Jag fördystrade ett par söndagstimmar med att gå igenom en ansenlig bunta Dagen. Det är en tidning jag inte följer dagligen… Kanske tid att redovisa läsupplevelsen? Men var det så klokt att ta en stor dos av tidningen? Kanske inte eller kanske. Jag oscillerar som ni ser. ”Kanske inte” skulle jag svara om saken gäller mental vällevnad. Kanske om saken gäller att få en inblick i den kristliga världen. Och då är det inte alls bättre om jag skulle bläddra några månader med Torsdagsdepression. Så gör experimentet för att få se kristendom i praktiken. Vad är det de kristliga läser/underhålls med? Är inte den där världen alldeles för ointressant för syndare av normalgrad, sådana som du och jag? Jag slogs av insikten, att jag på djupet är ointresserad av deras små frågor – och problemet är att i deras värld blir också stora frågor små. Den kristliga påståeligheten går inte heller att missta sig på.
Då är diagnosen klar. Jag är ”sur gubbjäkel”. Visst. En äldre herre i min ålder kan med goda skäl få leva upp till detta epitet. Till surhetens livshållning hör häpnaden över att gamla misstag och missförstånd blir som nya. Det beror på att det finns yngre personligheter, som tycker att 1960-talet ligger långt bort och, till exempel, måste stoltsera med att de vet att ljusbärare i kyrkorna kom till då. Men det vet väl alla? 1960-talet ligger ju bara 60 år tillbaka.
Jag ska inte förtiga att jag rev sönder tidningen Dagen. Inte i vredesmod utan för att kunna återvända till somligt. Som det där att kyrkor får 50 miljoner i stöd genom coronakrisen. Kulturen fick 1.5 miljarder. Men är inte skillnaden den, att kulturen förlorat pengar? Hur har kyrkorna gjort det genom att ställa in, det som kallas att ”ställa om”? Jag ska forska om saken och kanske kan jag återkomma till ämnet. Karin Wiborn är besviken över att uppståndelsen inte blivit större att det kyrkliga fick mindre. För lite uppståndelse? Det är väl Kyrkans gamla problem, somliga vägrar tro evangeliet. Aj då. Uppståndelsen handlade för Wiborn om den uteblivna uppståndelsen att staten gett 50 miljoner. Av mina pengar! Detta vill jag faktiskt inte. Nu känner jag som brunne det en eld i mig att återkomma till frågan. De höjer skatten på alkohol dessutom. För att hålla oss med ett försvar, en kärnuppgift för staten som staten annars inte har råd med. Nu brinner det i knutarna. Vi vet vad som måste göras i nationens intresse.
I denna sinnesstämning söker jag tröst hos människor som är att lita på, helgjutna personligheter. Man är mans gamman – och här är, som oftast, inte ”man” könsbestämt utan betyder ”människa”. Det borde en kunna veta. Men förliten eder icke på människor. Svenska kyrkan, Röda Korset och Rädda Barnen slåss med lögnen som vapen, får jag veta. Det har från dessa tre påståtts att svenskarna ger sitt stöd för medmänsklig migration. Mats Skogkär klär av de tre aktörerna. Är det PR-byrån Westander som varit inblandad? PR-byrån skriver om undersökningar att de inte ska vara ”uppenbart styrande”. ”Alltför uppenbart”, påpekar Skogkär, som är en så tänkande august att han fått sparken från jobbet. Sådana ska man lyssna på. Kritiskt kanske – men lyssna och läsa.
Undersökningen styr på begreppet ”ha en möjlighet” att stanna i Sverige, familjeåterförenas och stanna av humanitära skäl. Vad betyder det oprecisa? Nu står det klart, menar Mats Skogkär med uppenbart fog för sitt påstående, att denna övning inte syftade till att mäta en faktisk opinion. Den är en del av en påverkansprocess, där lögnen används som vapen. Jag kanske inte ska låtsas förvånad. Jag vet en annan fråga där Svenska kyrkan använt sig av lögnen som vapen och sveket som verktyg, så överraskad är jag inte. I godhetskulturen är allt tillåtet. Röda Korset står inte heller högt i kurs hos mig efter den stora förskingringskulturen. Det var dess höga chef som vägrade ta in en annons för Startpaketet (Gaudete) i Röda Korsets tidskrift när det begav sig. Den mannens bror var överste 1. Vid en krigsövning sköt jag honom, översten alltså, inte förskingraren. Om Rädda Barnen säger jag som det så slagkraftigt sades på rälsbussen från Alvesta till, ja, var Stockaryd slutstation eller Nässjö?: ”Rädda barnen får dom göra som har skrämt dem.”
Det var alltså inte så som Svenska kyrkan, Röda Korset och Rädda Barnen gav sken av, inte om man kollar mer seriösa opinionsmätningar. Varför ska godhetskulturens företrädare inte ge sakinformationer och hur kommer det sig att företrädarna är så illa orienterade om hur svenska folket tänker i migrationsfrågorna? Jag tror inte någon av organisationerna borde få mitt ekonomiska stöd. Jag vill inte bli behandlad respektlöst. Som en motåtgärd vill jag i varje fall få besked om lönerna för respektive organisations generalsekreterare, det beskedet brukar kyla av mycken entusiasm hos givare.
Röda Korsets generalsekreterare har 96 350:- i månaden, Rädda Barnens 95 000. Kommer då frågan vad Svenska kyrkans generalsekreterare drar ihop. Frågor skulle besvaras snabbt, läste jag. Men det tog hela dagen innan besked kom att jag snarast skulle hänvisas till någon jag kunde mejla och fråga. Nu väcks min misstänksamhet. Vad var det som var så svårt med den enkla frågan? Nå, jag väntade. I går kom beskedet att jag kan maila personalavdelningen. Jag ger fortsatt besked så fort jag fått något. Min motåtgärd gav lika fullt något resultat. Men skulle inte just Svenska kyrkan, Sveriges största medlemsorganisation, veta vad folk egentligen tycker om migranter och tilltaget att supa oss till ett starkt försvar? Jag vet. Och jag gör allt jag kan för att stödja försvaret. Jag har till och med varit beredd att erlägga den yttersta skatten, blodskatten.
De styrda opinionsundersökningarna – vem eller vilka gläder de? Och vad säger själva tilltaget? Att vi måste mobilisera vår beredskap till misstänksamhet så fort organisationsföreträdare för dessa tre uttalar sig. Misstro måste vara grundhållning. Må vara att organisationerna träder fram som stora och välutrustade. Precis som elefanten, som kunde dödas underifrån. Organisationer som dribblar med oss ska dräpas just underifrån, tänker jag. Det är det adekvata när de fromma bedrägerierna iscensätts.
För egen del finner jag inget kristligt i att välfärdsstaten, den mödosamt uppbyggda, ska krossas. Gör ni? Den är konstruerad för en befolkning om färre än 10 miljoner. Var det verkligen okristligt att vi skulle älska vår nästa som vår skatt och att nästan var den närmaste som fanns i landet, inte andra som på märkliga vägar tog sig hit – inte som flyktingar utan som migranter. Jag sliter med frågan.