Världsmakten

Jag har full förståelse om ni inte har den prästmötesavhandling domprosten J.N. Rexius skrev; Världsmakten och Guds rike (Joh. Lundéns Tryckeri, Göteborg 1915), riktigt aktuell för er. Ännu! 

Josef Natanael (1852-1929) betecknades som den schartauansk traditionens ”förnämsta och ädlaste representant i nyare tid”. Oftast predikade Rexius för fyllda och överfyllda kyrkor. När hans röst på äldre dar inte bar, kom färre åhörare. Annars gällde det att vara ute en halvtimme före gudstjänsten om man skulle få plats. Hur vet jag allt detta? Göteborgs stifts herdaminne band 1, s 68-74, hopknåpat av min högt värderade vän Anders Jarlert. (Tre Böcker Förlag, Göteborg 2010).

Egentligen är denna prästmötesavhandling ett domprostens försök att ställa in frågan om kyrka och stat i ett större sammanhang. I lyckosamma tider sköter världsmakten sitt, dvs sköter världen, och Kyrkan sköter sitt och båda samverkar med klar blick för vad som är den särskilda uppgiften. Alla tider är inte lyckosamma, kan jag förstå. Fråga martyrerna!

Domprosten analyserar också ungkyrklighetens folkkyrkotanke. Rexius är inte övertygad, utan ser risken med en allomfattande konfessionslös kyrka – ”blott hafva en svärmisk, ytlig karaktär, äga mer sken än sanning och, det den ägnade sig åt verksamhet för allehanda vackra ändamål, låta det centrala i kristendomen stå tillbaka för det, som är av mera periferisk art?” (aa s 58) Domprost Rexius frågade försynt, men i frågan ligger en uppenbar insikt. 

”Världsmaktens mot Guds rike fientliga karaktär” visar sig i att ”den dels arbetar på att lösgöra sig från inflytandet af Guds rike, dels söker att sätta något annat i stället för Guds rike dels ock med alla till buds stående medel bekämpar det.” (aa s 72)

Risken eller hotet är en sammanblandning, där tankar från kristendomen ”skola tjäna som smycken för en ytlig, i världsligt sinne utförd verksamhet för Guds rikes ändamål: världsmakten fordrar af Guds rike erkännande af och medverkan i sammanblandningen av världsväsende och kristendom; världsmakten gör anspråk på att behandla äfven Guds rikes angelägenheter såsom en modesak efter tidsandan, egna själfviska intressen eller enligt vetenskapernas s. k. resultat. Kristendomen får såldes icke vara, hvad den i sig själf är och själf säger sig vara, utan endast hvad världsmakten behagar godkänna som kristendom.” (aa s 72)

Denna falska kristendom vinner många anhängare. De som tänker annorlunda, ”Guds församlings sannskyldige medlemmar”, räknas ”såsom efterblifna” De måste, för att det andliga framåtskridandet inte ska hindras, trängas tillbaka. (aa s 73)

Så här 105 år senare kanske vi sitter med ett litet facit i hand? Och så sker något språngvis i ut- eller av-vecklingen: Covid-19. Nu sållas vetet. Det finns präster som slår vakt om gudstjänsten. De plågas av åtta-gränsen och undrar över allt folket på stormarknader och på bussar i städerna. De mer radikala undrar också över virusets härjningar. Det för härja fritt en dryg vecka innan restriktionerna införs. Har någon informerat viruset om detta? Det beror på att regeringen inte förberett åtgärder i god tid, dvs haft ett förslag som remissbehandlats och legat färdigt för en enkel knapptryckning. Jag är inte ett dugg förvånad. Men hanteringen övertygar inte. Det är just denna valhänthet som gett mig mardrömmar om krigsmaktens mobilisering; besked lämnas för sent och det mesta misslyckas. 

De kyrktrogna kyrkoherdarna funderar över möjliga sätt att bedriva motstånd, inte främst som regleringar, men väl andligt motstånd:

Husandakt? Hur ser en användbar ordning för en sådan ut nuförtiden?

Prästernas välsignande av hemmen inför jul? 

Kampanjen på Facebook för Adventsljusstakens rätta tändande? 

Psalmboksinköp med psalmboken som gåva i advent/jul – för numera finns inte gällande psalmbok i hemmen, den finns i kyrkan? Seden att gå till kyrkan med egen psalmbok i hand knäcktes 1986.

Idén att tända ett ljus i fönstret varje kväll kl 21 och be Vaka över oss och/ellerSymeons lovsång som en motståndshandling påminner om Danmark under ockupationen – för där gjorde man så. Hållningen är ” Vi tänder inte av – vi tänder på!” 

Men regleringen kring gudstjänsten, som destruerar hela adventstiden, är ett allvarligt slag mot praktiserad kristen tro i Sverige. Leve de präster som vet att varje meddelande om att motståndet skall uppgivas är falskt.

De andra kyrkoherdarna hör till kategorin ”det är så tråkigt att gå i kyrkan så det gör jag bara när jag själv kan spela Tarzan vid altaret” är snabba på att ställa in. Vilka är de präster ur det gemena prästerskapet som sparkar och skriker i protest? Jag vet inte. Jag ser bara nedstängningsbesluten snabbt fattade. Jag uppfattar inte heller att det samlade biskopsmötet kunde gjuta nytt mod i kyrkolivet, biskoparna föll mest undan. Kyrkoherdar och biskopar byggs nog av svagt virke, det är själva poängen. Därför blir jag glad över undantagen Nu förstår ni kanske också varför jag tänkte att domprosten Rexius lilla analys drabbade kyrkolivet 105 år senare?

Jag hör väl till de förhärdade. När jag gjorde små kontroller blev jag inte överdrivet förvånad. De kyrkoherdar, som jag tänkt vara ambitiösa med gudstjänstlivet visade sig vara det. De kyrkoherdar, som jag misstänkt hellre ville syssla med en kristendom som inte i egentlig mening får vara ”hvad den i sig själf är och själf säger sig vara, utan endast hvad världsmakten behagar godkänna som kristendom”, stiger fram i helfigur. Var det inte det jag trodde!

Vi är tillbaka i den gamla normaliteten, Kyrkan som en minoritet i folkhavet. De ställer bestämda krav på medvetenhet och klok motståndsrörelse. Nu kommer snart advent i nedstängningstid. Det blir bekvämt för majoriteten av kyrkoarbetare. Det medvetna kristenfolket sätter sig med profeten Jesaja och bereder sig inför julens mysterium. Detta mysterium är av samma format som alltid även om kyrkolivet får gå ner i storlek. Motståndet är nödvändigt. Den allvarliga frågan är ju om Människosonen ska finna tro på jorden när han kommer tillbaka. 

Ska verkligen världsmakten få vinna? Det tyckte i vart fall inte domprosten Rexius.