Först funderar jag över den så kallade ”Bubblan”. Kyrkoherde G gav insikten om att somliga lever i sin bubbla och redogör för vad de ser i bubblan. Det lilla problemet – själva problematiken – är att de tror att bubblan är Verkligheten. Detta blir, men det sa inte kyrkoherden, särskilt besvärande för de kyrkokristna, som samtalar med bubblarna. Vi håller ju för sant, att det finns något som är verkligt på riktigt, verkligt verkligt, och som därmed utgör en kritisk referens för alla, överallt och all tid. De andra? De vågar, som det hette på en begravning jag följde digitalt, ifrågasätta – men det gör de aldrig i dialog (vad de än säger) utan alltid utifrån bubbelvetandet. De kan alltså ställa till med stort elände för många just därför att deras perspektiv blir så apart. Vänliga människor påpekar inte att det bubblarna säger är helt idiotiskt. De låter bubblarna hållas. Är detta produkten av en god uppfostran? Eller produkten av att de faktiskt har gett upp och detta på två sätt: 1. gett upp inför tillvarons idiotier och 2. inte älskar sina medmänniskor som sig själva? Det finns ett tredje alternativ. Bubblaren är en lärare eller chef, som jag tror mig vara beroende av och därför ägnar mig åt välförhållande.
För en helklassiker har det kanske länge varit ett problem att besitta kunskaper som inte är efterfrågade. Varför skulle skattebetalarnas pengar satsas på värdelöst vetande? Jag ska inte säga att frågan plågat under alla år, men jag har under årens lopp alltmer börjat förstå, att det värdelösa vetandet är viktigt i varje tid. Kulturarbetare ska ha tid att se och granska samtiden för att därmed ge livsnödvändiga perspektiv, sådana som de arbetstyngda plötsligt inser att viktiga. Alla annorlunda perspektiv är inte det. Bubblarna har bestämt sig för att deras ideologiska perspektiv är viktiga. Jag är inte så säker på att alla sådana perspektiv är det. Och då uttrycker jag mig medvetet försiktigt.
”Jag tänker att” är det nya sättet att trycka ut sig. Inte” jag menar”, inte ”jag anser”, förstås inte ”jag vet”. När ”jag tänker” är det oemotsägligt och därmed ansvarslöst. Ingen kommer åt mig. Jag kan dessutom framställa mig som vore jag prövande i mitt tänkande, alltså ödmjuk. Tjohej! Det betyder att vi sällan får något att ta spjärn emot. Inga sakskäl, inga argument. Det kan vi fråga efter om någon säger ”jag anser” något. Heter det att ”jag vet” kan vi begära referenser, böcker, fotnoter, lärdom rentav.
Journalister har vi fått till vår hjälp för att förstå. De ska gräva fram omständigheter som andra vill dölja för oss och förklara sambanden; göra oss medvetna. Ni tror att jag driver med er? Abusus non tollit usum, missbruket upphäver inte [det rätta] bruket! Det är bekännelseskrifterna jag citerar. Klassiskt vetande vet att vidga perspektiven. Kan ett problem vara att journalister, som är präglade av sin samtid, inte kan. De kommer bara åt livet i bibblan, a yellow submarine? Detta redovisas för oss andra stackare.
Kerygmat, själva beskedet/budskapet,utmanar mitt tänkande men är mer än prästens ”jag tänker att”. När jag följt en begravningsgudstjänst digitalt, visste jag än klarare varför 1958 års ämbetsreform är fel. Den leder kyrkolivet sannerligen ut på gnostikers och svärmandars spår. Det är faktiskt ohjälpligt så om inte saken i grund omprövas. Vi hör ett annat evangelium. Svenska kyrkan och folket i detta land behöver något bättre för att ”varda saliga”, som det heter. ”Ska de’ va’ ska de’ va på redit.”
Kerygma heter det som Kyrkan förvaltar. Det handlar om Jesus. Ta Lucia som exempel. Hon står detta år i det kyrkligt tillrättalagda fram som en modern kvinna som ville gifta sig med den hon ville gifta sig med, om hon alls ville gifta sig. Ni förstår hur jag menar. Till detta kom det lilla problemet att, hon ”trodde på Gud”. Nå, det gjorde alla dåförtiden på Sicilien. Ateism var en utmanande hållning. Lucia var kristen, sa att Jesus var Herre och därmed var hon en ateist, som vägrade dyrka kejsaren som ett gudomligt väsende. Bortom all sentimentalitet och allt tillrättalagt är detta utmaningen att kerygmatiskt ställa fram. Den tro hon stod för är den vi fått ta emot. Vi minns henne därför att hon inte bara är en av alla namnlösa martyrer. Dödad år 304 var det bara åtta år kvar tills kristendomen blev tillåten. Alltså kunde hon minnas och få en firningsdag.
Får Lucia bara bli en ljusgestalt i vintermörkret utan att hennes anstötliga bekännelse om vem Jesus är görs tydlig, har vi problem, för då förfuskas själva budskapet, kerygmat. Inte utmanas jag av att det kommer att bli ljusare efter midvinternatten, det är något jag inte kan ta ställning till. Men en ung kvinna, som sa att det där med Jesus är viktigare än mina år och prioriterade så i livet – hon utmanar på ett helt annat sätt. När denna utmaning knyts till en tro som praktiserats i detta land under 1000 år, kanske jag inte ska vara så snabb att avfärda vad som sägs. Om det nu sägs! Det är verkligen skillnad på kristendom och religion. Kristen tro handlar om efterföljelse på så vis att Jesus traskar före och vi kommer efter, för att alltmer få veta vad vi tror. Religion är som bäst en efterapning av detta, en efterapning där vi får tro vad vi tror. Det kan, som vi fromma säger, vara vad Fan som helst och detta är till sist alls inget att hålla sig till.
Låter jag som om jag hetsats upp av profeten Jesaja? Så är det. Adventstiden skapar något revolutionärt i bibelläsaren. Vishet åstadkommer detta. Vår tid är knappast vis.
I mängden av information om Covid-19 blir jag alltmer osäker på om jag egentligen får veta något för mitt liv väsentligt. Samma sak i mängden information om klimatnödläget för att inte tala om de politiska skandalerna, de jag inte ska få veta något om. Nu håller jag före att de flesta politiska makthavare är lika korkade som kung Hiskia. Den idioten var glad att alla olyckorna skulle komma efter hans tid. Rätta mig om jag har fel. Det är bättre att tänka lite längre, tror jag. Hiskia? Jes 39!
Hiskia levde i sin bubbla utan att förstå…