The Rap-Woman har slagit till. Det handlar om våld i nära relationer och orden lyder klarliga så: ”Det är inte acceptabelt.”. Detta våld är osynligt, men Svenska kyrkan ”och alla andra samhällsaktörer” måste bli bättre på att se och tillsammans sätta stopp för våld i nära relationer. Så osynligt är det väl eller alltså inte? Själv anmälde jag 2019 den bok Kerstin Weigl och Kristina Edholm skrev; I händelse av min död. (Natur&Kultur).
”Fyraåringen sa till mamman: ”Öppna inte dörren, han är ond.” Mamman svarade. ”Gumman, älskling, han är inte ond, ingen är ond.” Sedan kom mannen in och mördade henne. Läs boken och prata om den.” Sådana besked fick de som läste Östra Småland/Nyheterna för snart två år sedan.
Vi kan tydligen sätta vår lit till Svenska kyrka? ”Svenska kyrkans initiativ och engagemang tar kontinuerligt avstamp i samtiden. Att möta de behov som finns är en konsekvens av den kristna tron. Frågan om våld är alltid prioriterad.” Kan det verkligen vara så eller valsar The Rap-Women med oss?
Hermann Sasse och Dietrich Bonhoeffer skulle inte säga som hon. ”Här görs evangeliet till lag. Kyrkan kan varken skydda eller vidmakthålla jordiskt liv. Det förblir den världsliga överhetens ämbete.” (Bethelbekännelsen 1933, Församlingsförslaget 2020, s 65)
Min enkla fråga är denna: Är det inte i något utöver ”samtiden” som Kyrkan tar avstamp? Evigheten? Och vad är det för fel på politik och rättsväsen, enligt The Rap-Woman? Så pass fel att Svenska kyrkan nu ska ta hand om hela alltet?
Frågan om våld är alltid prioriterad? Prioriterad för vad? Prästen har varit på dopsamtal i en familj. Lite senare samma kväll ringer mamman och ber att han ska komma meddetsamma. Mannen slår sönder hemmet. Prästen kastar sig i sitt utryckningsfordon (den bil han håller Svenska kyrkan med…), ringer på dörren, kvinnan öppnar, men mannen kommer farande i hallen: ”Jag ska slå ihjäl dig din jävel.” Prästen svarar: ”Det tror jag väl ändå inte…”, och sätter knäet i bröstet på den anfallande. Sedan hamnar båda på golvet. Mannen har två dryckesbröder i tamburen. Prästen ryter till dem: ”Stå still” och kör sedan ut dem. De gör ingenting, fast de kunde varit 3 mot 1.
Den slagne, om han ska kallas så, försöker resa sig, men prästen trycker ner honom och skriker: ”Kryp till din säng!” Mannen kryper, men vid sängen vill han resa sig. Det får han inte. Prästen tvingar honom att krypa upp i sängen (mentalt våld?) och när han ligger där, utlovas han stryk om han rör sig (fysiskt våld?). Mannen ligger stilla. Därefter tar prästen kvinnan och barnen och skjutsar dem till hennes föräldrar.
Frågan om våld är alltid prioriterad? Hur många präster har fått styrketräning av kapten R och närstridsutbildning av fanjunkare J? Men det är alltså, om vi följer The Rap-Woman, ”kyrkans uppgift att både reagera och agera”.
Dagen efter frågade prästen mannen om han hade ont. Det hade han. – Då gör det ont när du skrattar?” – Ja. – Du har ingenting att skratta åt. Gå till läkare och ring mig sedan. Den slagne hade ett knäckt revben… Som sagt, frågan om våld är alltid prioriterad, eller?
De gemensamma insatserna får bäst effekt ”om de är så flexibla och behovsanpassade som möjligt”. Det kan man väl tänka. Men den följande meningen är nog att ta i väldigt för mycket: ”Det är så vi är kyrka…” Inte ett ord om mässa och mission, däremot en maning till hur vi bygger ett socialt hållbart samhälle. MTD-religion, Moralistisk Terapeutisk Deism, inte Kyrkans tro och liv, säger jag.
Att The Rap-Woman talar om möjligheten att ”komma in till kyrkans trygga sammanhang”, noterar jag. Hon ljuger rakt av. Min erfarenhet är att Svenska kyrkan utgör en hotfull och farlig miljö – där lögnen är vapen och sveket verktyg. Vi kallar detta ”institutionellt våld” och sådana som The Rap-Woman håller just detta våldssystem igång. Rätta mig om jag har fel!
The Rap-Woman går på: ”Vi behöver också se på vår egen historia”. Vad kan detta betyda – för visst är historiestudiet viktigt (även om kyrkoledningen inte tycks önska kyrkohistoria som obligatoriskt ämne för präster). Så här menar hon: ”Kristendom liksom övriga stora världsreligioner har historiskt bidragit till att upprätthålla strukturer och föreställningar som bidrar till våld i nära relationer. Det är religioner som alla vuxit fram i patriarkala miljöer, kvinnors underordning har tagit för given. Det är tolkningar som har bäring och också kvarstår i vår tid.”
Här tänks verkligen inte djupt. Underordningen handlar i Kyrkans sammanhang om att vi ska underordna oss varandra och underordna oss Herren Jesus. I Skriften (den heliga!) dyker många starka kvinnor upp. Spöade Josef Maria? Var Lasaros taskig mot sina systrar Marta och Maria? Visste männen inget om Judit, Mirjam och Ester? Blev inte såväl kvinnor som män Guds barn i dopet?
Nu har hon fått upp flåset, The Rap-Woman: ”Som kristen bär jag hoppet. Som evangelisk-luthersk kyrka gestaltar vi hoppet i samtiden. Bibelns texter har i alla tider inspirerat kristna till att verka för en bättre värld utan våld och kränkningar.” Det stämmer väl ändå inte om man läser Uppenbarelseboken eller vet att de kristna alltid bett att Guds rike ska komma? Och är inte det förunderliga att jag inte bär hoppet utan att hoppet bär mig.
Vad då med ”Bibelns texter”. Är de inte tilltal mycket mer än text? Somligt kallas ”evangelium”, annat är brev till mig och andra som adressat? Men hur dök nu ”hoppet” upp när religionerna vuxit fram i patriarkala miljöer och att detta återverkar? Är det inte bästa att välja en väg, antingen har Kyrkan kommit med något unikt, ett avslöjande från Gud, eller annars är det vi håller på med något ”relischöst” – och det kan vara hur förtryckande patriarkalt som helst. Den där Mohammed vill jag inte ha något ihop med. Inte Tor, Frö eller Oden heller – för att inte tala om Balder! Våra romersk-katolska och ortodoxa syskon blev ledsna. De menar sig också gestalta hoppet i samtiden. De känner sig kränkta av The Rap-Woman.
The Rap-Woman drar ihop sin framställning: ”Vi kan bygga stora nätverk och göra så att fler blir sedda, att fler får stöd och vägledning i att förändra. Jag gläds över det arbete jag ser och över att vi kan göra mer.” Detta sagt kommer meningen: ”Bär hoppet, våga vara modiga. Våga sätta stopp.”
Borde vi inte först och främst sätta stopp för den galenskap, som strömmar ut från stiftskanslierna? Det som nu sägs är inte riktigt klokt. Men man kan anta att det finns galningar som uppfattar detta som klokskap och – än värre – som utslag av fromhet. Det vettigaste vi andra kan göra är att våga sätta stopp.
The Rap-Woman skrev först på debattsidan i Torsdagsdepressionen men det auktoritativa hittar vi väl på stiftets hemsida.
https://www.svenskakyrkan.se/goteborgsstift/biskop-susanne/texter/vi-maste-tillsammans-satta-stopp