Bokrevy i juletid

På julafton skulle jag skriva om böcker, tänkte jag – men varför inte dan före dan? Då är det gjort. Jag skulle alltså inte skriva om corona-späckade tidningar eller nyhetssändningar, där journalisten gör sitt bästa för att med halvsmälta kunskaper laxera oss allihop. Nyheten var att ett virus muterat. Svar: virusets själva natur är mutationen.

Jag skriver inte om Växjö domkapitels svar på min skrivelse om att begära fler platser i de stora kyrkorummen. Inget svar betyder att den kyrkliga julen är inställd. 

Jag skriver inget om att julen faktiskt inte kan ställas in. Jesu födelse är ett faktum att fira! 

Jag skriver inget om Härnösands stift med frågan om det skett ett bondeoffer eller ett offer av en springare eller ett torn. 

Bokrevy! 

Först Barnens bästa Bibel, som Sören Dalevi i år gett ut som ett herdabrev. Speja förlag. Berättelsen ”handlar om mod, om vänskap och om svek”. Det kan man säga. Men själva grejen är en annan. Jag gillar dock upplägget. Börja med Jesus och nysta sedan upp berättelserna som Jesus fick höra när han var liten. Så kan frälsningshistorien göras tydlig. Fast i Barnens bästa Bibel inte så tydlig som den kunnat vara. Och varför slutar framställningen med uppståndelsen? Det är ju då allt börjar! Apostlagärningarna borde göras barnvänlig. Då skulle Paulus och Petrus bli populära bland barn och unga. 

Illustrationerna blandar kulturer på ett sätt man kan gilla eller ogilla. Jag gillar. 

Grundproblemet är dock det, att Skriften inte kan läsas utanför Kyrkans gemenskap. Hur ska barnfamiljer få kläm på det – och lockas av det perspektivet? En del upphetsas av de sammanskrivningar som blir nödvändiga när en vuxenbok ska bli barnbok. Inte jag. Jag har hört många varianter i söndagsskola och skola och överlevt på så sätt att jag kan läsa vuxet, dvs läsa och lyssna till den stora berättelsen i den stora gemenskapen.

Magnus Olsson har detta år skrivit en underfundig bok, Underströmmar i Gamla stan, Essäer kring kyrkohistoria och mystik. Jag förstår att domprosten Hans Ulvebrand och Kerstin Kylberg Engvall med flera har stimulerat och supporterat utgivningen, men begåvningen och underfundigheten är författarens. Han fick uppgiften att skriva av domkyrkoförsamllingen. Stockholms domkyrkoförsamling ställer upp som förlag. Stockholms stifts prästsällskaps stiftshistoriska kommitté har tagit in boken som nr 7 i sin skriftserie. En lång sjukskrivning och närheten till döden är inga oävna betingelser för djuplodande för den som förmår ta erfarenheterna till vara och göra något av dem. Magnus Olsson låter mystikerna träda fram. Han kan det. De är hans själsfränder och andliga lekkamrater. På så vis får ett annat Stockholm plats eller kanske samma, men nu är det oaserna i öknen vi får leva oss in i. Författaren kan stiftshistorien och gör den levande. Han gör det genom människor. Vill någon veta något om mystiken i Stockholm och uppmuntras till egen reflektion, då är boken självklar stimulantia.

Jan-Olof Aggedal har tecknat ett biskopsporträtt: Mer livsform än yrke. Människan och biskopen Per-Olov Ahrén, Stiftshistoriska sällskapet i Lunds stift (Arken i distribution). Minns ni biskop Olle Nivenius? Han ler på bild i boken mot Ahrén. Så var det inte alltid. Och han hade nog upprepat till Aggedal sina ord om varför han själv inte kunde skriva om sin vän Olof Sundby. Han skulle ”inte kunna ge bilden av den nära vännen de skuggor som erfordrades för att göra bilden tydlig”. (Laxvik, Olof Sundby – ärkebiskop i tiden, Verbum, Stockholm 1992, s 9). Alltså blir Aggedals bild av Ahrén inte så tydlig som den med ett mer distanserat grepp kunnat bli. 

Den enda negativa bedömning jag ser författaren göra, är bedömningen att Ahrén år 1982 skrev ett ”naivt” brev till Margit Sahlin, och förklarade att det inte i ämbetsfrågan (”i detta hänseende”) längre finns några problem i Lunds stift. Blundar han eller känner han inte till problemen? undrar Aggedal. Dekanaten i stiftet har knappast någon verksamhet, vet Ahrén också att berätta.

Ahrén ”kände viss tveksamhet till” dekanen Christian Braw och ville inte ha överläggningar med honom, fast han var dekan i Malmöhusdekanatet och ihop med dekanen Staffan Ljungman ville samtala. Malmöhusdekanatatet var lyhört och skickade i stället Berth Löndahl, som tydligen passade Ahrén bättre. Jag förstår än bättre varför de kyrkligt oppositionella misslyckas. De fattar inte själva spelet. Nå då så. Med kyrkopolitiker i sammanhanget ska kyrkopolitik bedrivas mot dem, ingen anpasslighet efter deras önskemål alltså.

Christian Braw, den Ahrén kände viss tveksamhet till, lagar för framtiden och ser till att samla artiklar, föreläsningar och föredrag. ”Jag är tryckt, alltså har jag funnits till!” kunde den enkla sammanfattningen lyda. Han samlar också arkivmaterial på Universitetsbiblioteket i Lund. Livskraftens lerkärl kom på Artos 2018, 400 sidor idéhistoria. Då kunde Und wir sahen seine Herrlichkeit, Arcus 2020, tänkas vara en översättning – men icke. Här är 450 sidor föreläsningar på tyska, engelska och finska. 

Teman känner man igen. Föreläsningen om Quislings Glaube är en tidigare publicerad svensk text, om jagser rätt. Annat får man mer gissa sig till, men att Kristus minun sydämessäni handlar om Kristus i mitt hjärta, begriper jag, liksom att Kristuksen seuraaminen ja tosi kristillisyys handlar om efterföljelsen. Läsekretsen är förstås tänkt att vara internationell och mycket av materialet en konkret hjälp för dem som i Baltikum läser teologi, kan man förmoda. Julglädjen förtas inte vid insikten att Christian Braw kan läsas där i en ny bok av nya studenter, men inte PO Ahrén…

Då har bokrevyn fört oss in i julglädjen. Under julgranen får jag hoppas det ligger något eller några bokpaket. Och så har, sprid nyheten, snart nog en Frälsare fötts åt oss i Davids hus. Det kan inga statliga påbud ändra på. Inte ens när domkapitlen hukar och därmed minimerar de kyrkokristnas julglädje, den glädje som i julens tid ska gestaltas i hjärta och hem som något mer än slagord och principer Den gestaltas som levd verklighet. Alltså gör vi säsongens motstånd: vintermotståndet! Och vi glömmer inte hur den kyrkliga ledningen svek oss sakramentalt kyrkokristna genom passiv undfallenhet inför statsmakten allt medan folk trängdes i köpcentra och gallerior.

Nästa slända kommer på Annandagen, en martyrdag och därför en dag gjord för glad allvarsamhet.