Städningsarbetet fortsätter. Det är ett väl beprövat sätt att lugna nerverna efter lördagens tv-orgie i Liljeholmsreliositet, en säregen polyteistisk tillställning i den mediala sorgens tecken. För somliga var orgien en lisa för själen. För andra, de mer masochistiskt anlagda, var den en ivrigt emotsedd pina/pinsamhet. Det finns ”ju värre, desto bättre”-människor, sådana som är nöjda bara när de kan vara lite missnöjda. Alltså buss på städning bland lägg och klipp, ty städning och inte bara husandakt lugnar själen.
I Svensk Kyrkotidning ser jag att Martin Lind begått sig. Året är 1969. Lind beskriver – med Lund som utgångspunkt – hur den inomkyrkliga debatten skiftat fokus. För 10 år sedan bedömdes varje teolog utifrån kv*nn*pr*stfr*g**n. Så är det, med undantag för redaktör Karl-Axel Sjöholm på tv (då en enda kanal), inte längre.
”Från en inomkyrklig debatt om kyrkosyn, ämbetssyn, sakramentssyn osv. hittar man idag en debatt om världen – om nöd, svält, förtryck, politik.” Detta sagt övergår Lind till att diskutera begreppet ”politik” – men kv*nn*pr*stf*g*n är ingen vattendelare. ”Om kvinnliga präster råder väl inte fullständig teologisk enighet idag, men problemet är inte desto mindre avskrivet från första-rangsplats bland kontroversiella teologiska debattområden – i allafall bland teologistudenterna.” (Martin Lind, Från kvinnoprästdebatt till politik, SKT 1969, nr 36, s 483-484)
Inte fullständig teologisk enighet, var ordet.
Till det vidunderliga hör att denna höst skrev en samling studenter brev till biskopen i Växjö, som skulle prästviga Inger Svensson. Och SKT publicerade en ledare av Per-Olov Ahrén, Hur länge? Ahréns fråga gällde hur länge ska det dröja innan ”det olustiga spel kring meningsmotsättningarna i kyrkan, som på sina håll bedrivs, bringas att upphöra”. (SKT 1969 nr 45, s 621), Ordet är ”bringas”.
Är inte det hela lite konstigt? Inte minst så här på håll. 1969 ligger ju 51 år tillbaka i tiden. Somliga sammanhang framträder tydligare i historiens ljus. Martin Lind hade förstås på sitt sätt inte fel. Han var inte ensam. Teologer var trötta på att klassificeras utifrån en enda fråga och detta dessutom utifrån en kategori som var dem främmande. Det var inte bacillskräck inför tjejer eller kvinnoförakt som var deras grej. De hade bara kommit att fundera över en grundbult i det kyrkliga: Ämbetet. Och då var det lite tröttsamt att förknippas med det där andra.
Martin Lind framstår som befriad. Den plågsamma frågan är avskriven från förstarangsplats. Men det var inte heller riktigt sant. Samtidigt var frågan verkligen på första plats som den avgörande frågan. Denna fråga styrde utnämningar och prästval i Svenska kyrkan och kom kvickt nog att styra rekryteringarna. Denna den avgörande kyrkopolitiska frågan är likväl inte frågan som har första-rangsplats bland kontroversiella teologiska debattområden. Det säger något om teologin och teologerna…
Hur gick det för Martin Lind? Han kom på s-lista in i ”kyrkomötet”, det omgjorda, och onsdagen den 14 mars år 1984 fick han till en massuppresning. 173 ledamöter instämde på Linds anmodan i hans anförande, där han sagt att den oklara frågan (dvs att prästkandidater med ”fel” uppfattning prästvigdes) ”för de flesta av oss är en oerhört angelägen fråga”. Så det bidde. (Kyrkomötet protokoll 1984:6 s 190). Denna manifestation ändrade inget rättsläge för den frågan låg utanför kyrkomötets kompetens, som Karl-Erik Johansson sa och jag instämde i. 1982 års kyrkomöte hade ju beslutat avskaffa lagen om kvinnas behörighet till prästerlig tjänst. Det var allmänna lagregler om jämställdhet som gällde nu.
Ärkebiskopen Bertil Werkström tyckte att det var ”ett tråkigt sätt” att ställa varandra till svars och kräva besked och löften. Biskoparna måste få handla under eget ansvar. De följer ”i princip naturligtvis” kyrkomötets beslut från 1982 (aa s 192). Det var en märklig debatt i vilken dissidenterna inte uppträdde. Kyrkomötesmajoriteten skulle göra upp med biskoparna när det handlade om ”Samarbetsproblem inom Svenska kyrkan, m.m., som betänkandet hette med en kostlig formulering. Det angick oss föga. Vi kunde nöja oss med att betrakta kyrkomötesfascismen när den utövades av statsbärarna.
Hur gick det för Martin Lind efter artikeln i SKT år 1969? Han var missionär i Indien, kyrkoherde i Kävlinge, rektor för Pastoralinstitutet i Lund, blev domprost i Uppsala och biskop i Linköping. Sedan gick han i pension. Det han sått bar rik skörd. Men frågan bör ställas: I vilken mening tror han riksdagsbeslutet från år 1958 vara ett gudomligt beslut?
Räddade han sig genom att tänka att frågan flyttats bort och han slapp ta i den fortsättningsvis? Det finns rimliga skäl att misstänka Martin Lind för denna intellektuellt lättjefulla hållning. Den underlättas av partibok och bara veritabla fähundar skulle påminna om hur den svartblå Lind umgicks en famille med fascisten/korporatisten Per Engdahl och högljutt uttryckte sitt förakt för socialdemokratin kring år 1965. Engdahl visste år 1941 att ”det Europa som kommer, blir germanernas Europa” och vår frihet ”är förutsättningen för vår rasliga förnyelse”. (Per Engdahl, Klockan närmar sig tolv, Dagens böcker, Lund 1941, s 59). Kanske Lind kunnat hämta hugsvalelse vid tanken på att socialdemokrater och gamla Lappomän uppträdde på gemensamma nationella folkmöten i Finland? (aa s 47) Nu var det nyordning som gällde.
”Barn gör i by som de hemma lärt”, sa min moster. Har man i familjen umgåtts med Sveriges ledande fascist, kanske det sätter spår i kyrkomötet och piggar upp stämningarnamed ett massinstämmande? Mussolini visste. Annars kunde man ju, rent teologiskt, tänkt sig att Lind argumenterat i sakfrågan. Icke så. Enklast så.
Vi andra då? Vi kunde och kan resonera förnuftigt (som Jan Myrdal brukade säga). Varför skulle det vara en motsättning mellan att resonera om kyrkosyn, ämbetssyn, sakramentssyn osv. och diskutera om världen – om nöd, svält, förtryck, politik? En rejäl teolog i Lund kunde vara ad utrumque paratus, beredd till bådadera. Man behöver inte göra sig dum.
Min enkla övertygelse: Många som är ”för” kv*nnl*g* pr*st*r tror likväl inte reformen. De ”tror” inte i kristen mening, alltså. Det vill säga: tror med sakskäl. Det förklarar en del av hätskheten. En oförsynt fråga: När frågan om ämbetet blev en fråga om lag och ordning vad gäller jämställdhet i Sverige – vad hände egentligen med ämbetet då?
Eftersom Jan Myrdal uttryckte saken så poetiskt vackert, ska han få det slutord som kan förklara en del: ”Skit flyter!”