”Ständigt denna Antje”, skulle Ture Sventon kunna utbrista.
Det hölls digital domkapitelskonferens med en mängd deltagare från Svenska kyrkans rättsvård. Hur eller hur måste domkapitlen ändå uppfattas som detta. Domkapitelskonferensen är till för att lyfta gemensamma problem, men också ge perspektiv på hur livet ter sig när det ses från Antjeborgs horisont. I det gamla normala möttes kapitularerna i Uppsala. Nu var allt digitalt. Det kunde tänkas inte bli så omtumlande. Men det blev det nog.
Antje höll ett anförande. I det tog hon upp Överklagandenämndens beslut i anledning av den avkragade EFS-prästen i Luleå stift. Överklagandenämnden underkände domkapitlets hantering av frågan, och pastorn fick kragen tillbaka. Antje omnämnde Överklagandenämnden som ”homofob”. Det är förstås att kvälja dom. Detta får en ärkebiskop inte göra efter ett utslag i Överklagandenämnden, inte ens före. Ingen annan heller. Docenten Bo Hanson i Göteborg tycktes nöjd med Antjes insats. Det kan inte Överklagandenämnden vara.
Förre justitierådet Johan Munck, som är Överklagandenämndens ordförande, kan inte låta repliken passera opåtalad. Överklagandenämnden kan inte låta sig desavoueras inför domkapitelskonferensen, ansamlingen av domkapitel i Svenska kyrkan, de vars beslut Överklagandenämnden prövar.. Ska ordföranden samla nämnden till ett kraftfullt uttalande eller ska Överklagandenämnden vända sig till Ansvarsnämnden med en anmälan mot Antje? Inlägget tycks inte sparat, men kanske fanns ett manus. I vart fall måste det finnas trovärdiga vittnen, som alla är kapitularer, medlemmar av domkapitlen. Alla applåderade inte tillsammans med docenten Hanson vad de fått höra och se.
Släkten Muncks huvudman, Sten Munck, är en erfaren marinofficer och gällde för somliga på KA2 som ”Kustartilleriets djävligaste officer”. Han kanske ska konsulteras för att utröna om erfarenheterna från rörligt kustartilleri kan användas i detta sammanhang? Fördelen med det rörliga kustartilleriet är, som bekant, att det kan gömmas undan fram till strax före eldöppnande men därefter är det ett snärj att växla till ny pjäsplats (som förstås övats i fredstid) och ha ett väl utbyggt trådsamband (som alltför lätt kan slås ut i krigstid). Jag sammanfattar Stens bok Svenskt rörligt kustartilleri. Förband och materiel. (Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek, Hallstavik 2006, s 37-38). Man ska i vart fall passa sig för munckarna, dvs icke mucka gräl med en Munck. Återstår att se vad Johan och Överklagandenämnden gör. En adelsman kan i lägen som dessa sakna möjligheten att duellera för att säkra reputationen, Överklagandenämndens alltså. Kan Överklagandenämnden hitta några lämpliga lador att gömma sina resurser i fram till eldöppnandet? Hur säker kan Antje vara efter sin mot Överklagandenämnden fientliga handling?
När det gäller priset till Svenska kyrkans projekt En värld av grannar har fortfarande inget besked nått oss om vad priset består i. Pengar? Antagligen inte. Sannolikt är det ett pris av det slag som skaffar PR till givaren. Men priset självt består av en luftighet, egentligen ett intet, som alla ska beundra och uttrycka sin stolthet över. ”Var fräck, var fräck så går du fram i livet!” Var det verkligen Jesus som sa så?
Eva? Överklagandenämnden behöver mer tid på sig och verkställighetsförbud gäller. Stiftsstyrelsen kan alltså inte gå vidare ännu. Det är i dagsläget mödosamt i Härnösands stift. Saken hade lösts på ett enkelt sätt om Eva kastat in handduken. Då hade en Thidevalls-lösning kunnat konstrueras. Sven Thidevall var biskop i Växjö stift och kastade in handduken så eftertryckligt, att det biskopsporträtt som målades bara kan uppfattas som ett hån mot stiftet. Det biskopskors han fått att bära efter avgången bytte han mot ett annat i annan design. Gåva av biskopinnan, tror jag. När Eva konstrade blev det råddigt och det råddiga består. Hon är anställd som biskop så som någon annan kan vara anställd som komminister. Prästerna har blivit lönearbetare. De hanteras som sådana. Det hade varit möjligt att markera ämbetets annorlundaskap. Det ville inte den kyrkopolitiska majoriteten. Då blir det som det blir.
Dop, nattvard och ämbete är tre grundbultar i Kyrkan. Det blir i olika historiska situationer bråk om dem alla. Om dopet mest på 1800-talet. Om nattvarden på 1500-talet. Om ämbetet på 1900-talet, det som sägs vara ”Kyrkans århundrade”, dvs den tid när reflektionerna handlar om Kyrkans väsen. Det här var tillyxat för konflikterna följer i alla tider, men renodlingen har sina förtjänster och jag kan skylla på att jag beskriver den svenska situationen. Konflikten om ämbetet är logisk och lika logiskt är det att statsmakterna sett till att kontrollera utnämningarna så att endast havliga blir i första hand biskopar – men har begränsningsregeln införts dröjer det inte förrän den omsätts på alla nivåer. Att då blanda in Gud vid biskopsval ter sig hädiskt.
Långt före val kunde statsråden ge besked om vilka som aldrig, oavsett valresultat, skulle utnämnas. Denna vederstygglighet hörde till det uppenbara om vilket ingenting skulle sägas därför att illusionerna måste upprätthållas. Den som vet hur det gått till, behöver inte bli lika förvånad över händelserna i Härnösands stift som andra. Biskopsämbetet i Svenska kyrkan är i grunden sekulariserat, biskopen är stiftschef. Så måste det bli i det system som nu införts. Är problemet detsamma som gällde för kustartilleriet, frågan om hur fast KA ska kombineras med rörligt KA – och vice versa? Jag som frågar, hörde till ett förband som gavs 20 minuters överlevnadstid. Jag var också emot att kustartilleriet skulle läggas ner år 2000.
Förresten fanns kustartilleriet i Härnösand, KA 5. Här ska kanske Marx och Engels citeras? ”Allt fast förflyktigas.” Det gäller biskopar och överstar lika. Dessutom finns det i verkligheten inget sådant som ”biskop emeritus” eller ”emerita”. De är pensionärer, de som många andra. Allt fast förflyktigas! Antje och Eva också, om ni undrar. Också om ni inte undrar! Av undringar oberoende.