Berth Löndahl är tacksam i sitt inlägg i Torsdagsdepressionen. Jag är inte säker på om ni kommer åt det, men det får gå ändå. Papperstidningen finns säkert i er närhet. Det finns 19 ex av tidningen på varje kvadratkilometer svensk mark, om jag fattat rätt. Då är fjällvärlden inkluderad.
Wanja Lundby Wedin gör klart varifrån hennes citat kommer – nämligen från ett annat sammanhang. Då blir saken än tydligare, menar Löndahl och återanvänder Arthur Engberg. Engberg vill ju komma åt inte bara mörkmännen, obskurantisterna, utan den då gängse kyrkokristendomen, den med Martin Luthers Lilla Katekes försedda. Men det blir ändå inte riktigt rätt i polemiken.
Engbergs avsikt var alls inte att främja statens eller partiets intresse. Saken var att skaffa sig en mer passande kristendomstolkning – och tanken var att allt egentligen är tolkning. Skolan skulle fostra barnen i denna statsideologiska kristendomstolkning, minns Värner Rydén (morfars illa omtyckta klasskompis). Mönstret består. ”Du tolkar si och jag tolkar så” – allt är likvärdigt och frågorna om Sanningen kan vi inte ta upp. Inget är Sanning. Allt är tolkningar. Det låter något. Vi fick denna statsideologiska tolkning icke med modersmjölken men genom skolundervisning, vi som var med när det begav sig.
Berth Löndahls eget stift är ett lysande exempel på denna nytolkning av budskapet. Där fanns den liberala teologi, som publicerade sig i tidskriften Kristendomen och vår tid. Det var om denna teologi KG Hammar skrev sin utmärkta doktorsavhanding, Liberalteologi och kyrkopolitik (Lund 1980) om – möjligtvis för att lösa ett personligt trosproblem. Det tillrättalagda i den moderna teologin retade en sådan som docenten Bengt Lidforss (1868-1913) – expert på björnbär – till skarp polemik. Mot honom ställde sig domprosten och professorn Magnus Pfannenstill (1858-1940). Detta gav Lidforss än mer ammunition. Man läser då Modärna apologeter för att se Lidforss i full aktion.
I Lunds stift utspelades också Glimåkra- och Skepparslövsfallen, där domprosten Yngve Brilioth fick göra domkapitlets i Lund grovjobb. Året var 1937 och Brilioth fann de osökta parallellerna i polemik mot tidningen Ny Tid. Det var parallellerna till nazisternas välde i Tyskland.
Om något av detta kan man kortfattat läsa i boken En annan Kyrka (Gaudete, Helsingborg 2018), som jag knåpade ihop. I den boken finns en mängd material för begåvade samtal. Min slutsats var att de kyrkliga inte förstod sammanhanget. Men avsikten 1919 eller vilket år vi anger, var inte att Svenska kyrkan skulle anpassas efter staten, som uppfattades vara en klass-stat med kyrkan som viktig ideologisk apparat. För att komma åt reaktionen var anpassningen av tron nödvändig. Det hade arbetarrörelsen tagit till sig genom tidskriften Tiden redan år 1908. Saken gällde ett maktövertagande och en samhällsomvandling och i denna omvandling ingick allt. I de kyrkliga kretsarna kunde liberalteologerna haka på Viktor Rydbergs kristendomstolkning från 1860-talet. Och denna liberala teologi var till för den bildade allmänheten, inte främst för staten eller partierna. Detta måste vi ha kläm på.
I det socialdemokratiska partiet fick den liberala teologien genomslag inte minst genom Harald Hallén, prost och riksdagsledamot (1884-1967). Han ville just den folkkyrka där folket skulle betjänas genom en folkligt tolkad tro, folktro om ni vill. Det är Hallén som via radiogudstjänsterna vid Allhelgona helgonförklarar alla döda. Han tänker att någon kommer och lägger en ros på min grav. Då är jag inte död. Jag lever. Vi är genom denne prost rätt långt ifrån sakramental kyrkokristendom och har fått sentimental religion. Denna tolkning slog igenom via radio. Och Hallén var inte bara helnykterist utan också bemärkt i riksdagen. I vår tid hade han inte bidragit till rikets försvar. Likväl ska Kristinehamn få sitt artilleriregemente tillbaka (överste 1 Dan Snell gläds i sin himmel). Stöd rikets försvar, höj armen i vinkel!
I England fanns inte riktigt samma spänning mellan socialdemokrater och högkyrkliga. Till dels förklaras det av de högkyrkligas impopularitet hos kyrkoledningen, som skickade högkyrkliga unga präster på skitmissiven, dvs till arbetarförorterna. Där kunde de bygga just högkyrkliga församlingar och visa sig vara trovärdiga präster. East End i London var socialistiskt och högkyrkligt kan det heta med en för syftet passande överdrift. Till skillnad från Sverige har England haft tydligt profilerade församlingar, inte bara profilerade präster. Hur det var hos oss vet vi ju. Hade församlingen en högkyrklig kyrkoherde, skulle det missiveras en lågkyrklig dit för att späda ut brygden och efter en profilerad högkyrklig präst skulle det komma en av annat slag. Hos oss finns det alltså enskilda högkyrkliga, få om ens några högkyrkligt medvetna församlingar. Här är det problem som de försiktiga själva skapat.
Vad bondeförbundets (centerpartiets) Märta Leijon tänkte vet vi också. Hon tänkte inte kyrkokristendom. Källa? Samma min bok, där tant Märta får träda fram. Dr Nyströms tankevärld blev hennes. (Se Anton Nyström, Kristendomen och den fria tanken, Björck & Börjesson, Stockholm 1908)
Naturligtvis är partipolitik i det kyrkliga vanvett, kyrkligt sett. De sekulära partierna har inte kommit till för att förkunna Jesus i ord och handling. Vart den gamla Broderskapsrörelsen nu tar vägen, förstår väl egentligen ingen. Den blir hemvist för ”Religionen”. De kyrkomedvetna, som minns att Urkyrkan fick hantera en mycket religiös kultur, ser problemen. Antje ser dem inte.
Berth Löndahl noterar att hans huvudpunkter inte angrips av Wanja Lundby Wedin. Det beror antagligen på att Frimodig kyrka inte reserverat sig utan låtit kyrkomötesskrivelse i all dess uselhet gå till kyrkomötet och då finns för Wanja ingen anledning till polemik. Varför skulle det? Visst kan man dra upp strukturutredningen. Men där sa vi väl vad sant var? ”Närhet och samverkan” är orwellskt nyspråk för en reform som skulle ge stordrift, distans och kommandostruktur uppifrån?
Återstår frågan om den blida Wanja Lundby Wedin överraskande angripit Berth Löndahl personligen. Han menar det. Hon menade i sak, att citatet hon tillskrevs tagits ur sitt sammanhang – och det påpekandet håller Berth Löndahl tacksamt med om. När socialdemokratiska arbetarepartiet får kritik för sin okyrkliga syn på kyrkan finner Wanja Lundby Wedin måttet vara rågat. ”Maken till ohederlighet är svår att finna!” Vi som läst och lärt av Gunnar Fredriksson (Det politiska språket, 4 uppl, Cavefors Lund 1979) inser, att make i detta fall lätt kan finnas, men vari består den egentlige personliga förlöpningen mot Berth Löndahl?
Wanja Lundby Wedin fick fram sin poäng. Citatet var taget ur sitt sammanhang. ”Av utrymmesskäl”, förklarar Berth Löndahl. Alla får tillsammans med Lundby Wedin och Löndahl nu vara tacksamma för att klarhet skapades. Kanske också några insikter om komplikationer. Det är inte partipolitiseringen som åstadkommer tros-skiftet utan tros-skiftet som organiseras partipolitiskt, och detta inte bara i SAP.
För egen del tror jag för övrigt fortsatt inte en uppsättning riksdagsbeslut från år 1958 vara gudomliga.
Dessutom häpnar jag över att den eftertänksamma SPT publicerar en ledare, som först var en insändare i Torsdagsdepressionen. Det är ett rekord. Bottenrekord. Det fanns en tid när SPT inte var eftertänksam utan skrev utifrån mottot, ”att tänka efter före är som att torka sig i röven innan man skiter”. Ungefär så i varje fall. Nuförtiden är SPT:s toalettbestyr av det mer vanliga slaget. Eftertänksamt. Och en insändare förvandlas till ledartext…