Utslängd och avslöjad!!!

En gång i tiden fick jag vara med på Prästkollega. Nu förstår jag att jag  rätt nyss blivit utslängd. Den enda förklaring jag kan komma på är att en dagslända anförts av en välrenommerad prästman, som tyckte att temat var värt att uppmärksamma. Det var sländan Präst efter präst efter präst och transformation på det.… (3 febr)Jag kunde alltså inte läsa allt som skrevs om mig. Gud har dock sina budbärare (änglar), så allt kom mig till del. Karaktärsmord mm på mig samt uppenbar klerikal oförmåga att läsa innantill. Den läsande/lyssnande prästerna uppfattade att jag tyckte att allt var bättre förr. Det skrev jag aldrig. Jag menar som Ingemar Mundebo: ”Det var nog inte bättre förr, men det är värre nu!” och tackar Biskopen för att han en gång i tiden (mitt tillbakablickande avslöjas nu!)  återgav statsrådsorden.

Till kollegakommentarerna!

Den gammalkyrklige Stefan Martinsson ser en som drunknar i sentimentala slutsatser om att allt var bättre förr. Drukningsdöd är inget att skämta om. Martinsson skämtar inte. Han skämtar nog aldrig.

Komminister Niclas Thoor (i Fritiof Nilsson Piratens  Vollsjö) skriver: ”Nu blåser förändringens vindar” – och det skall dem göra…. Vi ska inte ”återanvända gamla tiders präster och/eller deras stilar.” Det låter något. Ja, svenskfelet först. De och dem, är tydligen ett problem av samma dignitet som samtidens ”var” och ”vart” liksom ”innan” respektive ”före”. Det lilla problemet att gamla tiders präster hade mer folk i kyrkan känns obehagligt att använda. 

Towe Wandegren ”ser fram emot den dagen när fixeringen kring snopp och snippa kommer att lägga sig.” Kommande släkten skulle kunna undra vad de har för glädje av det.

Lisa Mobrand menar, att ”I de flesta seriösa sammanhang är nämligen vigningens giltighet inte beroende av genitalier på ämbetsinnehavaren.” Erfarenheten är från uppdrag som fältpräst utomlands. Poängen är dock att i de militära systemen ställs inte den frågan utan var och en får uppträda på sina egna villkor. En rysk-ortodox präst i KFOR-styrkan gjorde det i Bosnien. Han gjorde inte om försöket… 

Daniel Jansson Brask tackar Gud för att det nu är en annan kyrka än den som tidigare generationer prästvigts i. Brask!!!

Sunniva Rettinger är tydligen inte ”sorry”, som hon säger, för ”sånt här får mig nästan bara att skratta nuförtiden”. Vad ska man säga om begreppet “nästan nu”?

Pelle Söderbäck, som i Västerås stift hålls för att vara en intelligent karl, noterar att sländan är bland det sämsta han läst. Är det inte alltid så att sådana som aldrig dött tidigare dör nu? funderar han. Söderbäck hör sedan många år till intelligentian i Västerås stift.

David Silverkors (kanske taget namn…?) ”känner däremot igen bilden av en pensionerad präst som klagar på yngre generationer av präster (och särskilt kvinnor) som sämre och mindre arbetsamma”. Är det en bild eller en verklighet han känner igen? Den filosofiske undrar.

Marit Norén uppfattar på samtidsvis det jag skrev ”som både felaktigt och kränkande.” Samtidsreaktionen noteras.

Jag uppfattar att reaktionerna från prästerna till övermått bekräftar vad jag skrev. 

Självbilden i denna klerikala samtid är grandios. De har föga av klassikerkunskap och kan därför inte erövra framtid. Jag tänkte då på boken Lekman tar ansvar som ett  exempel på seriös kyrklig orientering. Den kom år 1963 och är tillsammans med PO Sjögrens Att bygga inifrån (1964, ny av Niklas Adell bearbetad upplaga på Artos 2018) sådant som tydligen saklöst kan nonchaleras. Nu blåser, som ni vet, förändringens vindar och ska så göra. Då blåser vindarna bort gamla präster och deras gamla böcker och med dem en ansenlig ansamling en erfarenheter, kunskap och sammanhang.

Lite uppiggad av inblickar i prästliv, som annars är svåra att få tag på, blir jag nog. Dumt att kasta ut mig från Prästkollega, hade president Johnson sagt, och citerat indianhövdingen, som hellre ville ha motståndaren inne i tältet och pissa utåt än utanför tältet och pissa in i det. Klaga inte på språkbruket. Det är presidentalt. Eller ”Texan”.

Det fanns mer av uppseendeväckande slag i det intressanta konversationen. Jag anmälde i går det uppenbara brottet mot tystnadsplikten till Växjö domkapitel:

./. Brott mot tystnadsplikten, KO 31 kap 12§

På Facebook finns en sajt Prästkollega, som följs av ett par tusen följare, som är prästvigda i Svenska kyrkan. För att godkännas medlemskap på sajten ska vigningsstift och år anges. Jag har varit med där, väl medveten om det förtroende, som är förutsättningen för ett fritt samtal på nätet. Nu tycks jag utkastad från ”Prästkollega”. Jag hade alltså inte – i princip – kunnat följa den diskussion om min person som förts för det fall inte någon välvillig hen försett med med så kallade skärmdumpar. När jag nu – utan moraliska förpliktelser att inget säga – ser hur komministern Maria Liljenberg uppenbarligen läcker information, som  hon bara kunnat inhämta genom bikt eller enskild själavård och genom att hon förmedlar informationen vidare till en större krets, rakt av måste bryta mot prästs absoluta tystnadsplikt. Att de alla är präster med tystnadsplikt gör ingen skillnad. Jag bifogar den aktuella sidan i den anmälan som kommer per post. 

Att komminister Liljenberg jämför mig med en gammal hund – ”ibland måste vi bara inse att det är försent att lära gamla hundar/läs Dag sitta” – kan jag bära. I familjen har vi tre hundar så i ämnet vet jag en del och tidigare gamla hundar var som de var, det visste de och vi. Men var komministern Liljenberg skulle vilja lära mig sitta, har jag svårt att förstå – men jag sliter med frågan. Informationen avslöjar dock att hon vet en del om mig och min själsliga status. Jag är den förste att beklaga att min brist när det kommer till lärande ska drabba hundsläktets äldre.

När komminister Liljenberg publikt avslöjar hur jag har det i min svarta själ, går hon dock över en gräns: ”Låt honom vara i fred med sin besvikelse och bitterhet…” Detta förhållande har hon bara kunnat utröna genom bikt eller enskild själavård/själavårdande samtal. Hon nämner i ett tidigare inlägg en  konversation med mig, varför läsaren får två saker klargjorda: min allmänna hopplöshet när det gäller att delta i samtal  (förutom den ålder som förhindrar lärande i den ädla sittkonsten) och mitt själstillstånd, präglat av ”besvikelse och bitterhet”.

Skulle nu komministern Liljenberg påstå, att hon aldrig haft något själavårdande samtal med mig, bryter hon självfallet mot prästs tystnadsplikt. 

Att jag skulle lämnas i mitt tillstånd av besvikelse och bitterhet är dock helt bibliskt, Lk10:11. Om detta har jag intet att säga och bör inte läggas komministern till last.

Nu finns, men detta kan en person med min själsliga status nog inte riktigt utröna, den möjligheten att komministern – i likhet med Padre Pio eller aposteln Paulus vid mötet med Elymas (Apg 13) – äger förmågan att utan personlig själavårdsinsats likväl genomskåda det elände, som någon försöker dölja. Jag ville bara ange denna möjlighet – även om jag i dagsläget finner den otrolig. Domkapitlet må skapa klarhet huruvida detta varit fallet och i ty fall protokollera den insikten.

Den troliga förklaringen är emellertid, att komminister Maria Liljenberg röjer förhållanden, som hon erfarit genom bikt eller sådan själavård som faller under den absoluta tystnadsplikten och att hon därför är förvunnen till ansvar gentemot stadgandena i Kyrkoordningens 31 kap 12§.