Om tre månader firar vi Menlösa Barns dag. Jag tänkte vara menlös redan idag genom att ställa enkla frågor på ett barnsligt sätt.
Inte bara om folk som förvägras att fira gudstjänst i Covid-19-tider fast sådana frågor också. De kyrkportar som stängs med hänvisning till 50-gränsen, när kyrkan rymmer 7-800, är naturligtvis befängda. Varför har det kyrkliga ledarskapet vikit ner sig? Därför att det kyrkliga ledarskapet är tillverkat av mjukt stoff, annars hade de inte varit kyrkliga ledare. De framgångsrika tror, att anpassligheten är vägen framåt – och vilka är vi att säga emot dem? De har ju i och med sina egna liv visat att det förhåller sig på det viset. Att kyrkolivet förfaller är perspektiv bortom deras synvinkel. Det kan nämligen vara så att en ögonsjukdom hindrar vidsyntheten. Det gör för den delen också ett ideologiskt förhållningssätt till verkligheten. Och nu finner jag att jag i min menlöshet inte ens kunde ställa en fråga, bara redovisa en insikt. Till den kommer insikten att den stängda kyrkporten irriterar folk som kommit i god tid, dvs lämnat sängvärmen och söndagsfrukost för att ta sig till Herrens hus och Herrens sköna gudstjänst – och nobbas.
Jag kan bättra mig med ett litet frågebatteri. Det fanns en gång i tiden präster som trädde fram som församlingens herrar, inte herdar. Det var inte mycket att säga om. Alla var kyrkligt anslutna, ingen kom undan. Kyrkoherdarna upprätthöll folkmoralen och enhet uti religionen. Det gav möjligheter. Med tilltagande sekularisering gick inte denna modell. Då fick prästerna vara herdar, med milda band dra folk till kyrkan och med ett suckesamt leende trösta bedrövade hjärtan och säga, att synden är visserligen vederstygglig, men Jesus har dött för att du ska leva. Nu kommer frågan: Är det inte nytt läge för prästerlig härsklystnad?
Arbetslaget ter sig alltmer vara församling. Det betyder att denna församling, till skillnad från gudstjänstbesökare som dyker upp sporadiskt, är prisgiven åt kyrkoherden, som plötsligt kan styra och ställa över vilka som ska få vara med. Rena 1800-talet alltså. De som inte ska vara med längre, puttas ut mot avgångsvederlag. Må vara att församlingsrådet inte fattar vad som händer, men vem bryr sig? Kyrkvärdar kan avgå. Biskopen kan som mest beklaga för det fall informationen om avhopp ens når högvördigheten.
Åsa Waldau hade nog med lite lämpor kunnat bli både prästvigd och kyrkoherde i Svenska kyrkan. Nu kommer nästa enfaldiga fråga: Tror ni inte det?
Boken Elmer Gantry av Upton Sinclair finns å lantegendomen. Det var länge sedan jag läste den, men understundom får jag en förnimmelse att den borde vara rätt aktuell. Nästa enfaldiga fråga: Har ni läst den? Det är den förargelseväckande berättelsen om pastorn som vet att lägga orden rätt. Har ni i varje fall sett filmen som synliggör eländet? Boken kom 1927, filmen 1960.
Nu finns kanske pastor Gantry i kvinnlig utgåva också. Hon har sedan tiden på skolgården lärt sig att intrigera. När så behövs, ler hon. Behövs i stället tårar, kan något pressas fram och den lilla näsduken kommer till användning. Somliga i grannskapet har manipulerats. Andra, oftast män, blir pinsamt berörda, för gråtande kvinnor är det värsta de vet, och går därför på allt. Hon får inte bli ledsen! Kanske anar de att något är skumt, men den som läst Domarboken vet hur det gick för Simson, så fenomenet är inte okänt utan bibliskt (Dom 14). Tårar är farliga vapen.
Lite förvirrad blir jag allt, men antar att det finns två slags präster. Sådana som åkt på en kallelse och sådana som åker på sin kallelse, som vore den en räkmacka.
Den första kategorin är mån om de liturgiska kläderna. Dessa klär över den skröplige prästen och ju mindre av personen, desto bättre. Så tänker de kyrkligt förnyade. Deras prästideal är att prästegot ska bli mindre och församlingen större. De påminner på sitt sätt om Johannes Döparen.
Den andra kategorin är mån om sin ställning och pryder sig gärna på olika sätt. Fantasifulla prästskjotor (inte svarta alltså) och så eleganta mässkläder. Ofta duger inte de gamla, men församlingen är stadd vid kassa och kan köpa nytt. Nå, inte utan vidare. Några timmars överläggningar tarvar en så viktig beställning. Arbetstiden ägnas också i hög grad åt vad som kan tänkas skola göras, mindre åt att göra det. Har det planerats och gjorts studiebesök brukar arbetstiden vara slut. Mången av frikyrklig extraktion gillar just detta uppklädda, men gillar också att som kyrkoherdar få exekvera befälsföring. Det var inte nådigt att knäcka nötter med Lewi Petrus, om man så säger. Han knäckte själv, för han visste. Fråga Sven Lidman. Eller ställ fram lite nötter åt Åsa Waldau och hennes likasinnade.
Har kanske Waldaus hållning i all oskuld vigts in i Svenska kyrkan? Frågan är enfaldig, men är den orimlig? Finns den sortens exfrikyrkliga frifräsare till maktfullkomliga och exkluderande kyrkoherdar lite här och var?
När kyrkoherdar med bakgrund i svensk frikyrklighet släpps lösa blir det kanske så förljuget det bara kan bli? De icke-havliga köps ut. Till dem som undrar, försäkrar kyrkoherden att de ska få svar på alla sin frågor och deras frustration ska hanteras. Detta sker genom att kyrkoherden ensam svarar på alla frågor och ger alla detaljer, de som inte kunde lämnas tidigare. Jag säger inget om det, men jag har en enfaldig fråga: Går folk i arbetslagen på detta? Och förtroendevalda?
Nästa enfaldiga fråga: Vad skulle hända om alla anställda vid ett möte samtidigt fick höra både den utköptes och kyrkoherdens versioner? Inte vet jag. Men gissa kan man alltid. Eller kan man? Var inte allt som förhandlades lagt under sekretess? Gäller sekretessen bara den utköpte? Och kommer några av de anställda att förstå att med en Åsa Waldau som kyrkoherde återstår föga nåd…
I går firade vi förresten att kyrkomötet just den 27 september 1958 tog sitt beslut om ämbetet. Ånyo plats för festretorik. Ni vet väl om att Det lustliga året finns att läsa på kyrkligdokumentation.nu – där finns en hel del enfaldighet ansamlad. Och jag kanske ska samla mig till ännu ett inlägg post festum?