Raseriet fortsätter, men jag tänkte för stunden vidga perspektiven så här:
Gott folk – och du också!
Pesten är här. Nu gäller det att skydda sig. Det har folk i alla tider vetat, och främst bland dem dina anmödrar och anfäder. Annars hade du alls inte funnits. Deras kunskaper är nog värda att ta på allvar. De visste att kolla manualen för att förstå pestens art och pestens härjningar. De kunde dra de riktigt långa och signifikanta linjerna. De hade också ett av de flesta i vår kulturkrets fullt begripligt ord för pesten, den som hade sönder så mycket. De kallade den synd. Det fanns egentligen inga moraliska övertoner i begreppet. Det var en sakbeskrivning. Synden fanns i allt och gav åt allt det sköna en främmande gestalt, kunde de säga. Rätt hade de.
Den som har rätt begrepp för företeelser i tillvaron kan också hantera dem. Men ska pesten hanteras, behövs ett verksamt motmedel. Motmedel kallar vi vaccin (eftersom forna tiders forskare prövade läkemedel på kalvar). De mest framsynta i vårt land hade nog tack vare sitt miljöanpassade resande söderut förstått en del av detta tidigare, men för ungefär tusen år sedan blev kunskapen mer allmän. Den var i princip inget annat än enkel vaccinationskunskap. En hade mött döden i en hård strid och besegrat den. Han var Livet och kan ge liv åt alla; det liv som döden inte rår på. Saken var inte ett luftigt besked utan handfast verklighet. Därför byggdes särskilda avskilda rum för livs-medlet, de medel som ger just liv. Efter ett tag, och med tilltagande byggnadsskicklighet, försågs de avskilda rummen, de heliga, med torn. Ljud- och ljussignaler skulle kalla folket. Fjärran ifrån skulle folk se platsen där det fanns läkedom och när läkemedlen delades ut, ringdes det. ”Vi ringer, ni springer” var slagordet som klockarna använde sig av.
Inte var det konstigt alls. Odödlighetens läkemedel var viktigt – särskilt i svåra tider. Men om det var lepra på gång? Då hölls de leprasjuka i ett särskilt rum, men odödlighetens läkemedel skulle de få. Ingen skulle få för sig att stänga och sluta med verksamheten när den var som mest av nöden.
Kunskapen om pesten var utbredd. Inte bara så att beskeden i manualen var lätta att förstå genom det egna livet och de egna erfarenheterna. Det finns verkligen en ond makt som påverkar tankar, ord och gärningar, men kanske allra mest genom att få oss att låta bli, dvs underlåtelsesynder. Alla försumliga visste precis hur det var när de fick ord att analysera sina egna liv med. Söndag efter söndag talade pestbekämparna, gav instruktioner och verksam tröst. Ökad självkännedom kunde det sägas handla om, men lika mycket ökad syndakännedom och därtill rejäla insikter om hur synden besegrats. Den verksamma trösten kallades avlösning. Det var därför pesten kunde bekämpas i lokalsamhället landet runt. I varje socken, lagsökningsområdet, byggdes den här sortens räddningsstationer med auktoriserad personal.
Folk är inga dumskallar, inga filosofer heller kanske, men nog fattade folk mycket sakligt, att finns motmedlet ska det användas. Några fördjupade sig i kunskapen om synden och om det som kallades ”nåd”. På latin var detta ”gratia”, något de fick gratis. För botandets skulle räckte det dock att man visste vem som ordnat vaccinet, visste att ta emot detta odödlighetens läkemedel och höra orden, som var Livets Ord. Allt detta åstadkom något i och med människorna. De fattade att ”skam” är en improduktiv hållning, den får bara människor att skämmas. De hörde ju i instruktionerna att saken handlade om ”skuld”, men att denna skuld var betald och att de går fria. Saken upprepades envist söndag efter söndag och varje söndag som en god nyhet.
Ibland hölls ”helvetespredikningar”. Några uppfattade att detta var skrämselpropaganda. Det var noga besett sakinformation hur det skulle gå om eller när synden fick makten. Krogar borde stängas och från alkohol skulle man avstå liksom från dans och allt annat som inte innebar social distans, kunde man förstå att somliga menade. Detta var naturligt dåförtiden – men i små sekteriska miljöer. Fast tanken kan vi kanske förstå utan att fördöma tidigare generationer som helt dumma även om vi inte riktigt går på de busenkla definitionerna av vad synd är eftersom detta virus finns i allt, också i de bästa avsikter.
Allt detta som anmödrar och anfäder kunde, resulterade alltså i dig. De överlevde den där pesten som härjade – och de ska överleva död och grav. När de begravdes lades de på Kyrkans gård, himmelrikets åker. De fick gravplats i öst-västlig riktning. På samma sätt som solen går upp kommer pestens besegrare tillbaka för att ta oss in i sitt rike. Alla hamnar nog inte där. De smittade och smittsamma kan inte få plats där. Det har funderats över om de ska sitta i kortare eller längre karantän, men det är vi en del som inte fördjupar oss i, för det ska inte vi bestämma. Tryggast är att vi vaccinerats och lever i det sammanhang där Livets Ord, Livets Bröd och Välsignelsens kalk hanteras. Medge dock att det är lite konstigt att kunskapen om detta med viruset och motmedlen så lätt kunnat tas ifrån folket. Vad skulle anmödrar och anfäder tyckt och tänkt om det, tro?
Nu då? Vi väntar fortfarande på Honom som ska komma. Än finns det tid. Eller finns det – i en tid när somliga byggnader har öppet, men det de byggts för att vara till för alls inte fungerar eller fungerar utomordentligt småskaligt?
Statsmannen är förresten nöjd med att ni troende ber, det har tidningen Dagen berättat. Det vore nog inte helt fel om statsministern bad också. Döpt är han. Och konfirmerad, kan man anta. Frun sitter i kyrkomötet.
Konstigt med stiftscheferna. De är lyckliga för att de får in 20 på begravning samt ett gäng till; entreprenör, vaktmästare, bårlärka, kantor, präst och bärare. Det kan bli 31 närvarande om det vill sig. Men detta, gott folk och du också, detta är otänkbart när det handlar om en högmässa. Stiftscheferna sa inget. De tycks nöjda. Just för att vara nöjda har de rekryterats, låtsas inte förvånade. I går tycktes Antje lycklig över att julkonsertverksamheten på något sätt ska räddas. Alla ska få höra gamle Adams julsång!
Profeten Habackuk var det mer med. Han visste något om urtidens vägar och om det som går framför Herren (pesten) och det som följer efter (farsoten). (Hab 3:5-6) Detta visste anmödrar och anfäder också. De kunde läsa. De kunde lyssna. De kunde förstå. Så levde de inte heller i massamhället och kommenderades inte elektroniskt av för dem helt okända intressen och intressenter. Här är verkligen inte sista ordet sagt. Kulturministern och hennes skitviktiga fri-svenskkyrkliga entourage får vi ta itu med ett par gånger till.