Oginhet i Härnösand?

Ni tror att jag ska skriva om Härnö Gin och problemet med sjukan som drabbat enbärsbuskarna. Icke. Jag ska skriva om Härnösand men börjar i Torsdagsdepressionen.

Niclas Blåder är en fridsam person. Han vill ingen syndares död. Det måste man hålla honom räkning för. Han påpekar att det är viktigt att se det goda även i andras perspektiv. Så kan det vara. Men lika viktigt är väl att se vanvettet i det perspektivet? Vi behöver inte i alla lägen tala vänligt om Djävulen och påpeka att han i varje fall är flitig. Nu menar säkert Niclas, att vi ska sortera bort det vanvettiga och likväl hålla fast perspektivet på det goda. Jag säger inte emot. Men, unders under, texten om detta kommer i samma Torsdagsdepression som nyheterna från och kommentarerna om Härnösand. Då kanske vi ska pröva att se godheten i två hållningar?

https://www.kyrkanstidning.se/debatt/viktigt-se-det-goda-aven-i-andras-perspektiv

Minns först att denna konflikt pågått i åratal och fred har mäklats med hjälp i och från Antjeborg. Några av de förtroendevalda i stiftet har jag mött och sätter värde på dem. Jag uppfattar dem inte som ondskefulla, för att trycka ut sig försiktigt. Stiftsdirektorn, som Eva sägs bråka med, gillar jag också. Eva är mer en sån där ordningsam person, som skriver upp vad som sagts i biskopsmötet för att föra fram synpunkterna t ex i ett utskott. Det blir lite trist och förutsägbart. Men Eva är, kanske av detta skäl, populär bland prästerna och diakonerna i stiftet. 

Nu funderar jag på avsevärd distans över konflikten i Härnösand. Jag tror att det är en fara att den kommer att fokuseras på personer. Det är strukturerna som är de skadliga. Knärediseringen betyder ju att bygget rasar och i normalfallet ramlar det ihop över människor och krossar dem.

Det är inte heller ointressant att det som drabbat komministrar och någon kyrkoherde nu slår till mot den som sitter på biskopsstolen. Det borde vara lika omtumlande som under den franska revolutionens dagar, när den kröntes huvud slogs av. Jag är inte sämre än att jag kan påminna om Stockholms blodbad, där två biskopars huvuden kapades, men de första exemplen beskriver tydligare sekulariseringens innebörd, blodbadet mer hur makt utövas. Den det vill, kan jämföra med 1 Sam 26, där David skonar kungen Sauls liv och 2 Sam 18, där Joav med följe dödar kungasonen Absalom. Det var inte OK. 

Den som har en syssla till vilken det vigs under handpåläggning och bön har inte ett jobb, för att säga det enkelt. Snarast talar vi om en existensform. Har Gud valt biskop ska det mycket till för att en stiftsstyrelse ska ta anställningen från en biskop. I Helanderfallet handlade det om en dömd biskop. När allt lugnat sig fick Dick Helander biskopsämbetet tillbaka. Med Sven Thidevall ordnades en överenskommelse och ny forskartjänst i Antjeborg. Det skedde inte utan smärta, men inte heller utan mitra.

Nu då?

Stiftsstyrelsen talar om arbetsmiljön på stiftskansliet. Om samarbetsproblemen säger stiftsstyrelsens 1 vice ordförande ingenting, säger han. Men då är det bekräftat att det finns sådana problem. Det sägs att Eva är inne och petar i detaljer på stiftskansliet. Det skapar osäkerhet bland personalen. Jag är benägen att tro sådant tal, för fenomenet är känt sedan tidigare i andra stift – och andra sammanhang. Det blir lätt så. Utan ond avsikt. Har inte komplikationerna klarlagts och hanterats under 5-6 år, blir det riktigt bekymmersamt. 

Nu sägs också att Eva kommer till sammanträden där majoriteten på förhand grupperat sig, och att samarbetet med stiftsstyrelsen därför inte fungerar. Som teknik för maktutövning är inte heller detta fenomen okänt. Det finns telefon. Det stora regeringspartiet vet att behålla och utöva makt och i normalfallet är stiftsstyrelsernas förste vice ordförande just en socialdemokrat. Det är ett parti som har med sig de egna visionerna för Svenska kyrkan, en folkhemmets kyrka med ”öppenhet” som kyrkokännetecken.

Saken kompliceras av att Eva sökte tjänsten som stiftsdirektor, men beslutet sköts på framtiden i väntan på biskopsvalet. Oväntat för de förtroendevalda vann Eva, som trätt fram som skarp kritiker av stiftsstyrelsen. Innan Eva tillträtt, hade stiftsstyrelsen anställt stiftsdirektor. Lades en grund för konflikt där och då? Och är det alls av intresse att Eva ville ha just direktorstjänsten, dvs en kanslitjänst där hon skulle kunna styra i detaljer? Har Eva så tydliga förväntningar på stiftsdirektorn, som går stick i stäv med stiftsstyrelsemajoritetens. Då är det hög risk att det i knärediseringsprocessen blir stiftsdirektorn som plattas till. Är detta vad de förtroendevalda ser?

Åren har gått och förtroendet för Eva är förbrukat. Besked har lämnats från en majoritet av stiftsstyrelsen. Men ute i stiftet gillas Eva. De förtroendevalda är politiskt skolade att ta hand om organisation och förvaltning, inte om att driva Kyrkans ärende. Fenomenet kan vi se i många församlingar och har sett  i decennier. Nu slår det med den nya kyrkoorganisationen igenom på nationell nivå och detta helt utan spärrar. 

Självfallet kan man enkelt definiera antingen biskopen eller stiftsdirektorn som arbetsmiljöproblem. I någon mening är sådant tal alltid sant, givet att själva strukturerna inte ska granskas. För egen del tror jag att det är de strukturella frågorna vi borde jaga, dvs grundfrågor om vad Kyrkan är och vilken uppgift Svenska kyrkan anförtrotts av sin Herre, men också ställa de omstörtande frågorna om beslutsfattarnas kompetens att arbeta med den här sortens frågor. Den är alltför ringa. Vi hanterade detta i den gamla ordningen för kyrkomöte med väl definierad plats för läroämbetet.

Hur är det då med de goda avsikter som får oavsiktliga konsekvenser? Den stora synden är underlåtelsesynden att ta upp identitetsfrågorna, men eftersom det var fel folk som ställde frågorna och skrev om dem, gick inte det. Ni har spottat i kålen, ät soppan! Det är skarpt läge nu. Men inte bara på biskopsnivå. Mitt stalltips: detta kommer vi inte oskadda ur. I Karesuando höll kyrkan på att rämna vid en påsk i slutet av 1800-talet. Då gick de handfasta ut och stöttade upp väggarna. 1905 var nya kyrkan byggd. Men var finns församlingarnas stöttepelare nu?