I ett dygn sökte jag ordet. Sedan kom det för mig: ”Behjärtansvärt!” När frågan om Sanning inte längre ställs, kommer frågan att förläggas till känsloplanet och då blir det som är ”behjärtansvärt” det som avgör. De behjärtansvärda blir då lätta byten, prisgivna åt mer beslutsamma beslutsfattare. De har inte förstått att man ska leva med lögner och det beror på att de inte skaffat sig och läst Rod Drehers bok Live not by Lies.
Jag funderade efter att ha läst Jesper Bengtsson, Reformismens väg om socialdemokratin och kyrkopolitiken, Tankesmedjan Tiden, 2020. Jesper Bengtsson ”fick frågan om” att skriva boken. Det betyder i klartext att han åtog sig ett betalt skrivaruppdrag att skriva om något han måste läsa in sig på och som någon ville ha fabricerat i ett bestämt syfte inför kyrkovalet 2021, dvs skaffa sossarna alibi för sin kyrkopolitik. Nu är det sagt…
Det blir uppsatsklass på boken för ett antal avhandlingar och böcker som gjort reda för de sammanhang författaren ska återge, har han inte läst. Men hundratusen sidor kyrkomötesprotokoll, meddelar han en häpen läsekrets. Han kanske inte behövt läsa dem alla utan i stället gått på annat material om han vetat vad han skulle leta efter. Och så har han intervjuat några sossar, lite oklart vilka.
Ni tror att jag finner greppet ointressant. Alls inte. Harald Hallén får nu spela en viktig roll i partiet. Vi som läst hans brev till Otto Ehde minns, att han inte riktigt kunde bestämma sig för om det var liberalerna eller socialdemokraterna han skulle ansluta sig till och skrattar när den socialdemokratiske pampen i kyrkopolitiken Torgny Larsson offentligen bekänner att han röstat på folkpartiet innan han röstade (s) i valet 1966. I den vevan gick han med i partiet. Vad tror ni jag tänker om en sosse med förflutet som folkpartianhängare?
Otto skulle, som jag berättat tidigare, lockas att ta vikariatet för Harald Hallén när Hallén skulle in i politiken. Otto lockades med att det inte var så mycket att göra, men det perspektivet lockade inte alls en hängiven präst som Ehde.
Ni tror att jag är emot Halléns idealistiska kristendomstolkning? Det kan ni vara övertygade om att jag är. Hallén var förresten helnykterist, talade någon hemmavävd dialekt som han la sig till med eftersom han trodde, att folk talade så och när det var fest tog han fram trätallrikar, trästånkor och annat allmogeinspirerat. När jag såg socialdemokraten Olle Burell i hembygdsdräkt tänkte jag först att detta nog var en Sverigedemokrat, men när jag förstått partitillhörigheten begrep jag: Halléns folklighetsideal! På Erlanders tid gavs en sådan man ingen statsrådspost. Hallén fick hålla till i konstitutionsutskottet. Men visst är det Halléns kyrkopolitiska ideal som slår igenom. Det har duktiga forskare klarlagt. Jesper Bengtsson har i vart fall läst Daniel Alvungers avhandling Nytt vin i gamla läglar, Församlingsförlaget, Göteborg 2006, och Bengtsson beskriver framväxten av en annan kyrka, det behöver ingen tveka om även om det blir fel eller ofullständigt och ibland uppseendeväckande i framställningen både här och var.
Bokomslaget har Maria Lagesson gjort. Hon är mest känd för teckningar och akvareller av djur och natur kring Kinnekulle, har jag förstått. Men hon tecknar på baksidan av boken Halléns nyktra porträtt, Margit Sahlins vänliga anlete och Brantings beslutsamma. Den alkohol Hallén aldrig tärde fick Branting i stället, tror jag, tralala. Hallén och Branting får utrymme i boken. Sahlin nämns bara på en sida och detta för att helt ytligt talat om att hon avlagt prästlöfte Palmsöndagen 1960. Naturligtvis nämns Nancy Eriksson (som jag hälsat på!) och poängen klargörs. Hon omfattade inte kristen tro, men satt i kyrkomötet som den första ateisten, menade hon själv. Bo Giertz förfärades. Bengtsson fördjupar sig inte i själva infiltrationsproblemet. Det kanske inte ska ses som ett sådant heller, eftersom alla dåförtiden enligt lag skulle vara medlemmar i Svenska kyrkan. Men biskoparna hade 1929 fattat att det inte blir så enkelt för trons folk om otrons folk ska fatta besluten om Kyrkans lära och liv. De ville ha fritt utträde.
För min del tänker jag att det är betecknande att just Bo Giertz ser problemet. Det är detta de kyrkokristna hade haft att hantera i 1930-talets Tyskland med en nazifierad kyrkostruktur under ledning av Deutsche Christen. Bekännelsekyrkan, till numerären inte stor, förföljdes förstås. Själva kyrkostyret höll regimen hårt i och styrde inte uitfrån Skriften eller Bekännelsen utan efter den politiska nyttan. Vi som efter kriget mött bekännelsekyrkans präster och lekfolk visste vad som kunde hända och sådana som Bonhoeffer eller dansken Jørgen Glenthøj kunde mena, att andra vågen av denna förföljelse skulle komma i en totalitär framtid, där krav på konformitet skulle ställas. Det skulle bli värre då, menade de. Kyrkans måste stå fri från makter och väldigheter. Politiska partier skulle inte utifrån sina agendor kunna styra kyrkolivet. Om evangeliet inspirerar det politiska livet är det i sin ordning. Altaret är vänt mot världen. Motsatsen är demonisk. En förvärldsligad kyrka är ett odugligt salt.
Det är här de behjärtansvärda dyker upp. De vill alla väl och tolkar alltid allt till det bästa. Skillnad mellan ont och gott tror de på men skulle de förläggas uppgiften att skilja mellan sanning och lögn, står de sig slätt. De kan säga vänligheter om allt. Djävulen måste man i alla fall ge erkännandet att han är flitig. Jag tror inte att de behjärtansvärda kan läsa Bengtssons berättelse om hur socialdemokratin frälst Svenska kyrkan och förstå vad de faktiskt läser: ”För bara några decennier sedan (några 3-4?) motarbetade många präster en omvandling och modernisering av det svenska samhället och misstrodde socialdemokratin och arbetarrörelsen.” (Bengtsson aa s 20) Var det verkligen så? Någon som minns? Eller är detta en i ett bestämt syfte tillrättalagd bild för att tydliggöra vad som hänt? Självbilden är grandios. Vill man att kyrkan ska bemöta människor på ett bra och respektfullt sätt, då behövs vi socialdemokrater i kyrkopolitiken.” Enskilda med sådan självbild brukar annars få behandling – men inte partier.
Jesper Bengtsson har förstått vad mången behjärtansvärd i det kyrkliga vägrat och vägrar inse:
”Ärligt talat har jag svårt att förställa mig att någon organisation någonstans på den här planeten haft en större transformation av allt från organisation och struktur till värderingar och politiska ställningstaganden. Svenska kyrkan är helt enkelt på ett annat sätt i dag än för 30, 50 eller 70 år sedan.” (Bengtsson s 10) Sug på den, ni som skriat att vi som talat om och mot denna transformation inte bara haft fel utan också varit illvilliga. Där satt den! Och ordet är transformation.
Jesper Eneroth, som jag höll av också innan han hamnade i kyrkopolitiken och höll av långt innan sossarna i kyrkopolitiken visste vem han var, menar: ”Det är inte bara lekfolket eller bara prästerna som ska styra och bestämma. kyrkans inriktning. Det är medlemmarna.” (Bengtsson s 18) Ingen nationalsocialist i tyskt 30-tal hade haft några invändningar, allra minst Dr Goebbels. Påpekas detta, blir sossar upprörda. De har som medlemmar i SAP aldrig kritiskt funderat över ordet som följer ”national” i partibeteckningen NSDAP och inte fattat vart mången socialdemokrat tog vägen under 12 år i Tyskland. ”Herbert, tänk på mig och barnen” var ett effektivt argument i sammanhanget.
Jag ska om Gud vill och jag får leva återkomma till Bengtssons alster. Vad bör göras när vi ser transformationen avtecknas/beskrivas. Det vet varje refraktär. Vi står upp för Kyrkans frihet MOT allt som är ett annat evangelium. (Gal 1:8-9) Efter Bengtssons uppdragsskrivna bok, där socialdemokratin skildras så vackert, behöver ingen bråka med sådana som mig hur det har blivit, i vems intresse eller varför. Vi har visserligen sagt det, men det ville ni inte tro. Nu kan ni läsa hur Partiet ville ha det och hur ni fick det som ni fick det.
Jag kollade om jag kunde hitta namnet Jesus i boken. Det kunde jag inte. Det kan bero på mig och svag syn – men jag undrar. Är det en annan kyrka så är det kanske egentligen en annan Herre?