Kring det smånna

Det “smånna” är sådant som är litet. Det smånna kan man med fördel fundera över.

Åsa Ingårda, C, som lämnat en särskild mening i Kyrkostyrelsen, träder nu fram som Kyrkostyrelsens begåvning. Prestigeförlusten för Kyrkostyrelsen får de andra dela på. Kyrkomötet ville nämligen inte utan föregående kollningar centralisera – om man verkligen kan sägas centralisera om en verksamhet placeras i – Uddevalla! Förlaget var illa genomtänkt, kyrkomötet insåg det. Nu ska det bli nya tag. Kyrkostyrelsen försökte vissla och se oberörd ut, förstår jag. Nice try.

Hans-Olof Andrén, Mattias Rosenquist och Linda Isberg, POSK, hamnade rätt i frågan om förbud mot att röja vissa uppgifter inom Svenska kyrkans internationella, ekumeniska och interreligiösa verksamheter, men fullföljde på numera typiskt POSK-vis inte. Kvalificerad majoritet betyder 33 i ett decimerat kyrkomöte. Nu blev det 40. Men bestämmelsen tar sikte på ett helt vanligt kyrkomöte, så vi är långt ifrån kvalifikationsgränsen. Själva saken fick SD ta hand om. Det vill säga: kyrkostyrelsen fick som den ville och nu petades det skyndsamt i frågan om hur transparent det ska vara i det kyrkliga. Jag menar, att det skydd för utsatta partners och för affärsintressen Kyrkoordningen hade är mer än fullgott. Minns att vi inte fick se det material som föregick Frasses besök i Lund. Nu ville kyrkostyrelsen ha mer av detta. Och lyckades! Vad gör de oppositionella? Lämnar walk over till SD?! Men Andréns med fleras olust över att grundläggande bestämmelser hanteras av detta småttiga ”kyrkomöte” redovisades. Det var det hela. Så skaffas alltså rättslig grund för hemlighetsmakeri när det gäller de egentliga besluten om ekumenik. Häpnadsväckande. Lika illa när det handlar om religionsdialoger. Utan vidare kan material stoppas undan. Allt blir bättre utan granskning och ännu bättre utan kritik! Vad sa Frimodig kyrka?

Det finns en bearbetad text till det Antje sa vid domkapitelskonferensen. Där återfinns inte begreppet ”homofobisk”, det som sanna och trovärdiga vittnen återgett. Det som finns är illa nog. En ärkebiskop kan inte unna sig nöjet av att offentligen kritisera en nämnd, som ska pröva fattade beslut. Vi andra kan. Ärkebiskopen icke. Inte Kungen heller. Och statsministern kan inte heller offentligen kritisera Högsta Domstolen.  

Vad sa Antje? Hon föreläste om naturvetenskap, teologi och vetenskapssyn därför att Överklagandenämndens beslut (ÖN 2020/12)  gjorde temat aktuellt. Hon polemiserade mot nämndens mening att det inte finns en enhetlig vetenskapssyn om skapelsen i Svenska kyrkans lärodokument och ingen för alla gällande hållning när det handlar om hbtq-frågor eller om evolutionsteorin. För egen del finner jag Antjes polemik rätt tunn. Så kommer jag från en familj med naturvetenskapare. Lite underhållande blir Antje när hon förklarar anti-evolutionismen i sin amerikanska tappning: ”Det är värnandet av en patriarkal värdehierarki snarare än intresset för Gud som motiverar motståndet mot Darwin.” 

Att detta skulle vara temat för en domkapitelskonferens kan förvåna. Det ska alltså förstås utifrån Överklagandenämndens beslut – och just det kunde Antje inte rätteligen tala om. Det förstod hon tydligen inte själv.

Jag kan förstås inte underlåta redovisa min häpnad över de episkopalepidemiska kunskaper som leder till råd och anvisningar. The Rap-woman sticker dock ut. Hon skriver till kyrkoherdarna i Göteborgs stift att det behövs ett ”förtydligande” (det heter så) att åtta är tjugo, nämligen 20 personer plus medverkande kan komma till begravning. Åtta? Präst, organist, vaktmästare och begravningsentreprenör samt sex bärare blir tio. Släpp in bärarna i efterhand så är det två anhöriga som får komma. Släng ut vaktmästare och entreprenör så blir det fyra. Vilka fyra då om det ska ges plats till änka och fyra barn med respektive, barnbarnen utestängda. Statsmannen och hans regering verkar inte vara ett under i betydelsen ”utgöra ett intelligenskluster”. Jag går i sammanhanget förbi den tanke som for genom mitt huvud: I pestens tid vid tidigare tillfällen har biskopar manat till omvändelse och bot…

Vad säger kyrkliga översåtar nuförtiden? Modéus II sa i bilderburken att vanligt julfirande inte är möjligt. SvT i Jönköping sammanfattade: ”Budskapet är att bryta de traditioner med gemensamt firande i kyrkan och följa de nya restriktionerna”. Bryta traditioner är sådant vi missionsvetare menar att de kyrkokristna borde rädas. ”Ha vanan så har vanan dig!” Om inte  måste andra handfasta, genomtänkta, kyrkliga, nydanande åtgärder till annars kan det uppkomna tomrummet fyllas med precis vad samtida [skit] som helst. Några sådana åtgärder finns det ingen egentlig beredskap för. Vi skördar vad som i all välmening såtts. Ring lite i kyrkklockorna…

Det mest progressiva tycks vara att sända gudstjänster digitalt. Jag har inga synpunkter, men påminner om att vi har radio och tv-gudstjänster. Ska det digitala arbetet förstås på så sätt, att den mediala statskristendom, som i statsradio och statstelevision utminuteras, inte riktigt finner anklang? Då blir jag glad.

Jag blir lite mer beklämd när jag ser domprosten Meakin i Smålandsposten, den ende domprost som varit organiserad motståndare till kv*nnl*g* pr*st*r dubbelt upp! Han hänvisar just till Sveriges Radio och Sveriges Television, när alla gudstjänster i Växjö stora pastorat ställs in under fyra veckor. Domprosten utgår också från att det inte blir några offentliga gudstjänster i jul. Men hav tröst: ”På de ordinarie gudstjänsttiderna ska präst, diakon, kyrkvärd och musiker samlas”. Vad ska de göra? Be för världen och människorna. ”Om det är möjligt ska vi försöka sändas dessa andakter och förbönsgudstjänster digitalt.” Då tycks Equmeniakyrkan i Växjö vara mer på. Där storsatsas på digitala gudstjänster, som når mellan 50 och 60 enheter. Församlingen räknar två personer per enhet. Det kanske är stort – eller inte?

Beskedet att en kyrkoherde beslutade att ställa in allt och därefter åkte hem, spreds över nejden. Komministern tog i alla fall semester. Uppgivenhet behöver inte vara negativ, den kan vara kreativ också. Vad gäller kyrkoherden är det nog ingen egentlig skillnad om vederbörande finns på ”jobbet” eller inte. Krisen är djup – pandemin gör den tydlig, men det är i det kyrkliga inte pandemin som är själva krisen. Tid att se och inse.