Jesper Bengtssons analyser har poänger. Han återger hur prosten Gunnar Forkman klargjort några grundläggande förhållanden i det kyrkliga vid kyrkomötet 1957. Jag sammanfattar Forkman i tre punkter: 1. Kyrkan är inte ett statsorgan som riksdag och regering kan ordna efter behag utan en del av Kristi kyrka. 2. Kyrkans högsta auktoritet är inte folkmajoriteten eller ”tidens krav” och 3. Det avgörande för Kyrkan är vad dess Herre vill.
Jag kom på mig själv med att inte ha några invändningar mot dessa preciseringar. Så mycket mer uppiggad blir jag då av Jesper Bengtsson (Reformismens väg, s 92). Ni som är av klenare virke än vad jag är, får hålla i er – givet att ni är kyrkokristna:
”Det öppnar sig en avgrund mellan denna kyrkosyn och den bild av kyrkans roll oc funktion som präglat socialdemokratisk politik under 1900-talet och det tidiga 2000-talet.”
Detta är inte skrivet av någon grälsjuk högkyrklig (om sådana skulle ha funnits…) utan av en som städslats av Tankesmedjan Tiden för att beskriva de värdefulla insatserna svensk socialdemokrati svarat/svarar för i kyrkolivet. Jag ger nyckelordet igen: en avgrund.
Finns här inte något grundläggande att tala om? Är inte detta domen över de kyrkliga, som aldrig sett avgrunden eller förstått på vilken sida av avgrunden de hamnat? Bråka inte med mig. Fundera över Jesper Bengtssons bedömning. ”En avgrund.”
Nu kan det sägas, att prosten Gunnar Forkman var en pålitlig högerman, vilket jag tror att han var. Men hans preciseringar av vad det är att vara Kyrka är likafullt helt korrekta. Motbilden är en kyrka, som är ett statsorgan (eller en ideologisk statsapparat om relationen kyrka-stat ändras och likväl statsorgan när politiska partier fattar besluten), en folkkyrka där folket blir subjekt och bestämmer och där det avgörande blir vad medlemmarna, de som betalar kyrkoavgift, vill – och därför viktigt att hålla sig med kommunikatörer, som lägger allt till rätta så att det kyrkliga blir uppskattat av alla som ska pröjsa.
Tänka sig att kyrkovalet är ett val som handlar om vilken sida av avgrunden jag ska stå på! Det måste betyda att valrörelsen ska ägnas åt de grundläggande kyrkliga identitetsfrågorna, inte om smått och gott som nomineringsgrupperna vill driva utan om den stora frågan vad som driver nomineringsgrupperna. Nästan lite tråkigt att man är så gammal att detta är ett passerat kapitel i livet. Ska vi få ett kyrkoval på temat ”Vilken Gud bekänner du dig till? Kyrkans eller din egen?” Vilka intressanta debatter det kunde bli på alla de kyrkliga nivåerna.
Socialetiska delegationen lyfts fram av Jesper Bengtsson. Karl-Manfred Olsson blir åter ett stort namn. (aa s 94). Det finns sådana som skrivit akademiskt om denna delegation och pekat på en hel del omständigheter, t ex den att delegationen tänkte sig att folket återfanns i folkrörelser och att folkrörelserna var viktiga att knyta an till just därför. Att folkrörelserna under samma 1950-tal förvandlades till en köbildning för statliga subsidier (Jan Myrdal), skulle vi inte låtsas om. Folket satt framför den svartvita tv-apparaten och inte längre i föreningslokaler men ombudsmän och funktionärer var igång… Den som skrev avhandlingen Folk och kyrka hade haft vett att välja ett avhandlingsämne, som alltså inte bara beskrev och analyserade vad som hänt utan också hade framtiden för sig. Så hedras en fakultet.
Tillbaka till kyrkovalet. Jesper Eneroth är för partisystemet, partiet som har ett kyrkopolitiskt program som alla står för. Det är bättre än en samlingslista med många namn, där man kanske gillar en person – men på köpet får femton andra. (aa s 17) Må så vara. Och för att ”kyrkan ska stå upp för alla människors lika värde och ha avgränsningar för hur kyrkan ska bemöta människor på ett bra och respektfullt sätt, då behövs vi socialdemokrater i kyrkopolitiken.” (aa s 17-18) Det är underhållande att se över avgrunden och betrakta de självmedvetna piruetterna, det medger jag. Ordet är verkligen ”avgränsningar”, jag har kollat tre (3) gånger.
Mitt livs erfarenheter av SAP är andra. Jag var präst i en stadsdel med många socialdemokrater. De första åren fanns inga socialdemokrater från den stadsdelen i kyrkorådet. Det fick gå ändå. Det fanns ingen kyrka. Socialdemokraterna var nöjda ändå. Några av de ledande sossarna gjorde vad de kunde för att avgränsa. Den djävligaste sossen klagade över att kyrkklockorna störde honom när han på söndagen var ute och golfade. Jag svor inte. Jag gjorde en andlig analys. Han var falsk rakt igenom när det kom till det andliga; en sån som log och slog. Kyrka byggdes. Det var lågkonjuktur och LO slog vakt om byggjobben. Så var det. Då fick sossarna rösta för kyrkbygget. BPA byggde!
I årets valrörelse är det väl – som i förra – en uppställning mot SD saken gäller. Wanja Lundby Wedin talar om en öppen och demokratisk folkkyrka och det betyder att ”vi kan ställa andra krav på Svenska kyrkan jämfört med andra samfund. Den ska finnas i alla delar av samhället och vara öppen för alla. Den arbetar på ett helt annat sätt med socialt engagemang, diakonin, hållbarhetsfrågor, asylrätten och andra frågor.” Där fick kardinalen och där fick Equmeniakyrkan något att besinna. ”På ett helt annat sätt! – den katolska socialläran är nog okänd för Wanja. Det kan man beklaga. Och Equmeniakyrkans reformerta tänkande kring livet i Geneve, som numera inte bara är Geneve, få ingen respons för all sin möda. Konnässörerna noterar, att kyrkan ska finnas i alla delar av samhället, det som förr var ”i alla delar av landet”, men det idealet går inte riktigt att upprätthålla. Då får kyrkligheten bli samhällsrelevant i stället och detta i hela samhällslivet. De folkvalda bör förresten ”representera alla medlemmar i kyrkan, inte bara de mest aktiva.” (aa s 200) Den implicita avgränsningen är informationsbärande. Korteligt är det hela illa tänkt.
En väl fungerande religionsdialog blir viktig för Wanja (samma sida i boken) för den är ”en garant för ett mer fredligt samhälle”. Religionen fyller ett behov hos människor och har alltid gjort det, menar Wanja. Jag kommer att tänka på Eric Hoffer och hans drygt sjuttio är gamla bok The True Believer. Hur gudlös kulturen än blir, blir den inte irreligiös. Så frågan ska nog upprepas: Vilken Gud tror du på? Vilken sida av avgrunden har du ställt dig på? Det var och är lockande för människan att bli som gudar, 1 Mos 3:5, men inte helt utan problem, om man så säger.
För egen del är jag inte religiös. Jag är kristen. Jag vet vem jag tror på och vad jag tror på. Jag trivs bra i gott sällskap på min sida av avgrunden just därför. Det betyder inte att jag tycker illa om dem på andra sidan avgrunden, jag noterar bara deras positionering när det handlar om frälsningen och Frälsaren.
Det har för övrigt påpekats, att bilden av den ynklige Modéus II i sittande i sjukbädden med sina covid-symptom var tagen vid ett tidigare tillfälle. Det betyder alltså att han nu måste te sig än ynkligare. Covid-19 är inte att leka med. Den mjältsjuke på Östrabo har fått en värdig efterföljare.