religion blir de kristna plusorden emblem, inte bärande och skapande ord. Det är skillnaden.
Nu utbryter säkert den stora tacksamheten eftersom en åldrad präst brytt sig om att läsa boken Modéus II plitat ihop. Det kommer inte alla präster i stiftet att göra, har jag förstått. Då får de inte veta vad som är upprinnelsen till boktiteln, nämligen att Modéus II tvekade att gå i kyrkan iförd kortbyxor. Kunde han inte det, var det en kyrka som inte var värd namnet, sa hustrun till honom. Det är rätt. Huvudsaken att man inte är kortbyxad i det andliga, som vi brukar säga. Och att en biskop ska vara byxad för sysslan kan vi tänka vidare över. Detta är en tros-fråga,
Nämnde jag att bokförlaget Verbum förtjänstfullt gett ut denna bok, som föder så många reflektioner? Boken är tryckt på papper, som deklareras komma från ”responsible sources”.