Jag fick för mig att det är läge att diskutera det högkyrkliga sossehatet. Detta hat finns i sinnevärlden, det manifesteras och det är fullt begripligt. Det kanske är läge att begripa det då? Och försöka få de högkyrkliga sossehatarna att nyansera sin verklighetsuppfattning?
Det senare måste i hög grad gälla sossarna också. Socialdemokratin är ett maktparti. Ifrågasättarna har fösts ut Så var det på 1960-talet. när den nya vänstern inte kunde inkluderas och Vietnam-frågan länge gick partiet förbi. Fråga Jörn Svensson. Problemet med ett maktparti är inte bara makten utan också myterna som styr. Till de styrande myterna hör bilden av illvilliga präster, alltså prästavälde. ”Djävla svartrockskonster” är omdömet som sammanfattar synen.
De styrande myterna gav kyrkoreformer, och vi talar 1960-tal. Kyrkoherden skulle inte längre vara kyrkorådets självskrivne ordförande, dvs kyrkorådet skulle inte vara ett råd kring kyrkoherden utan en styrelse. Regeringsmakten skulle användas för att få en sådan kyrka som var önskvärd och till det önskvärda hörde ett kyrkoliv i marginalen – om inte kyrkolivet kunde vara till nytta.
Jag kan förtydliga. Kyrkoliv i marginalen betydde, att nya kyrkor inte utan vidare skulle byggas där folket bodde. Stadsdelen Norrliden i Kalmar är ett lysande exempel – och nu är det 1970-talets senare del. Där skulle finnas en stor skola med plats för många aktiviteter, bibliotek och ungdomsgård, en enda matbutik (Konsum!), men ingen kyrka. Kyrkolivet kunde, tänktes det, bedrivas i skolans aula med ett litet uppehållsrum därtill.
Det kyrkoliv som gick att utnyttja var ett kyrkoliv som fungerade som ideologisk statsapparat. Till den änden kunde utnämningsmakten användas, liksom – vid prästvalens tid – mobiliseringen av väljare. Härtill tarvades en politisk förmåga att skapa de halmgubbar som skulle göra tjänst för det högre omdaningssyftet. Jag går inte in på några detaljer. Men utnämningsmakten är central. Socialdemokratin har under lång tid haft den om hand.
Nu kommer min poäng. Sossarna var och är inte ensamma. Moderaterna har sprattlat lite. Men ingen har på allvar ifrågasatt myterna utan lever dem politiskt/kyrkopolitiskt.
Kristdemokraterna var ett litet parti dåförtiden, men när kådisarna kom in i regeringen kunde statsrådet önska den nyutnämnde ärkebiskopen Gunnar Weman Guds välsignelse. Det var en innovation. Antagligen var Weman fel för den förnyelse som stundade. Han tvingades vid 65 år ålder bort från ärkebiskopsstolen för ärkebiskopen klassades av den då socialdemokratiska regeringen som en generaldirektör. Så bereddes väg för Hammar som ärkebiskop och Odenberg som första kvinnliga biskopen (i Lund). Hammar var socialdemokrat och Odenberg moderat.
I det politiska livet är det Makten som ska hanteras. Så är det för alla. ”349 likadana”, sa en nybliven riksdagsledamot, när jag frågade hur det var i riksdagen. Point taken.
Svagheten i den socialdemokratiska (kyrko-)politiken är oförmågan till nya insikter. Det uniformerade gäller och ifrågasättande ryms inte. Det är som för några decennier sedan – då damernas politiska tillhörighet framgick: sossefrilla. Detta bör vi visa förståelse för. Vid maktutövning är sällan ifrågasättandet prioriterad syssla. Därför går makten också omsider förlorad. Har vi i egentlig mening mött några intellektuella socialdemokrater på sistone? Lars Stjernqvist och Widar Andersson ska väl räknas dit – men sedan? De flesta är sysselsatta med att utöva och hålla sig kvar vid Makten.
Den högkyrkliga erfarenheten av socialdemokratiskt kyrkostyre kan naturligtvis te sig som fullt begriplig. Det är sossarna som handfast marginaliserat högkyrkliga präster för att eliminera dem. Det är sossarna som drivit igenom en statskontrollerad kristendomstolkning och utifrån politisk makt definierat den som Svenska kyrkans lära, vilket den inte är. Svenska kyrkans lära är den kyrkolära som bekännelsen klargör. Men sossarna har inte varit ensamma. Det de drivit har varit förankrat och inte mött nämnvärd opposition. Så har makten kunnat utövas i det tillrättalagda kyrkomötet och därmed har ”Kyrkan själv” menat både det ena och det andra. Dock aldrig något som gått emot den förhärskande ideologin eller de förhärskande intressena. Kyrkan fungerar som statsideologisk apparat. Det är därför den kyrkliga förnyelsens kamprop lyder ”Libertas Ecclesiae, Kyrkans frihet”.
Slagordet ger en annan utmaning än enkelt sossehat. Då anför jag inte den socialdemokratiske yngling som kom till Lund från Vaggeryd och mötte den blåsvarta och högljudda reaktion som Martin Lind då som utrerat högkyrklig med flera företrädde. När Lind kom ut ur garderoben som sosse, vart ynglingen inte bara häpen. Han vart uppbragt också. Professorskan B kom också ut som sosse. Hennes kusiner sa saktmodigt: ”Hon är inte mer sosse än våra kalsonger.” Det var insikten som talade. Då måste sägas: det finns hyggliga socialdemokrater också. Inte bara ohyggliga. Men det handlar mer om sak än person.
Det gäller alltså att komma åt den underliggande ideologiska tankefiguren. Det kan endast de kyrkligt förnyade göra, som finns i det vanliga folklivet. Här är det folk som kan förstå att somliga ställningstaganden (alla?) får oavsiktliga konsekvenser. För säga vad man vill, socialdemokraternas övertygelser får konkreta och förödande resultat för kyrkolivet. Somliga sossar kan förstå det. Därför är det högkyrkliga sossehatet så improduktivt. Det finns kyrkligt förnyade socialdemokrater. Det har de partilojala sossarna inte riktigt förstått. Det är inte bara deras fel – men också deras. Den som har makt måste ha förstånd. Och de kyrkligt förnyade får visa att de tänker bättre och längre än andra och inte alltid backa undan. Det är inget fel att vara störst, bäst och vackrast. Inte om man är kyrkligt förnyad i alla fall.
Och så till sist: Besked om generalsekreterarens i Svenska kyrkan lön har lämnats. Kl 12.30 på måndagen kunde jag vittja postfällan. Där låg brevet med beskedet: 107 100. Konstigt att det inte skulle kunna meddelas utan krumbukter. Antje ligger väl i det löneläget också. Vad tjänar stiftsbiskoparna? Tro mig, de är alla värda varenda krona… Och gärna en medalj – men först en rejäl pension, som det hette i valet för 62 år sedan.