Just den 4 november år 1520 kom Martin Luthers bok Om en kristen människas frihet ut. Men var det den 4 november efter den julianska eller efter den gregorianska kalendern? Jag vet inte. Men Antje skrev en understreckare. https://www.svd.se/en-liten-skrift-om-att-tillata-sig-att-vara-alskad Jag läste i papperstidningen tidigt i måndags morse. Sedan dess har jag levt i häpnad. Inte bara den kloka häpnaden inför skapelsens skönhet och Guds fortgående goda verk utan häpnaden inför det bakvända. Vi, som tror att Gud är på riktigt och med dr Luther tänker att Gud verkligen är vår käre himmelske Fader och Skaparen, måste nog dra efter andan. Antje vänder sammanhanget helt bakfram.
Vad skrev Antje?
”[I]nför självaste livets källsprång är det trots allt den enda lämpliga hållningen: att tillåta sig vara älskad, att njuta av det sanna, goda och vackra – det vi har gett namnet Gud.”
Antje skriver om ”relationer som utgör vårt liv: till oss själva, till medmänniskor, till skapelsen och till självaste livets grund, som vi i allmänhet kallar Gud.”
Nu har vi sett konstruktionen uttryckas klart och tydligt. I begynnelsen skapade Gud himmel och jord, 1 Mos 1:1. Vem gav Gud namn? Om Gud själv lovar att han ska vara Abrahams Gud i ett evigt förbund, vem gav Gud namn om Gud kallar sig själv Gud? 1 Mos 17:7
Antje traskar på i ullstrumporna: Striden mellan den inre och den yttre människan gäller ”kampen mellan å ena sidan trons tillit som gör fri, och å andra sidan den yttre strävan efter acceptans”.
Psykologiserande är nog i egentlig mening främmande för Luther. Han ser ”den yttre människan” förstörd av synden och det är mycket som drabbar denna yttre människa. Inte bara strävan efter acceptans utan också sjukdom, fattigdom, förnedring alltså. Vi måste hålla i minne att Luther var augustinermunk och att Augustinus med fördel kan förstås som en modern människa. ”Den första moderna människan”, skrev Alf Ahlberg. Varför görs inte mer av Augustinus och hans mörka erfarenheter av livet då i förkunnelse och undervisning? Frågar åt en kompis. Förresten är jag skeptisk till talat om att ”trons tillit” gör fri. Är det inte Jesus som befriar och skapar tillit genom den Helige Ande? Men det kan Antje inte riktigt få ur sig. Tydligen.
”Sin grund har den kristna friheten i relationen till Jesus Kristus som både människa och Gud.” Här uppfattar Antje att dr Luther talar ”mystikens språk”. Det må vara. Men hur är det om vi använder vanligt vardagligt språk, 1500-talstyska eller 2000-talssvenska? Varifrån kommer en kristen människas frihet bortsett från alla fromma fraser?
Jag undrar om inte min vän hade rätt, när han sa att Antje aldrig skriftetalade eller predikade när det var vardagsmässa i Lunds domkyrka. Hon höll teologiska miniföreläsningar. Undrar och undrar. Jag tror honom obetingat och jag antar att jag alldeles korrekt förstår varför det blev så. I den jackelénska trostappningen blir det akademabelt och mystikt… Kanske beteckningen bör vara ”religionsvetenskapligt”? Men religionsvetenskap är något annat än teologi, märk mina ord.
Antje övertygar säkert den obildade klass som gärna läser kultursidor.
Det fanns andra präster, de som dör. Sören Bolander (1933-2020) och Bengt Pleijel (1927-2020) lika. Båda var faktiskt födda i Jönköping och båda var prästsöner. Det är en sak. En annan och viktigare är att båda var djupt förtrogna med Kyrkans tro. Kan man säga att Sören var det genom tonen, musiken och tidebönerna, och Bengt genom Ordet så är jag inte ute efter att peka på någon motsättning utan på fenomenet, att det finns olika portar in i Guds rikes sammanhang. Och det är sammanhanget som är det viktiga.
Sören var en av de omtyckta äldre kamraterna inte minst när han var präst i Växjö stift. En del roligt fick vi ha tillsammans. 1975 var vi tillsammans i Paris och Sören mötte då Gélineau, det var stort. Men i sak är det inte så konstigt att präster tjusas av musik, den hör hemma i himlen och är en del av Kyrkans mystik, den som vill erövra ny kunskap om de outsägliga sammanhangen. Den hållningen är för övrigt väl så fruktbärande som den mystik som mest är till för att dölja saksammanhang. Mystifierande mystik är i egentlig mening inte mystik, tror jag tralala. Sören höll på med den andra, den som avslöjar.
Bengt var för mig mest en äldre präst, som höll sig undan de kyrkliga stridigheterna. Det måste han kanske göra när han skulle förestå Åh och vara stiftsadjunkt. Jag är inte säker på att jag alltid haft förståelse för den hållningen, även om jag själv alltid hört till de kyrkopacifister som menat, att strider föröder kyrkolivet och att samförståndslösningar därför alltid måste till. Jag vet att detta inte är bilden av mig – men då har man inte läst vad jag skrivit och sagt. Bengt har haft en oerhörd betydelse som bibellärare, en betydelse som inte ska skiljas från hans betydande ordglädje. Han tyckte om att leka med ord för att avslöja heliga hemligheter. Han var älskad i det värvet.
Tillverkas präster av Sörens och Bengts sort längre eller är vi hänvisade till Antje med entourage? Entouraget återfinns, har jag förstått, inte självklart i Herrens sköna gudstjänst om det inte handlar om betald gudstjänstutövning. Jag som sett både Sören och Bengt fira gudstjänst vet att den sortens präster hade sin glädje just i detta och att den glädjen präglade dem. En kyrka vars präster inte älskar gudstjänsten, när de inte själva får spela Tarzan vid altaret, har problem. Svenska kyrkan har problem. För att inte tala om vilka problem det blir när Gud inte uppenbaras utan blir en ordkonstruktion när kleresiet ska tala ”det sanna, goda och vackra – det vi har gett namnet Gud.” Somliga präster är verkligen VDM, Guds Ords tjänare. Andra präster? Ska vi dela in prästerskapet i kategorierna ”bakfram” och ”rättfram” för klarhets vinnande?
Glöm för den delen inte syster Kerstins ord: ”Det finns någon anledning till att vi går i pension vid 65 års ålder.” Kerstin har sina ögonblick av klarsyn, det kan jag vidimera. Detta sagt även om – eller just därför att – det inte är nådigt att knäcka nötter med gamla diakonissor.