Den som ska kolla vilken halt ett skrivet arbete håller, kan använda olika metoder. En användbar är att kolla om författaren fått namnen rätt. Är det fel namn på nyckelpersoner, hör man en liten larmsignal. Författaren kanske inte riktigt trängt in i materialet?
Nästa fråga gäller förstås källorna till framställningen. Ser man att författaren inte riktigt tagit upp källor och litteratur om just de skeenden han vill skildra, larmar det igen.
Och så kommer förstås den materialistiska historieskrivningens princip. Har någon betalat författaren för att skriva och i vems intresse skriver då författare? Hur det än är, finns det skäl att misstänka, att den som betalar bestämmer vart kusken ska köra.
Nu förstår ni att kritiska studier är en stimulerande syssla.
Detta sagt behöver vi inte närmare skärskåda objektivitetens problem även om jag tror Gunnar Myrdal har rätt när han talar om ”intersubjektivitet”. Det betyder att många röster ska höras. Då får vi bättre pejl också på komplicerade verkligheter.
För egen del har jag, och det kan ha bäring på många sammanhang, hävdat, att den som lyfter på locket till den lilla lådan ”Svenska kyrkan” kan se hela den svenska verkligheten i behändigt format. Det är det svenska samhället som ligger på lådans botten, dess mekanismer blottas så, men självfallet också den mänskliga naturen i all sin skröplighet. Vi ser dem som gärna vill vara herrar och nu herrar i sin Herres hus, som förre justitieministern Carl-Axel Petri en gång (till sin uppenbara egna förtjusning och min) fick till det.
Skolan, idrottsrörelsen, kyrkan och faktiskt folkrörelserna är och fungerar som ideologiska statsapparater. Bidragsbestämmelser gör klart att ideologisk konformitet eftersträvas. Det är pinsamt självklart, att staten aldrig släpper en ideologisk apparat ifrån sig. Och det är lika självklart, att staten genom statsbärande partier, vill ha kontroll över de ideologiska apparaterna. Så var det för kejsar Konstantin, så för Gustav Vasa, så för den härskande klassen i alla tider med medeltidens investiturstrid som lysande exempel. Konflikten gäller alltså inte ett särskilt parti. Den gäller alltid och överallt för grundläggande är hållningen att människorna ska bli som gudar, den grundläggande frestelsen. Nästa lustigt är det då att följa Jesper Bengtssons bok, där det socialdemokratiska transformationsprojektet för det kyrkliga kan följas. Hade det varit någon kräm i kyrkomötesledamöterna borde vi dock ha fått en motion att någon söndag också skulle kallas Transformationssöndagen, 16 söndagen efter Trefaldighet kanske skulle vara lämplig?
Jag har alltså inte släppt boken från den förra sländan, Jesper Bengtsson, Reformismens väg. Icke utan tårar måste jag då meddela, att Bengtsson inte behärskar sitt ämne. GA Danell gäller som Gustaf Danell, Axel B Svensson som Axel Svensson. De var på sin tid omskrivna, legendariska, inte minst bland sina motståndare.
Jag bestrider inte att Bengtsson fått det rätt när han beskriver kyrkovalet som ett sätt att få partiorganisationen på fötter. Det är ett instrumentellt sätt att se på kyrkovalet. Inte valet för dess egen eller Kyrkans skull utan för Partiets. Men vad ska de komma dragande med nu? Kvinnliga präster, enkönat äktenskap och nytt direktvalt kyrkomöte har de lyckats med. Att detta system också släppte fram Sverigedemokraterna och förstärkte SD:s partikassa när partiet var litet och obetydligt, nämner inte Bengtsson. Lars Ekblad och jag varnade. Ville man veta, kunde man veta. Det ville inte Torgny Larsson (s). Hans ansvar för SD:s framgångar ska vi aldrig förtiga. Inte heller att han offentligen bekänt att han på 60-talet röstat på folkpartiet!
Nå, vilka är de nya spänstiga frågorna? De som avtecknar sig handlar om Svenska kyrkan som arbetsplats men också om själva folkkyrkobegreppet. Detta senare betyder att s-motståndet mot friare församlingstillhörighet är stabilt. I en folkkyrka hör man till den församling där man bor, alltså en geografisk (organisatorisk) storhet. Borta är tanken på församling som ett folk, som samlas till gudstjänst; ett gudsfolk på platsen. I grund och botten är detta en reaktionär hållning, men säg inte det för då blir sossarna ledsna. Man jag påstår, utan omsvep, att Harald Hallén i grund och botten var en idealistisk och ambitiös reaktionär, som tidigare än de flesta förstod var makten skulle återfinnas och därför draperat sig i arbetarrörelsens fana.
Att socialdemokraterna kan ge ett positivt svar på frågor som hur vi kommer att våga höras och ta ställning i frågor som rör klimatet, genus, globalisering eller religionsdialogen, inte minst relationen till islam får vi utgå från Detta ”vi” kommer att bli ett helt korrekt svar utan att frågan om vi anpassar oss efter denna världens väsende besvärar. (Rm 12:2) Huvudsaken är att det är behjärtansvärt – också om det är kort om huvudet, lätt korkat rentav.
Saken gäller dock mindre partiet och dess transformationsprojekt, det som kunnat, kan och kommer att kunna styras genom utnämningar. Vigningsstoppet av de refraktära eller dissiderande är av betydelse härvidlag. Det gäller att få tyst på oppositionella, dvs potentiella ögonöppnare. Men det är klart att partiet fungerat som verktyg. Då behöver bilden av förstockade svartrockar tecknas. Thage G Peterson beskriver hur de gamla prästerna bäst gillade kafferep och symöten. Fast, säger jag, det gällde inte Thages doppräst, prosten i Berg, som i smyg la en silverfemma i Thages dopdräkt och menade att Kyrkans reputation vilade på de fattigas opinion. Prosten (Elin Wägners morbror) var i bästa mening en gammalkyrklig befrielseteolog. Sådant ska inte nämnas. Präster förr i världen dömde, det kunde man år 1951 se i filmen Hon dansade en sommar. Fast Rune Moberg sa emot. Detta var en falsk bild av prästerna, skrev han i tidningen Se. Präster dömer – men bara när konfirmanderna spelar fotboll.
Bengtsson noterar något som flera av de intervjuade sagt: Beslutet 1958 (om kv*nnl*g* pr*st*r) har mer än något annat bidragit till at förändra Svenska kyrkan. Jag tror detta är sant, så tänkte biskop Nygren också. Mer än något annat… Nu är det säkert läge att ta den satsen på allvar och göra reda för vad det betytt, dvs försöka förstå vad som är hönan och ägget, när kvinnorna tog plats i kyrkan och solidaritetsfrågorna blev viktigare. Om jag drar mig till minnes vad jag själv skrivit. så fanns det dock kvinnor i kyrkan innan vi fick kv*nnl*g* pr*st*r och solidaritetsfrågorna hade sin stabila bas i syföreningarna, dessa lokala missionsvetenskapliga seminarier runtom i landet. Problemet var att det inte fanns tjänster för kvinnor, dvs lönearbete, men till de flesta präster hörde en oavlönad assistent, prästfrun. Inte otroligt kunde det vara hon som bestämde…
Jag ogillar nog bedömningen Bengtsson gör eftersom den är schablonartad: ”Att kvinnorna steg upp i predikstolen sammanföll dessutom med att världen öppnade sig, solidaritetsarbetet ökade i betydelse och kyrkans män och kvinnor radikaliserades.” (Bengtsson aa s 108) Så var det faktiskt långt före riksdagsbeslutet 1958. Lite missionshistoria hade gett underlag för en riktigare bedömning av hur det var. Men det skrivna kanske räcker för att ge ideologisk skolning inför kyrkovalet 2021?
I övrigt såg jag den covid-sjuke på Östrabo, Modéus II, halvliggande på sitt läger. Jag uppfattade att viruset satt sig på andningen, men ifrågasätter att bilder av biskopar i ynklighetstillstånd ska publiceras av Torsdagsdepressionen.