I grund är jag nöjd med att Jesper Bengtsson beskrev avgrunden. Det är själva avgrunden jag är missnöjd med. Jag har förmodligen många vänner på andra sidan avgrunden. De skulle rätteligen höra till det gudstjänstfirande folket, det är det liv de kallats till och det liv de är döpta till. De skulle helt enkelt säga att Jesus är Herren, ingen annan. Nu har de lurats bort.
Detta har de inte fattat och jag fattar varför. En kyrka som inte vågar på minsta vis utmana, kommer inte att locka några lärjungar. Det är insikten att höra ihop med martyrer och byggas upp med blodiga martyrakter som gör oss i tron till män, som det hette i den gamla psalmen. Annars blir vi i tron till kärringar. Jag fördjupar mig inte mer här just nu. Men temat kan återkomma… Jo, en sak till. Män och mod kombinerades. Det är inte säkert att detta är manschauvinistiskt. Det kan vara en elegant kränkning av karlar också. Fråga Jordan B. Peterson, inte mig!
Själv undrade jag på vilken sida av avgrunden biskoparna befinner sig. I Lummelunda kyrka visas att det finns biskopar i helvetet, men också i himlen. I varje fall den första tanken ter sig uppbygglig, dvs vifta inte finger förrän vi vet var du hamnar. Sedan slog eftertankens kranka blekhet till. Biskopar tar sällan ställning. De befinner sig antagligen inte här eller där utan helt neutralt på avgrundens botten. Det förklarar att deras tal blir ett ovisst mummel (sv ps 233:4). Har någon hört någon biskop säga något väsentligt det senaste året? Nej, och det behöver de inte kritiseras för. De gör vad de kan – givet omständigheten att de hamnat på avgrundens botten. De är inte alldeles ensamma. Jag antar att många kyrkoherdar och nästan alla kontraktsprostar befinner sig där också. Då förstår jag varför så mycket i det kyrkliga låter som kommer det från en ekokammare. Det är egentligen inte deras fel. Det låter nödvändigtvis så, eftersom de befinner sig där de befinner sig. Några trodde att de som lönearbetare kommit upp sig med fina titlar och löner. Det var inte riktigt så. De kom ner sig. Och där nere har de inte ett gudsfolk att stå samman med. De får nöja sig med sammanträden och gemensamma samråd.
De vill förstås ogärna stå på andra sidan avgrunden. Skulle de befinnas vara andliga folkkommissarier skulle de heliga plaggen te sig som kostymer i en utklädningslåda. Om en biskop inte ska styras av den Helige Ande, behövs inte myssen, som beskriver just Andens lågor och myssens band, som går ner i Gamla och Nya förbundet, Skriften! Det behövs ingen stola heller, det tunga oket. På något sätt måste nimbusen vidmakthållas. Det sker enklast från avgrundens djup. Därnerifrån kan biskoparna vara vän med alla medan folket, demos, från andra sidan avgrunden tar hand om kyrkoapparaten, den som den folkförsamling som kallas ekklesia förlorat greppet om. Detta senare folk fattade inte vad som skedde i det som syntes ske och som då syntes fromt och behjärtansvärt – i varje fall inte värt att ta strid om.
Nu tror ni att biskoparnas ovissa mummel (sv ps 233:4 igen) betyder att de därnerifrån saknar påverkans möjligheter? Alls icke. De twittrar och skriver artiklar, som allmogen imponeras av. Antje t ex:
Jesus schafft Glauben. Nicht als je individuelles Paket, das wir dann besitzen und bei uns tragen könnten. Sondern als gemeinsamer Lebensraum voll Vertrauen und Hoffnung, in dem wir willkommen sind.
Om ni inte förstod hennes modersmål finns twittertexten på svenska också:
Jesus skapar tro. Inte som individuella paket som vi bär med oss. Utan som ett gemensamt rum av tillit och hopp som vi är välkomna att leva i.
Om ni inte förstod det här heller, säger jag inget om det. Det låter vackert, men är för oss lite mer kyrkvana intellektuella innehållsligt obegripligt och inget för kvinnor och män, som i tron vill bli män, dvs modiga. Individuellt paket? Varifrån får hon allt hon avgränsar mot?
Antje skriver debattartiklar också. Nu försvarar hon demokratin ihop med en hoper andra förståsigpåare. Hon är emot att politiker och journalister ska hotas och hatas, mot våldsbejakande extremister och ett klimat av självcensur, hon är emot att människor inte ska känna sig inkluderade i demokratin, hon framstår som att vara mot pandemin och menar att det är viktigt att människor träffas. Till detta kommer att hon är emot desinformation och propaganda. Det goda syftet är att säkra 100 år till av demokrati i Sverige.
Det positiva programmet återges i tre korta punkter: 1. Vi behöver ett inkluderande offentligt samtal som är öppet för olika infallsvinklar, fritt från hat, och där grupper får komma till tals på lika villkor. 2. Människor ska kunna påverka vad som händer där de bor och 3. De demokratiska institutionerna får aldrig tas för givna.
https://www.dn.se/debatt/svensk-demokrati-ar-skor-den-kraver-vart-engagemang/
Allt detta hade jag kunnat omfatta med viss sympati – men inte när ”Antje Jackelén ärkebiskop Svenska kyrkan” står upp för något som alls inte gäller i den kyrka där hon har ett betydande ansvar. Hennes egna ord dömer henne. Hon har inte gjort något för att säkra tillgången på invändningar från dem på andra sidan avgrunden. Hon är inte ensam om detta, inte ens ensam ansvarig. Men hon är en av de ansvariga. Det lilla problemet är givet: i det ögonblick hennes demokratiprogram skulle praktiseras i Svenska kyrkan, skulle många murar falla. Det får förstås inte ske. Är det därför demokratiprogrammet som det lyftas fram från avgrundens djup bara gäller dem på ena sidan avgrunden och inte de andra? Hon är helt enkelt inte tro-värdig.
Nå, jag ger inte upp! Gin&Tonic-Monday närmar sig, måndagen i fastlagen ni vet. I år infaller dagen den 15 februari. På norra Öland hade vi just på GT_Monday personalmöte kl 15 och hade vi några knepiga problem att klara av, löstes de snabbt.
I år nås vi av nyheten att St Albertus Magnus-kyrkan i Liebenau-Haueda. Det kunde jag kanske också tycka är lite ”söckent”, som min moster skulle sagt. Albertus Magnus (1206-1280) var en stor teolog även om han inte skrev så mycket som ordensbrodern Thomas ab Aquino (1225-1274). Albert var riktigt lärd i mångahanda ämnen, vandrade mellan universiteten i Köln och Paris i sin sandaler. Han var så känd för sitt val av fotbeklädnad att han kallades ”Sandalen”. St Albertus Magnus-kyrkan, byggd 1957, säljs för hemlig summa till ett gott ändamål. Där ska fortsättningsvis ett destilleri framställa gin. Platsen blir ett besöksmål för många, antyds det. Och ska nu en kyrka inte längre används som plats för Livets Ord och Välsignelsens Kalk är det väl i varje fall näst bäst att det blir en plats för Livets Vatten, Aqua Vitae?
Ni undrar vad de kristliga nykteristerna säger? De rasar. Nu inser alla att vi fått ett gott argument för kyrkogång: Går ni inte i kyrkan, kommer lokalerna att bli destillerier. Jag är lite lätt oklar vad en sådan insikt får för konsekvenser. Kanske blir det en förväntansfull kyrkobojkott. Men bättre med en förväntansfull icke-kyrklighet än den trista vi hålls med just nu, den där folk inte går i kyrkan och inte ens då har så mycket att se fram emot.
Till alla, som skrattar åt Svenska kyrkan med biskopar i avgrundsdjupet, vill jag bara påpeka, att det var en romersk-katolsk kyrka som såldes. Frasse har problem i Tyskland.