Uppfattningen att tiden ska ritas som en linje och att vi därför är längre bort från Jesu födelse i år än förra året, tror jag är en felaktig konstruktion, som leder vilse. Tiden är en cirkel där vi har lika nära till frälsningsmysteriet som tidigare generationer. Tänk er ett glas med innehåll så är tiden själva kanten på glaset. Till innehållet har vi lika nära. Alla och all tid. Det som var då, är nu. Vi lever i ett evigt nu och har genom ordet och sakramenten tillgång till allt vad vi behöver för att bli frälsta. Detta är tillgångar vi har som församling, dvs församlade. Visst kan man leva som ensam kristen men inte någon längre tid. Kristen tro är ett liv i gemenskap och ett liv med hög igenkänningsfaktor. Det är bara att sjunga svensk psalm 370 för att inse vad som var… Så återfinns psalmen i Svenska kyrkans del, inte ihop med de frikyrkliga alltså.
Det där med igenkänning fascinerar mig. Kyrkoåret löper på och samma teman dyker upp år efter år, men de gör det varje år på ett nytt sätt. Predikan kan rikta min uppmärksamhet på något som gått mig förbi – men detsamma kan hända med läsningar och psalmer och liturgi; själva kombinationen rymmer många möjligheter. Det är aldrig ”the same procedure as last year” fast det kan verka så. Nåden är var morgon och varje högmässa ny. Därför är det bokstavligen sant, att den som missar en mässa, missar en massa – och detta kan inte i egentlig mening ersättas av ”enskild kommunion”.
Nu läste jag nogsamt tv-utbudet för julens stugsittande i de olika kanalerna.
Vilken sorts män dyker upp i rutan? Lars Lerin med man, han talar värmländska. Mark Levengood utan man, han talar svenska med östintonation (H-fors) och så förstås den pysslige Ernst Kirchsteiger, utan fru och barn, han talar närkingska. Det är mest för att lugna nerverna som en riktig man nu ropar på Mel Gibson.
Jag ska inte detta år fördjupa mig i den tillrättalagda timmen om Kalle Anka, den där inslaget med den löjliga fågeln slutar med att Kalle får fatt på en Browning vattenkyld kulspruta och, ja, det får barnen inte se. Inte heller på hur Kalle bekrigar Piff och Puff, det inslaget försvann när FNL malde ner USA:s krigsresurser i Vietnam. Då anar ni hur slaget slutade på det inslag ni inte får se. Vi lever i en värld av förskolefröknar och bibliotekarier. Inte att undra på att utbudet av Alistair MacLean utsatts för partiell kulturupprensning redan för 40 år sedan på sockenbiblioteket i Alvesta.
Jag ska fördjupa mitt tänkande med hjälp av Rod Dreher. Hans bok Live not by Lies. A Manual for Christian Dissidents (Sentinel 2020) fick jag av min vän biskop Flemestad. Jag läser på – och tänker. Kan det vara så, att bortom alla ideologier är det egentligen herraväldet som efterfrågas och just när Treenig Gud inte tillbedes, äras om ni vill, blir ersättningen självklart ett absolutifierande av det andra, det som människor bygger och heligförklarar? Allt som inte bekänner Gud blir sådana absoluta sanningar från vilka avvikelser inte tillåts. Borde inte de kyrkokristna ha fått saken klar för sig? Visst borde de. Antagligen är de oförmögna till just detta. Eller annars har de glömt att de faktiskt står samman med martyrer, inte med de mjukryggade, böjliga.
Ska jag påminna om vad Herren Jesus Kristus sa om våra goda gärningar? Den ena handen skulle inte få veta vad den andra gör. Pingströrelsen har drabbats av almsjuka, för nu ska det i strid mot klara bibelord förkunnas hur många matkassar de så goda pingstvännerna delar ut, att detta är uppskattade verksamheter som både engagerar och hjälper många samt att detta uppskattade ”är en del av vårt uppdrag som kyrka”. Nå, frikyrka är väl vad Pingst är? Pingtstledaren, (Pfingstführer?) Alm och pingstpastorn i Varberg, Ola Olofsson tror, ”som kristna företrädare”, att mörkret ska fly och dagen gry. Tillsammans ska vi göra julen 2020 till ett så ljust minne som möjligt. Jaja. Säg ”hoppsan” och varje talträngd pastor påpekar, att ordet inrymmer just ”hopp”, det är hopplöst att komma undan deras snusförnumstigheter. Det verkar som om Pingst är lika illa ute som Svenska kyrkan – eller ländar ditåt (sv ps 119:2 har verbet ”lända” som tycks ha fallit ur bruk.) Att ”anlända” går dock fortfarande. Elände väntar!
Antje är i full gärning denna jul och har mycket att stå i. Nu vaktar hon livet mot viruset. ”Vi” skrev hon, men det kanske jag mest är benägen att uppfatta som pluralis majestatis. Jag vaktar ingenting. Det påstås att vi är utslängda från det normala livet. Det är att ta i. Tack vare en godhjärtad kyrkoherde finns det en del väsentligheter jag har kvar. Det gäller också mina goda vänner, de är helt normala i sin mänsklighet. Hundar, katter, gerbiler m fl sörjer också för min normalitet, liksom läsningen. Antje vet att berätta att Lukas ”så gärna ville visa att Profeten Jesajas ord”, stämmer. Det är en formulering jag kommer på mig själv att misstro. Var det, för den undersökande resande reportern Lukas, han som med goda skäl blivit kristen efter mötet med aposteln Paulus, något han ville visa som en postmodern konstruktion – eller något han hajat? Fundera innan ni svarar.
Antje påstår att julnatten inte gör skillnad på folk och folk. Vilken natt gör det? I går kväll var det natt mot annandag jul för Hans Majestät konungen liksom för mig. Julnatten är en tidskategori, inte ett subjekt. Antje trollar med truten, det ska låta fint. Kunde hon inte utlagt hur evigheten bryter in i tiden i stället? Ett tema i varje fall i närheten av hennes avhandling…
Antje fortsätter: ”Alla behöver en frälsare och frälsaren har fötts för alla.” Och så hittar hon på att det var många djur i stallet, men det vet vi faktiskt inte. Gäller verkligen frälsningen efter Skriftens ord alla eller är det erbjudandet om frälsning som räcks oss?
Det kommer mera:
”Gud håller inte avstånd utan söker närhet.” Den som är det minsta förtrogen med Psaltaren vet det. Så vad nytt med julnatten? Det låter fromt när Antje lägger ut texten: ”Gud utsätter sig för dödlig risk genom att bli människa – för vår räddnings skull.” Jo, men främst detta, att kvinnas säd efter protoevangeliets ord (1 Mos 3:15) ska krossa ormens huvud.
Antje kan inte släppa det tema som avhandlats redan i Gamla testamentet: ”I stället för att vara ofantligt fjärran kom Gud oändligt nära.” Är det så mandomsanammelsen ska förstås? Jag tror inte som Antje, det vill jag här ha nedskrivet. Det är inte genom att Sonen blir människa som Gud kommer nära. Sonen ska gå i den närkamp som gäller mitt liv. Om Gud gäller grundläggande att han inte är långt borta från någon av oss, som aposteln förklarar i Aten (Apg 17:27)
Nä, det är mycket som jag som tror min Frälsare och hans apostlar just därför inte tror. Leve den otro julnatten skapar. Eller låt just om denna fromt utlagda fromhet utbrista ett akademiskt: Pereat!