Min slända om prästerna gjorde uppenbar succé med fler än 140 prästerliga kommentarer på den där hemliga sidan Prästkollega på Facebook och därtill några skräckfyllda insikter, kanske. Här kan vi se ett nyhetsmaterial som skulle pryda Torsdagsdepressionen med teman, som kunde locka till ledarkommentarer. Den vänlige och uppskattade präst som la ut sländan på Prästkollega för reflektion, kanske är lite sorgsen. Det behöver han inte vara. Vi har fått veta mycket, som vi annars bara kunnat ana. Med detta kommentarflöde får vi alltså samma väsentliga information som Jesper Bengtsson ger oss i boken Reformismens väg. Han säger nu sådant vi sagt under långliga tider och bekräftar bilden. ”Vi hade rätt hela tiden!”, antydde docentkollegan i ämnet kyrkovetenskap, när vi språkades vid. Succé alltså.
Succession? Nej. Det är också en finess. När succession diskuteras handlar det oftast om apostolisk succession, den där man kunde veta vilken biskop som vigt vilken biskop i en lång kedja. Kedjan av handpåläggningar var viktig i fornkyrkan för att veta vem som var vem och därmed konkret stod samman med apostlarna. När reformationskyrkor av skilda slag tappade denna synliga kontinuitet, kunde Church of England (CoE) med glädje peka på den – för i CoE hade den inte gått förlorad. I funderingar över ekumenik fick CoE klart för sig att den apostoliska biskopssuccessionen fanns i Svenska kyrkan också. Så var det – också om det i Svenska kyrkan inte skulle göras något principiellt av detta. Det gjorde dock danskarna. Ingen svensk präst fick vara med vid handpåläggning vid prästvigning i Danmark för att det virus, som successionen innebar, aldrig skulle kunna bita sig fast. Den svenske docenten Ö placerades på rejält avstånd från ordinanden och fick absolut inte vara med vid handpåläggningen, när den danske prästen skulle vigas. När han påpekade, att successionen handlade om biskopar fick han till svar, att man inte kunde vara ”sikker nok”.
De reformatoriska kyrkorna som förlorat biskopssuccessionen betonade nu lärosuccessionen. Noga taget var det den som handpåläggningssuccessionen skulle synliggöra. Vigningen verkade genom bön och handpåläggning men den egentligen som vigde/verkade var Gud själv. Men självklart är lärosuccessionen just därför viktig. Det är samma evangelium som till tidens slut ska förkunnas och detta i samklang med apostlarnas undervisning. Därför hör det tillbakablickande till prästens ansvar. Sambandet alltså. Den moderna nutidsmänniskan har i alla tider varit modern och evangeliet i alla tider ett ord till henne.
Att successionsdebatten i vår tid genom Borgå-överenskommelsen flyttade uppmärksamheten från handpåläggningen till det faktum att en biskop satt på stiftets cathedra i katedralen och därmed synliggjorde sambandet är värt att diskutera och problematisera. Uppmärksamheten flyttas från handen som läggs på huvudet till ändan som sitter på stolen…
Nu tackar en uppsättning präster för att den gamla kyrkan inte längre finns utan den nya, den där de och deras kompisar är präster. Det är den längre bärande informationen i kommentarerna. Svenska kyrkan ömsar skinn och, märkligt nog, med skinnömsandet också innehåll. Det var detta Jesper Bengtsson analyserar: avgrunden mellan två kyrkouppfattningar. Och ett antal präster står inte i den apostoliska successionen, vill inte.
På andra sidan avgrunden finns det alltså inga som helst skäl till klassikerkunskap, inte ens klassiker från 1900-talets senare del. Vad Gunnar Rosendal skrev i boken Kyrklig förnyelse kan saklöst nonchaleras. Jag nämner då inte Svenska Kyrkoförbundets småskrifter från 1910 och framåt med skrifter av Elis Schröderheim, Henning Sjögren, U.L. Ullman med flera. Förbundets målsättning enligt Promemoria för Svenska Kyrkoföbundet skulle för övrigt vara dem främmande, den gäller bara på ena sidan av avgrunden: ”7. Enär olikartade krafter i vår tid äro mycket verksamma för att om möjligt undergräfva vår kyrkas grundvalar, vill förbundet allvarligt mana kyrkans vänner att uppbjuda alla sina krafter för att förhindra dylika försök.”
Det är väl bara att välja mellan succé eller succession nu? Det finns två vägar i Svenska kyrkan – och en avgrund dem emellan. Narras Jesper Bengtsson?
Vad bör göras? frågade V.I. Lenin och utvecklade svaret om partiorganisationens uppbyggnad i en pamflett. Titeln hade han från en populär roman från 1860-talet av Nikolaj Tjernysjevskij. Frågan duger både för pamfletter och romaner, men också för ”den moderna nutidskyrkan av idag”. Den ställs inte seriöst. 8 av 10 kyrkoherdar meddelade att ”vi” når fler nu än innan pandemin. Når? Den skarpe analytikern Patrik Pettersson i Oscars församling kunde snabbt se vad kyrkoherdarna håller på med. De sminkar en gris. Det kan bli succé, men det är ingen succession.
Vad bör göras då? Riv hyendet av lasten. Upprätta sambandet. Pröva hörbarheten. Är det ”hörbarhet nolla” när det handlar om apostlar och profeter och heliga i alla tider, har vi problem. Naturligtvis handlar allt detta om Guds Son, Jesus som är Kristus och Herren, men det handlar också om Gud Fadern och Guds Helige Ande. Här är en annan hållning, en där en präst i Svenska kyrkan säger sig ”inte kunna tro på en Gud som”, fyll på själva, ”gör skillnad på människor” brukar vara en användbar glosa. Att den, som säger så, inte tänker att Gud uppenbarar sig utan konstruerar sig en Gud, borde vara – uppenbart! Inget säger att denna gudskonstruktion inte skulle kunna göra succé. Det har den gjort tidigare – också när den krävt offer, som går utöver kyrkoavgiften. (1 Mos 32)
Torsdagsdepressionen skulle förstås kunna anlägga ett mer, säg diakonalt, granskande perspektiv. Eftersom jag i Prästkollega avfärdas som gammal, kunde namngivna präster få frågan hur de ser på åldringar. Det kunde bara bli intressant. Och än mer intressant om lokaltidningarna tog upp temat och jagade prästerskapet för åldersfascism. Tänk när lokalredaktörerna ringer, intervjuar och puclicerar!! Det är inte säkert att de åldrade, 65+, tycker det är så motiverat att bidra till prästkollegornas löner och anställningsförmåner om de får veta hur prästerna avfärdar de äldre. Det kanske är läge att lägga ut prästers namn, församlingar och tänkande i en slända och hoppas att någon kontaktar respektive lokalredaktion för Skånska Dagbladet, Kristianstadsbladet, Jönköpings-Posten, Nya Wermlandstidningen och vad det nu kan vara. För att inta tala lokalradio…
I en hoper församlingar kan ansvarsfulla präster börja tala succession på alla nivåer. Det kan visa sig bli en succé. Succé av annat slag alltså.