Snart nog är det julafton. Det är skarpt läge, för då kommer tomten till alla snälla barn. Tomten är så gammal och glömsk att det torde vara ofarligt att i september månad samla ihop en del kätterier, sådana som man annars får betala ett högt pris för att trycka ut. Eller är det skarpt läge redan nu, inte bara i Härnösand utan i hela Svenska kyrkan, som Torsdagsdepressionens ledarskribent Eek påstår. Nå, skarpt läge. Då skjuter vi. Röd flagg och avlyst område – men ändå.
Jag börjar i Kalmar. ”Kalmarbor fick höra evangeliet om Jesus på gator och tog”, hette det i Världen i dag. Dom är inte riktigt kolka, evangelisatörerna med uppbackning från vuxenvärlden. Pastor Mjukbröd var där och allas vår Berit. Jag uppfattade det hela som lika illa som när OAS-rörelsen slog till på norra Öland, med en skruttig buss för barnverksamheten (stora avgasmoln, för detta var före Gretas tid …) men också en gudstjänst med Carl-Erik Sahlberg på den gudstjänsttid som gällde i den församling vars territorium de tagit sig in på. Jag var inte glad. Varför inte samordna, samråda? Och det som hände i Kalmar i lördags kan Vasakyrkans folk gilla. Inte särskilt många andra.
Själva missionsmetoden i Kalmar? Där finns präster som inte i första hand förkunnar evangeliet om Jesus på gator och tog. Skälet är enkelt. Det byggdes kyrkor och församlingar. Därtill har prästerna skrivit i tidningarna. Församlingarna har delat ut material som handlat om själva grejen. En gång satt Jesus på bussarna (evangelisation med hänvisning till de fem lokala kyrkorna), ordnat kyrkodagar i Ölands Djurpark, haft studiecirklar, praktiserat lokal närvaro och sett till att det finns rejält med gudstjänster. Det har upprepat predikats på krogen och dessutom har Kalmar kyrklig närvaro på några arbetsplatser. Till detta kommer prästernas hembesök, diakonernas hembesök och de kyrkokristnas liv med arbetskamrater, grannar, vänner, familj och släkt.
Det där evangelikala att gå på folk på gatan eller ha kort predikan och sjunga lovsånger för att ”sjunga ned himlen över Kalmar” är en missionsmetod jag inte imponeras av. Det blir mer fokus på sändarna än på mottagarna. Jag har sett de inspirerade ungdomarna förr. Jag tycker lite synd om dem. De missbrukas. Och detta stora som hände på gator och torg, rapporterade den lokala tidningen Barometern inte ett ord om. Den är kristen och konservativ och kunde förmodas vilja berätta. Har jag varit kättersk nog nu inledningsvis?
Jag kan fortsätta med frågan om mission bland muslimer. Vad har vi sett Svenska kyrkan göra för att missionera om Kristus bland muslimer i Sverige? Från Rosengård fick väl Svenska kyrkan dra. Blev det kvar något alls där? Skulle i Rosengård inte varit en missionsstation med kyrka och skola och lite allmän vård om människor? Varför ska sekulariserade svenskar få vara typexempel på vad muslimer uppfattar av kristen tro?
Nå, det är väl bara att kavla upp ärmarna. Selly Oak i Birmingham kunde vara platsen för en veckolång kurs om hur vi missionerar bland muslimer. I B-ham finns många muslimer och missionsfolket på Selly Oak måste ha mycken kunskap. Vi kanske ska nöja oss med den ringa begynnelsen och låta Växjö stift få en kursvecka med 40 deltagare (lekfolk i första hand)? Stiftet betalar och får tillbaka utbildade och motiverade nyckelpersoner, som kan medvetandegöra församlingarna om missionsuppdraget. Fördelen med att missionera bland muslimer är att de är vana att be. Det är bara att rusta det lokala bönelivet (tidebönerna!) för att de ska känna sig hemma. De är vana att fasta också… Det är bara att få lite snits på våra fastetider. Och så är de vana vid Boken, bibelläsningen skulle komma till heders igen. De talar om Jesus som profet. Här är utmaningen att tala om Jesus Kristus, Guds egen son. Det kunde med islam-mission bli fart på speleverket på både det ena och det andra sättet.
Min bedömning är att ingen stiftsledning, inte heller den i det fromma Växjöstiftet, som fört så mycken mission ut i världen och yvs över detta, vill eller vågar satsa på mission riktad till muslimer. Vi är rätt långt från ”a Mission-shaped Church”. En sådan kyrka använder inte i första hand ungdomar i missionskampanjer, men låtsas inte heller att prästen är en missionär. Den rustar församlingen och gör missionärer av alldeles vanliga kyrkokristna i alla åldrar. Är inte prästen missionär? Tja, i begränsad utsträckning. Prästen är präst med uppgift att bygga församling. Men det är klart att en präst upprepat måste säga: ”Omvänd er och tro evangeliet!” Tiden är inne.
Förresten var jag på Centrallasarettet i Växjö för koll i går morse. ”Det går framåt!”, fick jag veta. Nu var det inte min avhållna avdelning 17 som gällde utan jag skulle in i huset och gick förbi Sjukhuskyrkan. Nå, kommer inte berget till Muhammed, får Muhammed komma till berget, tänkte jag och gick in i andaktsrummet, som stod öppet. Sjukhuskyrkans personal var inte på plats såvitt jag kunde se. Jag läste mässordningen. Den visade sig för en lutheran vara egendomlig. Inte bara så att syndabekännelsen var en överlåtelse utan allvar, dvs med det som verkar vara på allvar men vid närmare funderande inte kommit under ytan utan ger tröst av det slag vi gammalkyrkliga enkelt avslöjar: Gud skapar nya möjligheter och ”Guds kärlek och nåd är oändlig”. Det betyder: ”Jag lever i din nåd, döljer ingenting, när jag låter mig omslutas och befrias.” Nattvardsbönen är eländig i all sin fromhet. Jag säger inget mer. Det var bra att Sjukhuskyrkan inte kom till min sjukbädd och firade mässa med mig. Jag hade blivit uppbragt. Men frågan måste varje kyrkokristen ställa: Hur ska jag få en trygg, dvs autentisk, andlig, läs: kristen, vård när jag hamnat på lasarettet?
Tre kätterska problemkomplex torde räcka för dagen. Antjeborg har förresten hört av sig med besked om generalsekreterarens lön. ”Bästa Dag Sandahl, vi har tagit emot din fråga och du kommer att få svar i brev som kommer via vanlig postgång.” Nu är jag ”den bästa”! Det tar sig. Men vofför gör di på dette viset? Är inte frågan enkel och vår organisation transparent?
Generalsekreteraren sägs för övrigt tillsammans med rättschefen vara upptagen med att försöka hitta en lösning i Härnösand. Det är, kan jag meddela, inte första gången! Men Antje tycks hålla sig undan – trots att det alltså är skarpt läge. Är Antje skotträdd?
Om ni behöver uppmuntran får ni läsa hela berättelsen om Knäred och kyrkraset år 1849 för nu finns Martlings text att ta till sig. I knärediseringens tidevarv är det viktigt att gå till läggen! Behöver ni deprimera er, finns Torsdagsdepressionen frisch vom Fass. Jag ska ägna mig åt den. Är det skarpt läge så är det.