Jag sporde dr F om begreppet ”sinnesrubbad”. Min tanke var att sinnena syn, hörsel, smak, lukt, känsel och balans rubbats, kommit i olag. Dr F sa ”proprioception” för att förklara det där med det sjätte sinnet, det som kallas ”balans” på allmogens språk. Vad är det då som rubbar sinnena, gör dem obalanserade om ni så vill – eller helt fördärvade. Den som svarar ”synden” får naturligtvis rätt. Den som säger ”ideologiskt styrda sinnen” får också rätt. Oavsett förklaringsmodell: det sinnesrubbade är normaltillstånd i denna värld.
Jag kollar runt hur vår kyrkliga överhet hanterar gränsen med 8. Kyrkoherdar tänker. Det kan bli lite av varje då och understundom lite väl mycket. Någon säger att gränsen vid åtta innefattar medverkande. Då får tre komma. Någon annan bekymrar sig över att den streamade högmässan inte innefattar en folkets aktivitet, dvs blir liturgi utan i stället de anställdas gudstjänstföreställning för folket. Ytterligare någon tar fasta på att regeln om åtta inte innefattar de medverkande utan försöker få in en liten kör. Vips är de 20 i kyrkorummet. Att någon funderar över den teologi som ligger bakom alla vidtagna åtgärder, kan ett barn på sju år förstå. Kan jag bara dyka upp vid den enskilda nattvarden utanför kyrkporten och kommunicera, kvickt och lätt, Sitta vid datorn och kolla är mödosamt (kanske till och med plågsamt)? Snabbkommunion? Nå, nu tycks det inte vara högmässor man kan satsa på utan minimässor… Risken för att det blir sinnesrubbat i tider som dessa är överhängande.
Det blev alltså 20-gräns vid begravningar. Men inte i affärer, inte på restauranger. Där sitter sällskap på åtta vid ett bord, nästa bord sitter åtta och nästa bord och nästa bord. Spritdoften ligger tät över lokalen. Den kyrkliga överheten tycks glad över att gräsen för begravningar lyckades höjas. Men biskoparna lyckades alltså inte värna gudstjänsten. Det är märkligt. Stora kyrkorum borde kunna hantera att det kommer 20. Men det kräver väl först övertygelsen om att gudstjänsten är livsviktig.
Att två av aktörerna har trädnamn, noterade jag. Lind och Alm är nog inte dumma i roten. Rubbningen är av annat slag. Lind manar oss att avstå från att delta i gudstjänster, böner och andra ceremonier. Också möte med bönegrupp i hemmen skulle undvikas. I detta läge kunde både Alm och Antje markerat, att den saken ska ett statsråd inte lägga sig i. Det sköter kyrkoledarna och enskilda kristna bedjare. När Lind fått det beskedet skulle Antje och Alm krävt 20-regeln rakt av. Varför gjorde de inte det? Det är något sjukt med det hela. Kan det vara almsjukan?
I den digitala Torsdagsdepressionen fick jag kanske en förklaring. Prästkandidaten Anna Morvall var motvalls och menade, att det inte ställs in tillräckligt mycket. 20-förslaget var okänsligt etiskt sett och nu saknade hon etiskt ledarskap.
https://www.kyrkanstidning.se/debatt/etiskt-ledarskap-maste-gora-rattvisa-bredare-perspektiv
Kyrkosekreteraren dr Cristina Grenholm fick rycka ut till etablissemangets försvar.
https://www.kyrkanstidning.se/debatt/vi-saknar-ett-etiskt-ledarskap-under-pandemin
Två saker stod klara genom dr Grenholms svar. ”Riter har stor betydelse för människors tolkning av sina liv och därmed också för den existentiella hälsan.” Här fick jag min tro på Jesus uppenbart reducerad av kyrkosekreteraren. Hon trampar på i ullstrumporna: I kyrkorummen finns ”oftast (oftast? DS) någon präst eller diakon att samtala med. Vi hjälps åt att stärka varandras livsmod. Tjänsten åt Gud, gudstjänsten, genom diakonin är trogen och uppfinningsrik.” Där kom det. Diakonin! Jag tror inte ett ord av detta. Gudstjänsten är inte bara min tjänst åt Gud utan Guds tjänst åt mig och hur dessa två perspektiv ska samsas, behöver ofta utläggas. Men dr Grenholms perspektivval säger oss allt väsentligt, fruktar jag. Hon tänker och tror så. Det förklarar en hel del eftersom hon inte är ensam om sin tankefigur. Antje tröstar på motsvarande sätt. Vi ska få digitala konserter. Riktigt vad vi ska ha dem till, vet jag inte. Jag kan ta fram en uppsättning säsongs-CD-skivor till min spelare och Mix Megapol kör julmusik kl 16 idag (liksom förra veckan). Det verkar enklare… Vilken andaktsfull advents- och julstämning infinner sig inte när jag spelar Werner och Werners låt Vår julskinka har rymt och tänker på Antje och Heinz. Samt Martin Luther, förstås!
Jag tror att det ord som kom för mig efter min lusläsning av de kyrkliga insatserna på nätet i den innevarande tidens vedermöda är ordet ”patetiskt”. Pröva det när ni ser mödorna för att undgå att friställa personalen, när det inte finns något egentligt att göra i kyrkolivet.
Kyrkoordningsexperten Gunnar Edqvist skrev ett utlåtande till Överklagandenämnden, kunde vi läsa i Torsdagsdepressionen. Jag blev faktiskt glad. Inte över händelserna i Härnösand – men över klarspråket. Biskopen kan sparkas. Grundfelet var det några av oss påpekade i kyrkoordningsarbetet, försökte argumentera emot och röstades ner.
Grundprincipen är att präster och biskopar – liksom diakoner och pedagoger och allt vad ni vill i det kyrkliga – är lönearbetare. De hanteras så. Tanken att Gud själv kallar och Gud viger prästen är en i sammanhanget förlorad tankefigur. Edqvist kör det där med att saken bör prövas. Jojo. Saken behöver rätteligen tänkas igenom från grunden. Det innefattar ett förnyat och grundligt studium om vad ämbetet är och vilka konsekvenser som kan dras av djupare insikter om ämbetet. Minns att prästernas privilegier inte handlade om prästerna utan om Kyrkans frihet. Här finns ett sammanhang att gå på upptäcktsfärd i. Men upptäcktsfärder för de obalanserade blir vinglig vandring på grund av oförmåga att skilja mellan ”upp” och ”ner”, givet att dr F har rätt.
https://www.kyrkanstidning.se/nyhet/kyrkoordningsexpert-biskopen-kan-sparkas