Gott Nytt År, undslipper jag mig med ett påpekande att i morgon är det Flanellskjortans dag. Iförd flanellskjorta bevaras Ingmar Ströms nyårspredikan 1978 i levande minne. Denna av Dagens Nyheter uppmärksammade nyårspredikan (nu tror ni att DN:s Hans Green brukade sitta för att referera biskops Ströms predikningar varje söndag, men så var det inte) aviserade nya tag mot kv*nn*pr*stm*tst*n*rn* och visade sig i tidens längd bli en framgångssaga. Fast några kv*nn*pr*stm*tst*n*r* finns kvar, i morgon iförda flanellskjorta förstås. Ström däremot har samlats till sina fäder. Det är så det går till här i världen, där så mycket är obeständigt. Men kanske inte de ordningar Herren gett sin Kyrka – trots allt?
Ibland – men inte särskilt ofta nuförtiden – ställs frågan om min inställning och grunden till den. Det var en tid då gymnasister skulle skriva uppsats om ämbetsfrågan och ville intervjua. Det var ett elände. Jag försökte svara att visst kunde jag svara, men ämnet var så svårhanterligt att fackfolk undvek det. Jag menade att det närmast var tjänstefel av läraren att ge en sådan skrivuppgift till en gymnasieelev. Det hela blev rätt förvirrat. Men det blev det för väldigt många fler. Jag kanske kan återkomma till detta problemkomplex… Det korta svaret kan jag hämta från en text jag skrev kring 1995 och hittade i en pärm. Jag kan sammanfatta: ”Det sätt som saken hanterats i Svenska kyrkan räcker för att motivera tveksamhet eller avståndstagande. Guds gode Ande ägnar sig inte åt sådant som Svenska kyrkan tillåtit sig att ägna sig åt.” Citera mig gärna!
Naturligtvis har jag stimulerats av en nyårshälsning min avhållne vän prosten Sune Garmo i Rättvik skickade. Han hittade en äldre text i datorn från nästan 20 år tillbaka och redigerade sin text nu år 2020. Det blev ett läsvärt häfte: Svenska kyrkan i dag – en pensionerad församlingspräst ser i backspegeln.
Sune ser att Svenska kyrkan nu är en annan än den han år 1953 prästvigdes i och till. Han belyser genom att skriva om gudstjänstlivet, kyrkorätten och ämbetsfrågan. Några bilder i framställningen bär syn för sägen. John Cullberg var vigningsbiskop. När han begravdes sades det vid minnesstunden – i biskop Palmqvists närvaro – att nu var den siste riktige biskopen i Svenska kyrkan borta. Min kyrkoherde, kontraktsprosten Olle Ekman, återgav repliken för mig. Jag är oklar över om Olle tyckte att det var att ta i, men av åtbörder och tal framgick inte detta. Cullberg var också för honom en stor biskop.
Det Sune Garmo belyser kan självfallet avfärdas med att det är högst värdefullt att Svenska kyrkan blivit en annan. Får jag leva, kommer jag att återkomma till ämnet om den kyrkliga moderniteten och modernitetens ingenjörer i Svenska kyrkan. Jag befruktar dock det värsta, att de som hälsar transformationen står främmande för reformationen och i egentlig mening främmande för den kortaste trosbekännelsen: Jesus är Herren. Vi som vet att det verkligen förhåller sig så som pregnant formuleras i denna bekännelse, måste nog fundera några varv till kring vad som hänt och hänt under min livstid. När Agge Karlsson, Sune Garmo och hans svåger Lars Johansson samt Rune Klingert prästvigdes 1953 hade jag bakom mig mitt första studieår i söndagsskolan. Med Sune och Rune skulle jag sedermera sitta i kyrkomöten år 1979 och 1982. Jag har sett förändringarna, men jag tvekar om jag faktiskt insett allt vad som skett och sker. I grund och botten är kyrkokampen en andlig kamp och motståndaren värre än enbart illvilliga eller rent dumma motkristna.
Fråga inte mig hur man kan skaffa sig ett ex av Sunes backspegelstext. Kanske kan man fråga i Bergets boklåda? Eller på Stiftskansliet i Västerås? Kanske kunde Kyrklig Dokumentation se till att få texten? För det är viktigt att se sammanhang och samband – för framtids skull. I fädrens spår för framtids segrar, liksom. Pensionerade präster har ett ansvar att följa linjerna bakåt och inte nöja sig med att ”det var som det var för hur skulle det annars ha varit”. Om böcker gäller vad vår danska vän Natasha Brandt skriver: ”Faktisk har mange læsere sagt, at de vil give årets største læseoplevelse videre, og vi håber, at du vil starte en litterær smittekæde fyldt med læseglæde og lade andre inspireres af nogle af dine bedste boganbefalinger.” Bra va?
Pensionerad präst, ja. De kallar sig ”emeritus” och ”emerita”. Emerituslönen är sedan länge avskaffad och präster och biskopar pensioneras. Emeriterade är alltså ingen enda av dem. Varför påstår de då detta? Kunde de inte skriva ”kyrkoherdepensionist” eller ”avdankad kyrkoherde”? ”Biskopspensionist” låter väl bra och könsinkluderat är begreppet. Sune är i vart fall pensionerad komminister. Kyrkoherde i Rättvik blev han inte. Fel ämbetsuppfattning. Hur dumt blev det inte? Det kunde vara en intressant att läsa en avhandling om befordringssystemet i Svenska kyrkan på alla nivåer från 1958 och framåt. Tänka sig när vi hade prästval och Gammeldansens vänner (eller vilken intressegrupperingen nu var) mobiliserade för att få en kyrkoherde som passade dem, oftast den på tredje förslagsrum, vilket sakligt sett betydde den minst meriterade – men kanske den mest havlige.
Allt talar väl för att Nådens År 2021 blir ett Gott År, dvs ett år när frälsningen är oss närmare än när vi kom till tro. En del annat smått och gott kan vi väl också förvänta oss detta nya år. Fröjd och lycka är vad en kyrkokristen trotsigt ber Jesus om!
Glöm inte flanellskjortan i morgon!